Du är här

2013-09-01 - Saga S
  • Foto: Per Sundberg
  • Foto: Saga Sundberg

Tough Viking – i huvudet på Saga Sundberg!

Frustande löpte vi som blodtörstiga vikingar genom eld, trotsade containers fyllda av isvatten, klättrade, gick armgång, kröp genom tunnlar och nät för att avsluta det 12 km långa äventyret med att springa under linor som sprakade av 10 000 volt.

 



Ps. Varnar för en hel del talspråk och svordomar i detta inlägg!



Tough Viking. Mitt uppe i Svensk Klassiker-upptåget laddades förfrågningen upp på vår facebook-grupp. ”Varför inte tagga till ett till extremlopp?!”. Som vanligt rycker jag på axlarna och säger ”jaaaaajaaa” när min energiska väninna visar tjat-tendenser. Vi anmälde oss till ”ett tufft lopp” med lagnamnet ”Iron Women” och loppets premiär var på Gärdet i Stockholm den 1a september 2013.



Månaderna gick och jag kände att jag började nöja mig med fysiska ”megaprestationer”. Jag är väl rätt bra som jag är ändå?! Behöver jag verkligen bevisa det om och om igen genom att utsätta mig för massa galenskap? Nu var ju Vätternrundan, Nävertjäls triatlon, Midnattsloppet och även bubblaren Polioloppet avbockade (DENNA sommar). När ska det ta slut?



Löpträningen har gett mina vader och benhinnor en ordentlig omgång och min cykling fram och tillbaka till Norge, sommarjobbet på Stadium och personlig utveckling får jag erkänna har påverkat mig i riktning att inte ”måsta kötta sönder mig” utan lyssna på min kropp och mitt hjärta. Jag har helt enkelt börjat trivas bättre med tillvaron och mig själv och ”Tough Viking” dök upp mitt i min ”livsmeditation” kan man säga. I Metro läste jag ”upptrissandet av eventet”; ”Törs du springa genom brinnande halm, simma genom is, få elstötar av vajrar på 10 000 volt…?” Jag har mått illa i flera dagar nu. ”Vill jag  utsätta mig för det här?!”



Men jag är en ”doer”, inte en ”talker”. Sagt är gjort och sex tjejer blev vi totalt som pratade ihop oss i facebook-forumet och bestämde att göra inbakade flätor och ha rosa brottarlinnen på oss till vår start skulle gå kl. 12.00.



Min dag startade 08 och jag åt frukost i lugn och ro hos mina föräldrar på Lidingö. Fullkornsflingor i en blandning av keso och vaniljyoghurt, solrosfrön, pumpakärnor, frysta blåbär och russin. Inget kaffe tyvärr, det driver ju bara på alla kroppsvätskor… Nervös-kisseriet har jag nog svårt med ändå! Resorb i ett glas vatten fick det bli och förebyggande Dimor-tabletter för att inget otrevligt överraskande skulle komma vid vissa ansträngningar, haha!



Vid 11 träffades gruppen och musiken som pumpade i högtalarna skickade härliga pulser genom kroppen. Så fort jag hade kommit på plats märkte jag att jag bara gick runt och fån-log. Jag tittade på folks utstyrslar och föreberedelser, deras uppvärmning och analyserade deras mentala nivå. Vilka satsade på att jaga tider och vilka var där ”på skoj”? Hur mycket fokus ska man lägga på laget och hur mycket på jaget?



I vår grupp bubblade det upp till ytan att några hade överansträngt nacken och benhinnor och ”skulle köra vad de kunde”. Tävlingsdjävulen vred sig i mig. Förslaget kom att: ”Vi börjar och sen får vi se”… Tävlingsdjävulen hånade mig. Jag kände mig plötsligt klaustrofobisk och fick erkänna… ”Sorry asså, men det är tyvärr inte ”good enough” för mig…” Samtidigt som jag kände för att peppa min grupp (de fyra bästa tiderna i mål räknas samman till laget) visste jag inombords att detta var del av ett krig inom mig själv och sedan Gladiatorernas hinderbana hade jag mer än en blodad tand. Det finns inget annat än FRAMÅT. Det visade sig däremot att jag kunde peppa tjejerna vid ca fyra tillfällen då den brutala hinderbanan gick i loopar över det gigantiska gräsfältet; ”KÖÖÖÖÖTTA IRON WOMEN!! KOM IGEN BRUDAR!! WAAAOOOOOH!” skrek jag varje gång vi möttes.



Banan då. Först fokuserade jag att hålla ett jämnt tempo. Mjölksyran skulle ju komma förr eller senare ändå, det kunde jag ge mig fan på. Rök och eld slog emot oss och vi fick skutta över brinnande ved och halm som lyckligtvis var ”låga” hinder (ps. kul ordvits haha). Röken tog dock ett tjockt grepp om mina lungor och jag fick hosta en bit inpå löpningen upp mot de amerikanska fotbollsspelarna fullt utrustade med hjälm, skydd och mitsar. Före detta Running Back som jag är (skollaget i gymnasiet) tog jag rygg på den starka mannen (självklar måltavla) framför mig och då han tacklades ner tragglade jag mig över honom någorlunda smidigt (halvramlade typ) och rusade vidare in i skogen.



Jag var tacksam att vi fick avverka ca 2km löpning inne i skogen med betoning på terräng och smala stigar med stenar och rötter samt grenar som slog emot oss. Det innebar att man var lagom uppvärmd inför att matas med hindren som innebar kaaaaaallt vatten senare… Jag höll under skogsetappen någorlunda ihop med en av tjejerna i Iron Women- gänget men då jag kände hur upprymd jag blivit och att jag använde kraftfulla och lätta löpsteg samtidigt som hennes flås blev märkbart mer ansträngt beslöt jag mig för att säga; ”Kör hårt nu bruden” och jag släppte lös min tävlingsdjävul totalt.



Stålvägg. Eller ja, inte bara en. Upp och ner, upp och ner i containrar stod på tur. Otåliga tävlingsdjävulen fick svälja att det blev ca 2 minuters väntetid till detta hinder då endast två personer i taget kunde hoppa och häva sig upp över kanten på de höga containrarna. Jag slängde upp benet och drog mig upp till hälften med benstyrkan. Jag tackar alla år av konståkningsträning för min vighet. En kille började kladda (jaja ok, ”hjälpa till då”) men ”nä, här ska det inte fås nån hjälp!! Tack, men NEJ TACK!”. Skrapade upp knäna lite och har nog blåmärke på höger insida lår imorgon. Men det är väl därför långbyxan designats, va?



Vidare över grässlätten. Mjölksyran stummade till leder till och från men släppte efter några hundra meter efter varje prövning. Däremot kunde jag inte helt ta ut löpsteget ändå, trots att jag kände att jag hade konditionen för det. Risken var helt enkelt för stor att trampa snett på gräskokorna och den ojämna marken. Jag valde ett jämnt och relativt energisparande tempo och lade energin i att klara hindren snabbt istället!



Hinder som följde under löpningen; simma genom en stor container med vatten och is (man blev tvungen att dyka i helt under en bom i mitten), kräla under taggtråd, klättra upp- och nerför en fyra meter hög ställning, krypa genom tunnlar, springa genom däck klättra ”över och under, över och under” en längre stålkonstruktion (det mest fysiskt krävande av ALLA hinder i min mening!!) och gå armgång i en hög stålställning. Den sistnämnda fanns i tre olika höjder. Det var lång kö på den lägsta ställningen (även kallad ”monkey bars”) och jag prövade lyckan på den mellersta. Det fick jag äta upp då jag på andra handgreppet slank ur greppet och föll pladask; metallen var blöt och det var omöjligt att hålla sig kvar i den rätt rejäla stålpinnen. Folk drog andan då jag landade snett över en stålpinne på marken, men jag hoppsade upp och gav mig på den högsta monkey barsen istället. Jag hörde folk säga ”men den är ju så hööög!”. Jag svarade lite kaxigt; ”Ja, men jag vill ju komma förbi NU liksom!”. Hälften vågat hälften vunnet. Den stålställning var ju torr då knappt någon använt den…! Jorå, visst fick jag igång ett schyst gung som Tarzans Jane. Men efter några grepp kändes det inte gott nog och jag ökade till nästan den dubbla takten genom att minska svingrörelsen och lägga all kraft på armarnas gång. En pinne i taget fokuserade jag med ro och jag tänkte tacksamt på alla mina mil mina armar och axlar dragit mig fram i simbassängen (hade simning som specialidrott gymnasiet ut). Fascinerade och peppande komplimanger överröstes jag med då jag till och med ökat takten med ett leende på läpparna. Den extra kicken jag fick av att beundras av okända betraktare triggade mig till och med att säga: ”..och då klarade jag Ringarna i Gladiatorerna också!!”. Ursäkta mig, men FUCK JANTELAGEN ibland! Jag kan leva långt under välmående-ytan mellan mina prestationer på livets alla områden, så en sån här dag då benen bär mig och varje nedrig prövning blir en underbar adrenalinkick tänker jag låta mitt självförtroende få FRITT SPELRUM!



En längre löpning bort mot och över Djurgårdsbrunnskanalen tog oss till Kustjägarnas designade hinder. Kräla ner under kamoflagenät och ner i den dyngiga och leriga vassen för att simmandes runda ca tre röda bojar en bit ut i vattnet. Snuskvatten, vass och lera upp till munnen brottades vi med i säkert tre minuters tid. Ibland fick foten fäste, ibland kunde man dra sig fram och på några ställen stega sig fram i vasskanten med vatten ”bara” till knäna. Jag fick mig ett ordentligt skratt då jag trodde den sista biten var ”kirrad” och slappnade av lite och satte foten på ett ställe där inte min föregångare gjort det. Inte fan fanns det något under den foten: ”PLASK!!”. Hela jag for ner under snuskvatten-ytan och det var bara att kräla sig upp igen! Glödande ögon och ett fån-leende mötes nog de personer av som hejade på mig.

Några hundra meter bort skulle kanalen simmas över och jag dök i med ”magplask”-style då jag inte visste kanalens djup. Frisim över gick bättre än väntat med skor på. Nummerlappen hade rivits itu under Kustjägar-plaskandet så den höll jag hopknögglad i mina två nävar som om jag var Clark Kent som slitit upp sin kostym för att släppa lös Stålmannen. Flåset kom ikapp mig efter simningen då det var en mindre uppförsbacke inför det sista geggiga hindret: container fylld med lervatten: ”Vafaaan, det här ser ju bara härligt ut!”. Inga temperaturer eller konsistenser på vad som än omgav mig spelade roll denna dag. Mjölksyran var min vän och dessutom stod mina glada och stolta föräldrar i kanten av nästan varje loop och hejade på mig!



Innan loppet hade jag uppmanat mig själv att analysera vad jag känner och tänker under ett sånt här skeende. Du mår illa innan, du känner att du vill prestera och det är oftast omständliga resor inkluderat i uppstyrandet av de fysiska påhitten. Är det verkligen värt det?



Mantrat som rullade som filmtext inne i mitt huvud under loppet kan jag citera rakt av från min kära stridsvagns-vagnschefskollega Oskar Mossberg från Dalarna: ”Jag älskar den här skiten!”. Det kan vara svårt att föreställa sig för er läsare som inte ätit sit-ups till frukost, spenderat jullovet i en ishall och de flesta soltimmarna under uppväxten i konstant rörelse i simbassängen att fysisk trötthet, smärta och piskande kan vara något helt fantastiskt. Det handlar inte om att straffa sig själv utan att nå sin potential. Upprepade gånger hörde jag rösten inne i huvudet som nästan sjöng ”Det här e så jävla DU!”.

Tills elstötsregnet kom. Det här var det absolut värsta jag kan minnas att min kropp har utsatts för. Min Svensk Klassiker-väninna hade uttalat innan: ”Äsch, 10 000 volt spelar ingen roll, det är EFFEKTEN som räknas! Tro mig, jag är fysiker!”. Självklart ville jag tro henne men jag hade onda aningar…



Och trots att jag (tillsynes) orädd kastade mig in i vad som kan liknas vid en ca 20 meter lång brännmanet med hundratals tentakler var det rena mardrömmen. Jag träffades strax innan inträdet i det elektriska helvetet av en stark stråle från en vattenslang som störde mitt synfält som blev tvungen att under konstanta stötar kalkylera bästa och snabbaste vägen mellan halmbalar och otroligt lerigt underlag. Förmodligen gjorde detta mig ytterligare strömförande. Det som kanske handlade om 30 sekunder kändes som 5 minuter. Om ni sett tecknade filmer som gråben och hjulben när de får elchocker eller träffas av blixten kändes verkligheten skrämmande nära. När den elektiska pulsen for genom hela min kropp (fyra gånger hände detta) trodde jag ärligt talat att hjärtat skulle sluta slå. Min andning fick även den totalstopp vid de fyra rejäla stötomgångarna och kroppen befann sig under mikrosekunder i total förlamning. Det var en otroligt obehaglig känsla som jag inte ens önskar min värsta fiende och jag bara skrek av nedtryckt panik. Publiken förstod nog inte om detta handlade om att jag äntligen skulle gå i mål efter en lång och krävande prövning eller om jag bara gick igenom en personlig skärseld. I såna fall j*vligt renad stapplade jag in i målgången ett tiotal meter längre fram och fick en medalj runt halsen och en blåbärs-Red Bull i näven. Grattis din tjuriga j*vla viking! Min pappa klockade mig till 1h 22min och 30 sekunder.



Jag är nöjd med mitt lopp och hejade som sagt på mina Iron Womens i nästan varje rundning och skrek dem in i mål. Hinderbanor, löpning, klättring och snuskiga vattenprövningar är jag tydligen som gjord för. Men som alla superhjältar har jag nu tydligt identifierat min Kryptonit; Elektricitet. Detta innebär mest troligt att jag fortsatt kommer söka mig till tuffa utmaningar (mer utportionerat) men inte göra om denna tävling igen.



Men för er som triggades av detta inlägg; May the force be with you! Och anmäl er i tid, för 4 000 platser tar slut fortare än man tror! Nu blir det pizza med mina Iron Women!!

Dela med dig av denna artikel på: