Du är här

2013-09-15 - Saga S
Foto: Saga Sundberg

När hjärtat tar över. Axa-Adidas try-out - sista delen.

Orienteringskontroll nummer fyra. Var i hellskotta är du?!

 

”Har du full koll på läget nu?” skrek Multi-Mike till mig i farten då han sprang förbi mig i växlingsfållan några minuter innan starten gick i STAR-tävlingen vid Hellasgårdens orienteringsklubbstuga (kl. 12.05). I detta läge hade jag varit vaken i ca 30 raka timmar, kört intensiva tester, paddlat och burit kajaker konstant i 9 timmar, sprungit i skogen ca 5 km, löpt Cooper-test på tid och paddlat och krigat mig i ungefär en timme med den bökiga havskajaken genom överväxta vassområden och näckrosland fram till Hellas. (Nyfiken är jag på hur vår nattliga förflyttning faktiskt såg ut på kartbilden, då jag enbart följde lagledarens samt Garmins direktiv.)

 

”Nej, det har jag inte. Men jag ska göra vad jag kan!” eller något liknande hasplade jag ur mig tillbaka till Multi-Mike. Svaret jag fick på detta uttalande var ett ironiskt skratt som trots att det säkert inte var illa menat sänkte mitt självförtroende en hel del:”Jaså? Men det har ju inte ens gått 24 timmar ännu! Det är ju typ efter tre dygn det börjar bli jobbigt!”. Sen sprang han vidare, självklart fullt kittad från topp till tå.

 

Jag tänkte ilsket att ”jag har faktiskt redan varit uppe 30 timmar!”, men vad hade jag fått ut av att säga det till mannen som kan mata på som en maskin i över en vecka bara han får en minimal inoljning i form av näring och vatten? Jag tittade ner på mina numera bruna och genomsura inomhuslöparskor och korta cykelbyxor ovanpå långa böta tights och en långärmad funktionströja utan fickor. Jag hade visst de andra löparskorna kvar på hotellet bland mina ”civila saker” och inte hade jag något kartställ till den något för höga mountainbiken jag hade fått låna heller. Maten (bars, kex och flytande proteindrinkar) var i princip slut efter natten och kl. 18.00 skulle nästa utmanande övning ta vid. Då skulle fas 4 inledas: de sista 24 timmarna. ”Klarar ni inte STAR är ni OUT rungade ekot i mitt huvud. Klarar jag inte STAR är det alltså över.

 

För er som undrar över vad som ingår i STAR: Löpning 2 km efter snitslad bana i terräng, paddling 9 km, MTB-orientering 15 km, Äventyrsmoment 1 km (att skovla/paddla sig fram på en flytmadrass och runda en ö) och därefter vanlig orientering med en ungefärlig sträcka på 7 km. Vinnartiden för killar låg strax över 4 timmar. Det oskrivna kravet: att klara det på mindre än 6 timmar för att kunna hinna packa om mina grejer och ta mig till parkeringen där vi skulle utgå 18.00. ”Bit i och kör!!”

 

Prolog. När starten gick skulle vi först följa en röd-vit snitslad bana som under två kilometer ringlade sig i skogen. Jag hamnade i slutet av den otroligt peppade skaran och försökte hålla en jämn takt. På flera partier av banan blev det köbildning vid ”trång” terräng. Kanske borde jag här ha sprungit om på något sätt men någon växel slogs istället av och jag tänkte ”jaja, hur många sekunder förlorar jag på att gå ner för denna kulle ändå”. Jag växlade in och sprang genom hela fållan för att växla ut: ”mot paddlingen!”. Jag ömsom drog ömsom lyfte kajaken ner på stranden för starten. Kajaken blev allt tyngre när jag blev svagare. I växlingsfållan hade jag inmundigat lite energidryck, men under den ca 1,5 timmen jag paddlade ute på den blåsiga sjön törstade jag enormt efter vatten som jag inte hade tillgång till. Två av de andra tre tjejerna i try-outen startade samtidigt som mig. De hade lättare kajaker och även bättre paddlingsteknik (jag har faktiskt bara hobbypaddlat vid ca 5-6 tillfällen i mitt liv). Pinsamt nog passerade Multi-Mike mig och sa: ”Jag vill inte vara den…men du har paddeln åt fel håll”.

Innan STAR tog vid hade vi tjejer enats om att köra ihop som ett lag, främst på orienteringsgrenarna. Jag var oerhört lättad över detta faktum då jag känner mig väldigt begränsad då det kommer till orientering. Men Sara försvann sakta men säkert mot periferin på det tredje paddlingsvarvet och kraften att paddla ikapp fanns helt enkelt inte där. Mette hade jag inom synhåll längre och träffade henne efter att ha bökat upp kajaken på land och sprungit genom växlingsfållan igen (det var 500m till och från kajakstationen ungefär). Sara hade cyklat iväg, såklart, inte kan man ju vänta på ”oerfarna” orienterare då man själv besitter den utsökta kunskapen. Jag hade gjort likadant själv.

 

Jag cyklade iväg och mötte Mette vid den andra av tio kontroller. Jag märkte att hon tänkt olikt mig gällande kartan och inte heller hon utgick ifrån kompass. Vi diskuterade lite men rev iväg längst en större väg och kom efter några tydliga vägkorsningar till den tredje kontrollen. ”Det här var ju busenkelt!”. Men där lade jag sedan för mycket förtroende i min nyfunne lagkamrats händer och hon visade att ”vi kunde ta de här små stigarna upp till fyrans kontroll” för det var ju kortare. Jag minns hur jag uttalade orden: ”Men är du säker att du hittar på sådana stigar då? Vi ska inte ta de större vägarna och sedan ta den något mindre ner till fyran istället?”. Hur som helst verkade hon så säker när vi tog oss till den tredje kontrollen att jag släppte på osäkerheten inför vägvalet och vi ledde cyklarna in i ”ocykelbar” terräng. På många ställen borde jag/vi faktiskt ha cyklat, men för att vara helt ärlig hade jag vanliga löpskor då mina specialpedaler och cykelskor visade sig vara enbart för landsvägscykling och inte ”både cykla och springa” så som etappen krävde. När leriga partier, mjuk sand och tjocka rötter kom stöp jag nästan framåt och tappade balansen. Metallpedalen fortsatte sitt varv och for rätt in i smalbenet. Blod. På en rejält grusig väg fick jag även panikbromsa då Mette plötsligt stannat för att inspektera kartan och underlaget gav ingen friktion vilket ledde till att jag med nästan full fart krockade in i hennes sida och ramlade till marken med en plötslig huvudvärk från sammanstöten. Jag blev både chockad och rädd av händelsen. Vad håller jag på med? Jag har ju absolut ingen ”koll” på läget!

 

Småvägarna övergick i småvägar. Som övergick i bergshöjningar då det ”egentligen” skulle komma träsk och sankmark. Och tät skog kom där det skulle vara ”en höjd” eller liknande. Såfort vi trodde oss veta var vi var gick vi på nytt några hundra meter för att erkänna att nej, denna väg går inte alls fortsatt åt vänster som den skulle… Jag bannade mig själv när jag kände hur psykologiskt matt jag började bli… Klockan blev 15.30….16.00… och slutligen 16.30…. I över en timme befann vi oss i ett stimmigt mentalt vakuum av skog och steniga kullar. Då slog det oss. ”Det är inte fysiskt möjligt att vi kommer att hinna färdigt med tävlingen innan 18.00.”

Här inleddes min monolog i huvudet om att lyckas eller misslyckas. Vad är värt att kämpa för och vad vill jag? Vad ligger mig närmst om hjärtat?

 

Jag svor och skrek över att terrängen var en enda deja vu och jag sa till Mette som inte skrivit ner Multi-Mikes telefonnummer (min mobil låg i växlingsfållan) att ”ok, vi cyklar tillbaka för att säga att vi inte hinner klart och sedan får vi se vad som händer. Men FÖRST tänker jag ta den fjärde j*vla kontrollen, om jag så ska bli det sista jag gör.” Vi gick tillbaka ut på småvägar vi kände igen och kom till den större vägen där vi stått då småvägs-diskussionen börjat. Mette valde att följa med mig på min (även tidigare) föreslagna väg, då vi faktiskt hittade kontroll fyra utan vidare problem. Jag vill absolut inte höja mina orienteringskunskaper till skyarna, men hade jag gjort det på mitt sätt hade jag klarat banan på en ”lagom dålig” tid i alla fall och inte stressat mig in i småvägspartier där vi slutligen tappade all tro på oss själva. Att vi tog oss till fyrans kontroll beror väl helt enkelt på att jag trots min trötthet och uppgivenhet till att klara STAR-tävlingen var så oerhört förbannad på hela situationen.

 

Vi rullade in i växlingsfållan och letade rätt på en funktionär kl. 17.15, efter mina ca 35 vakna timmar alltså. ”Asså… vi kommer inte hinna färdigt med tävlingen om vi ska stå uppställda och klara kl. 18.00 för nästa utmaning…Det gick åt helvete rent utsagt…!”. Då yttrade funktionären efter en del grubbel att ”ok, vi nollställer er helt enkelt ur den här tävlingen och så springer ni och packar om grejerna för avresa kl. 18”. Då klarnade det i mitt trötta lilla huvud. Eller ja… tankarna hade stötts och blötts under de senaste två stressade timmarna faktiskt. Jag hanterar helt enkelt inte dessa utövanden. Jag kan ju tydligen inte paddla fort nog för att hinna ikapp min ”lagkamrat”, jag kan inte orientera mig rätt på en liten skogsstig utan att ta en stor och tidskrävande omväg och jag blir rädd av att cykla på annat än någorlunda platt mark. Förvirrad sa jag: ”Vad menar du? Jag fixade det ju inte?! Det är över. Ni sa att det skulle vara över då... ”

 

Jag fick alltså fortsätta även om STAR hade gått käpprätt åt skogen.

Sjukvårdaren tog här tag i mitt uppstressade och tomma ansikte och stirrade in i mina ögon. ”Blunda och glöm allting nu”. När jag öppnade ögonen sa han: ”Det är vad du gör från och med nu som spelar roll.”

 

Där och då sa jag ”Tack och hej” till min karriär inom multisport och Adventure Raceing. Där och då släpptes en tyngd från mitt hjärta och kraven att klara lite mer och pressa mig ut ur trygghetszonen lite längre. Jag behöver det helt enkelt inte. Som Multi-Mike själv sagt; ”Om man verkligen vet vad man vill, så kan man gå hur långt som helst för att nå dit.”

 

Jag antar att jag faktiskt inte ville ha platsen så himmelskt gärna att jag var beredd att gå igenom helvetet för den. Jag ville nog bara bekräfta att jag gått vidare i livet från att vara en galning som vägrar att inse mina begränsningar. Innerst inne spred sig en bubblande lycka och lättnad.

 

”Nej. Tydligen har jag inte tillräcklig ”koll” för att hantera det här äventyret. Jag väljer att hoppa av tåget här och nu.”

 

Tårarna rann. Att göra andra besviken (som killarna i laget eller ledarna som hoppats på mig under hela processen och alla hemma i Örnsköldsvik som jag berättat för om mitt galna försök) och av trötthet och av lättnad och av smärta… Men det kändes helt rätt och logiskt. Äntligen har jag lyckats säga nej. Hjärtat fick den slutgiltiga bestämmanderätten framför pannbenet och envisheten. Jag är ingen supermänniska utan dödlig och jag har mänskliga brister och okunskaper på många områden. Jag hade inte den ”koll” under de förutsättningar som man i multisport skulle komma att utsättas för. Att få en plats i det elitsatsande multisportlaget vore att stjäla någon annans dröm faktiskt. Jag såg ju snarare Try-outen som ännu ett äventyrligt kapitel i min redan tjocka bok.

 

Resten av kvällen är ett ludd där jag hjälpte några av de ca 12 personerna som orkade fortsätta inför nästa 24 timmars etapp av oförutsägbara utmaningar och min bror som kom och hämtade kajaken och körde mig tillbaka till Mornington Hotell. Jag grät nästan av smärta när jag skulle dra sporttoppen över huvudet för att kunna duscha. Men kl. 21 föll jag ner i nytvättade lakan in i en 12 timmar lång sömn. Samtidigt krigade ca12 personer vidare alltså. Och orienterade utifrån en karta från 1600 talet… Och simmade mellan Djurgården och Nacka strand. För att inse vad de galna sammanbitna hjältarna som fortsatte kampen verkligen gjorde rekommenderar jag er att gå in på  www.axa-adidas.com eller gilla och undersöka ”Axa Adidas Adventure Race” sida på Facebook där en del dokumentation ligger. 

 

Men för mig slutade Multisport och Adventure Race-resan alltså här. Hela dagen har jag spenderat hemma hos mamma och pappa då jag hämtades vid hotellet efter frukosten. En mysig och lugn dag har det varit precis som min kropp och själ behövt och imorgon reser jag tillbaka till Örnsköldsvik och verkligheten som innehåller underbart enkla saker som arbete och promenader runt sjöar.

 

Hoppas även ni haft en helg fylld av lärorika äventyr och insikter.

Dela med dig av denna artikel på: