Just nu har vi mycket som grävts upp, och ännu mer som ska ner, liggande i högar på vår tomt. Det är som att vi byggt ett fort av rat. En vallgrav för vattenledningen, en uppochnedvänd stubbe som vakttorn åt katten, en rishög stor som sorkboden att kasta på inkräktare eller eldas för att hålla värmen under belägring, en stor grushög som ja, som är en grushög, och ett berg av isolering som får vårt 17 kvadratmeter stora orangeri att se ganska litet ut och som skulle hindra insyn från fienden om vi hade sådana och de kom från vattnet som pirater.
Nu har vi inte så mycket pirater i Nyänget. Den enda som blir anfallen är vår ettåriga katt Vilhelmina och den enda som trakasserar henne är grannens kattunge. Den är alldeles bedårande, busig och inte ett dugg rädd. Igår jagade den henne först runt sorkboden två varv och sedan runt en stor buske tre varv innan Vilhelmina lyckades komma undan och gömma sig bland isoleringens L-element. Hon verkar för stunden vara tacksam för högarna av rat.