På det här loppet: 10km på relativ flack mark, skulle jag kunna slå mina tidigare löptider på distansen. Jag är i hyfsad bra form och kände på de 10km på löpbandet igår på gymmet.
Välkomna verkligheten; att hantera besvikelse på ett normalt vis...
Jag vaknade med lätt huvudvärk och illamåendet växte ju närmre lunch det led. Är jag nervös eller sjuk? Jag tänker tillbaka på den kraftiga krocken på cykeln jag var med om förra lördagen och tror att jag faktiskt drog på mig en lätt hjärnskakning för jag har mått "konstigt" hela veckan...
Hur som helst visste jag detta: jag BEHÖVER ha bra och intensiv musik i öronen för att fixa en bra tid på det sista inbokade "loppet" detta år. Spotifylistan hade jag fått fixad på morgonen av min väninna och jag hade till och med dragit fliken "även spelas offline" i rätt läge. Spotifykontot är pappas, utan reklam. Eller ja... Jag trodde det var pappas jag var inloggad på.
Tågresa till Umeå med en kär kompis där vi tjattrade och chimade hela vägen trots att tåget var ca 45min försenat! Därefter följde en halvtimmes promenad till Teg där bilbolaget ligger. En lugn timme med en tankeväckande bok och en sockerfri redbull följde, samt ungefär fyra toabesök... Nervöskisseriet ni vet...
Jag laddade på Rocky Training Montage på repeat minutrarna innan startpistolen avfyrades. Men plötsligt blev det tyst. "Vad i....?!".
Jag såg inte mycket genom plasten i telefonhållaren runt armen, men det va nån ruta som ploppade upp. "No thanks" till reklam nu tack!! Men... Kort efter pistolskottet försvann musiken igen. Jag tryckte bort rutan och startade musiken igen. Kom igen! I need you!!
Nästa gång musiken försvann började jag bli förbannad. Jag sprang aningen åt sidan och såg att det stod på rutan att "någon annan använder kontot" eller liknande. "J*vla pappa!! Fattar han inte att jag verkligen behöver bara typ TIO låtar för att göra bra ifrån mig?!?" Men musiken slogs av igen. Och igen. "Men va i helv*te?!". Mina syskon har dessvärre ibland gjort saker bara för att jävlas. Var detta ett omoget inslag i stil med "sista nudden"? Inom några minuter smsar brorsan: "Lyssnar du på min spotify?".
Men tjena. Duktigt Saga.
Jag bubblade av förbannade obefogade tankar gentemot min bror och jag blev väldigt legitimt rasande på mig själv. Varför ska jag va så tekniskt efterbliven och inte fatta hur man gör saker?! Gah!! Jag smsa tillbaka: "Löpsktävlar jaaaaaaaa" och "snälla!!".
Efter ungefär 5km fungerade musiken i lurarna. Och då växlade jag..... NER.
Jag hade blivit så sur, så j*vla distraherad i min andning, mina löpsteg och mitt vägval att jag tappade bedömningen av loppet. Jag tappade tron. Precis som vid orienteringen förra helgen.
Men. Istället för att ta detta nederlag som en tjurig barnunge som jag senaste åren per automatik gjort, så öppnade jag upp bröstet och fokuserade ett schyst löpsteg, höjde huvudet för att kunna se de söta supportrarna vid vägkanten och jag njöt av den friska luften. Löpningen blev en uppspeedad jogg, men inte överdrivet krävande. Vi gör ett mellandåligt lopp, punkt slut.
Mammas ord repeterades i huvudet; "gå ut pch gör bort dig totalt, spring två timmar utan att hitta en enda kontroll...". Hon sa det en gång till en av skolans bästa elever som hade sjukt stora krav på sig själv att det skulle gå bra. Men ibland behöver "duktiga" personer bara göra någon "fet" tabbe. Det är bara meningen att det inte ska bli som man tänkt ibland helt enkelt. För det är först i detta oförutsägbara motstånd då vi förstår vad vi går för och utvecklas.
Jag ökade lite den sista kilometern. Bara för att. Målsträcket passerade jag efter 48minuter och 20sekunder. Inte så fasans illa ändå!
Egentligen är det bara deltagande som spelar roll i denna tävling. Jag skulle absolut inte bittra ner mig som Morgan Pålssons karaktär med rött löshår eller Mia Skäringers med tatueringar och nosring! I lumpen var jag jättestolt att jag sprang bataljonsmilen på 49min. Nu rycker jag inte ens på axlarna åt den tiden... Men huvudsaken är att jag fått ett tecken, att jag närmare 30års strecket fortfarande kan utveckla min löpning och min teknik. Punkt!
Nummer 89 vann bilen. Jag hade nummer 289. Men det pyr en liten stolthet inom mig ändå. Det gick rätt dåligt, men jag lyckades förhålla mig till det på ett hyfsat sätt ändå. Och jag råkade springa in i en gammal bekant som jag dessutom fick en trevlig pratstund och skjuts hem av!
Nu blir det avslutningsfest med Arnäs Tigers!
