Den har gett mig mycket att skriva om (och läsekretsen något att skratta åt) men framförallt har den serverat mig och resten av mänskligheten någonting att förenas kring. Uttrycket det är mänskligt att fela används flitigt för att ursäkta dåliga vanor och beslut, men jag ser en annan innebörd i de orden.
Det är inte bara mänskligt att fela det är själva felandet som är det mest mänskliga hos oss. Vi känner inte i första hand igen oss i varandras styrkor utan i varandras brister.
Talang, ambitioner och drömmar kan skilja sig mycket åt när aspekter som arv, kultur och uppfostran spelar in. Den ene vill bli astronaut, den andre fokuserar på sin kapsylsamling, den tredje vill bli rikast i världen och den fjärde tränar hårt inför VM i schackboxning. Vad du än brinner för kan du räkna med att det ter sig obegripligt för många andra.
Men när det gäller sådant vi nästan aldrig vill kännas vid; rädslor, osäkerheter och självtvivel, visar det sig att folk innerst inne är väldigt lika.
Överallt och alltid.
Vare sig du är man, kvinna, barn, vuxen, fattig, rik, sikh, katolik, vit, svart eller grön kan du sätta dig in känslan av att vakna med en klump i magen.
Den del av vår mänsklighet som vi mest krampaktigt håller för oss själva är den som förenar oss mest.
Stålmannen är en cool snubbe men är han verkligen den du helst talar ut med om dina vardagsbekymmer? Vi kan fascineras av tanken på att vara honom, men hans perfektion gör honom opersonlig för att inte säga tråkig. Jag känner inte att jag har särskilt mycket gemensamt med en osårbar snubbe som flyger snabbare än ljuset.
Däremot känner jag samhörighet med alla er som någon gång känt er ensamma mitt bland folk. Som oroat er för vad andra ska säga, som tvivlat på om ni räcker till och som även i vuxen ålder kan känna er mörkrädda ibland.
Som stirrat in i en spegel och rynkat på näsan.
Som försökt trösta någon annan men själva gråtit inombords.
Jag hör ihop med dig som har fått blackout mitt i en mening, som låst in nycklarna i bilen eller någon gång tagit på ett klädesplagg bakochfram. Min kärlek går ut till alla som rusat runt och letat efter något de redan har i handen, som fått handsvett vi helt fel tillfälle, som pruttat bland främlingar eller varit nära att traska hem med blå skoskydd på fötterna.
Det är i det här ögonblicket, när vi generas över gemensamma brister rodnar över vår egen ofullkomlighet, som vi känner allra störst samhörighet med varandra.
När vi i stället jämför oss själva med bilden av perfektion måste vi komma ihåg att den inte finns i verkligheten. Den är ett hittepå som hör hemma i samma värld som Stålmannen, där biffiga utomjordingar flyger runt med kalsongerna utanpå.
Så omfamna din härliga bristfällighet, gläds åt att du är i gott sällskap och behåll underkläderna på rätt sida om dina brallor.