Härom natten drömde jag om bygget. Att maken och jag spacklade och slipade i vardagsrummet. Även om det var kallt (av någon anledning) och saker gick fel (vi drog upp en konstig slang ur golvet) så var vi ändå lyckliga och jobbade på med känslan att det här ordnar sig. Så känns det dock inte i vaket tillstånd. Nu oroar jag mig för att någonting ska gå fel vid leveransen, att det ska regna eller att snön ska falla ordentligt innan vi får på taket, att plåten till taket anländer med fel mått eller att någonting blir fel när vi lägger den. Att allting bara rasar ihop i en fasansfull massa är en annan tanke mindre realistisk kanske, men den finns fortfarande i bakhuvudet. Som att tro på spöken. Jag vet att det inte kommer att hända men jag oroar mig likväl för det.
