Men inom Adventure Raceing och Multisport blir (tydligen) inget som man förväntat sig
I slutet av presentationen visades en otroligt mäktiga video med klipp från exotiska platser på jorden samtidigt som vi matades med motivernade, provocerande och pushande motton som: När man verkligen vet vad man vill, då kan man gå hur långt som helst för att nå dit .
Och lade Mikael Multi-Mike Lindnord till: Utifrån vårt framtida lags ambitionsnivå krävs ju ingen rocket scientist för att förstå att ni inte kommer att sova inatt. Samling i lobbyn med full utrustning inom 10 minuter!.
Va? Vänta. VA?!?
SPRING till rummet och kasta ihop grejerna och slänga oss i bilar i redan oorganiserat kaos på hotellets parkering. Cyklar, kayaker, flytvästar, våtdräkter, ryggsäckar och liggunderlag låg överallt. Mot Hellasgården! Kajakerna skulle ligga i vattnet och vara redo att ta sig an vågornas skvalp kl. 22.30!
Mitt lag: Niklas, Nisse och David. Niklas fick framåt vargatimmarna smeknamnet Garmin då han som extremt duktig orienterare ständigt ordergav oss riktningen med kajakerna trots att jag själv endast såg en mjölkvit dimma runt mig. De första timmarna såg vi i princip INGENTING.
Jag var först i med min ca 27kg tunga havskajak, men fick vänta in mina lagkamrater fram till 22.45 innan vi kunde paddla iväg. Hade jag vetat att hela natten skulle ägnas åt att förflytta denna pjäs genom både sjöar, smala kanaler som ibland övergick i stenrösen och vattenfall, över skogskullar och genom bebyggelse och träsk med tät vass så hade jag nog verkligen lagt energi på att komma över en 15-20 kg tävlingskajak likt de som Nisse och David hade. Jag fick tacksamt nog draghjälp av Nisse större delen av paddlingen, men i skrivandet stund har jag senknarr i höger underarm som dessutom är ordentligt svullen.
Pannlampor på och konstant mata på paddeltagen. Rätt kurs skrek Garmin ut då och då. Lite mer vänster Sikta mot högra kanten av den mörka skuggan rakt fram osv. Men emellanåt blev det helt tyst och det svarta vattnet helt blankt. Vi befann oss mitt i en vackert beslöjad mardröm med ibland öppet vatten och ibland smala kanaler som smög sig fram under låga träbroar. Det fanns inget in och inget ut ur denna dröm, varken en början eller ett slut. Det fanns bara små lanternor i dimman, små dioder på killarnas hjälmar och ljudet av deras röster. Och att paddla. Bara fortsätta framåt oavsett hur lång tid det skulle ta. I skogen slog roder och fören på kajaken i rötter och grenar. Tänk er bara hur det skulle vara att i påpiskad takt bära en ca fyra meter lång stege genom en blandskog; hur vänder du den om du gått en mindre lämplig väg? Hur kommer du ner för en brant? Oftast fick jag bära Davids lättare kajak, men ibland fick jag bära i handtagen på både min och Niklas tyngre kajak. Då kunde vi gå några hundra meter och sedan bli tvungna att sätta ner dem för att andas och byta grepp. Svetten rann, fingrarna låste sig och underarmarna skrek. Nästan varje gång jag gick i och ur kajaken fick jag dessutom vada med vatten eller grumlig dy upp över knäna, ibland till midjan, så vi var konstant genomblöta och luktade sunkig sjö. Tur hade vi verkligen att natten var vindstill och himlen välsignade oss med uppehåll från nederbörd. Vid 05 snåret separeras skyn från land i våra synfält. Gryningsljus. Men det var inte förrän 07.30-tiden som vi intog nästa station. Snabbt skulle vi kasta av flytvästar och cykelhjälmar med pannlampor på och orientera utifrån två stycken decimeterstora träkuber som kartor klistrats på. Men där kartkanterna gick på kuben hade delar av kartan klippts bort när den skulle övergå i kubens nästa sida. Lyckligtvis var två Garmin och David duktiga orienterare så vi delade upp oss och bestämde möte vid friidrotts- och fotbollsarenan som vi skulle infinna oss vid senast 08.15. Det fanns ingen möjlighet att vara redo för nästa utmaning kl. 08.15 och innan dess ta samtliga kontroller insåg vi innan vi började, så jag sprang allt vad jag kunde fastknuten i en bungy-cord-lina på ca 1,5 meter bakom Garmin till endast två av kontrollerna, genom tät skog i ca 15minuter.
Med 6 minuters marginal lämnade vi fram våra orienteringskort som självklart nollställdes då de inte var fullstämplade. Men vi var i alla fall i tid och på rätt plats. Det var det två lag som inte var. De diskvalificerades. Bland dessa var en munter italienare som kommit hit enbart för detta ändamål!
Ny information: 08.30 Ska ni stå startklara för Coopertest på löpbanan.
Alltså, framför mig hade jag 3 km på det röda gummit. Kroppen var matt, öm och magen kurrar fastän min aptit var frånvarande. Jag var törstig och kissnödig på samma gång men de blöta dubbla tightsen slickade sig så hårt mot mina lår att jag knappt klarade av att dra ner dem över höfterna. Men enkla tights och tävlingströjan behövde det bli. Och det snabbt!
10 sekunder 5 sekunder KÖR!
Jag visste att jag skulle ligga bland de sista. Killarna, som vid detta tillfälle var 17 stycken kvar, är oerhört vältränade och de flesta otroligt smidiga skogslöpare. Garmin hann springa om mig två gånger på de 7,5 varven runt löparbanan. Mina tankar växlade mellan viljans: Kom igen, gasa på mer!! och min logiks: Ligg kvar i det här mellanhöga tempot, för du vet inte vad som komma skall!. Det fick bli en kompromiss av detta och högljutt flåsande sprang jag över mållinjen efter 14 minuter och 17 sekunder.
Jag hann stretcha ungefär tre muskelgrupper innan lagkaptenen David åter uppmanade oss att dra på oss förstärkningskläderna och löpa de ca två kilometrarna tillbaka till kajakerna; åter genom skog och mark för att hinna till STAR-tävlingen vid Hellasgården. Tiden var redan knapp att vi skulle hinna både till registrering samt att förbereda allt från Mountainbike-orientering till löpning och äventyrsgrenar. KOM IGEN, TA I NU!!
Laget följde Garmins snabba steg genom den snåriga skogen och hann före några lag till kajakerna, men vid de allra flesta lyft över kullar eller övergångar förlorade vi värdefull tid då vi hade två tyngre kajaker inom gruppen. Lagandan satt däremot i och hjälpsamheten värmde mitt hjärta oerhört, då jag självklart var den svagaste länken rent fysiskt.
Hellas nådde vi äntligen vid 10.20-snåret och kajakerna släpades upp i startläge inför den även för allmänheten välkomnande tävlingen. Min mage skrek och jag åt överlevnads-matpåsen (flytande konserv?) med kyckling och pasta som inte krävde uppvärmning eller tillförande av varmt vatten (när tid väl fanns att rota lite extra i packningen). Men jag mådde egentligen bara illa. Kroppen vrålade efter näring men tänderna orkade inte tugga och munnens salivproduktion var begränsad. Kom igen, du måste äta!. Samtidigt som detta lilla dilemma utspelade sig var jag dessutom tvungen att omedelbart bege mig med all utrustning ungefär 500 meter bort för att inte förlora min tävlingsplats i STAR.
Snarast in i växlingsfållan och organisera mina grejer alltså! I startkuvertet låg (utöver startidentitet-pinnen och tävlingsvästen) fyra kartor, samt information om ordningsföljd och regler för de olika grenarna. För mig var det en bokstavs- och sifferdans på grön och blå bakgrund ungefär. Orientering är jag och har alltid känt mig kluven inför, just pga. att jag inte helt litar på min egen förmåga och jag behöver oftast längre tid att tänka och vrida kartan precis rätt för att känna logiken i mina steg. Som en dyslektiker som läser Gamla Testamentet kan man säga. Obligatorisk genomgång skedde på Tävlings Centret (TC) som låg vid Orienteringsklubben för alla kl.11.00 och en ungefärlig halvtimme efter den (12.05) gick de blandade klasserna och damernas start.
To be continued