Krönikan: Arg över inget

”Den är blå!” hävdade vissa.

”Den är röd!” kontrade andra.

Då föreslog tröjbärararen att de skulle ge färgen ett eget namn. Varför inte lila?

Som var och en kan förstå blev alla asförbannade när de hörde det.

”Det är onaturligt!” vrålade de. ”Ska man behöva skämmas bara för att man har en röd tröja? Ska våra färger inte få finnas längre? Nu får det vara slut på hatet mot blått och rött! Du vill utrota alla andra färger! Vart är världen på väg?”.

Tycker du att det där lät löjligt? Det har du förstås rätt i – men om du ersätter rött, blått och lila med han, hon och hen dyker det upp en dagsfärsk debatt som faktiskt låter så där.
Det svenska språket innehåller hundratusentals ord och berikas med hundratals nya varje år, men även om jag själv inte har användning för nyord som köttrymd och räckviddsångest blir jag inte arg över att de finns. Det känns lite som att bli ilsken för att det dykt upp fler sorters verktyg i bygghandeln.

Ändå har vi det där enda ordet, bland kvadriljoner andra, som lyckats med konststycket att provocera fram fler domedagsprofetior än växthuseffekten.

Jag gillar åsikter, vare sig de är mina egna eller andras, och är ett stort fan av rätten att uttrycka dem – men just därför känns det trist när folk slösar bort sitt tyckande på att vara förbannade över sånt som inte har hänt. Nästan all ilska i hen-debatten handlar om varför man försöker ersätta orden ”han” och ”hon” – och det försöker man inte. Det har aldrig varit poängen.

Ordet hen har två oförargliga användningsområden. Den första, och vanligaste, är när vi talar om någon som vi inte vet om könet på. Nu när min syster väntar barn känns det opersonligt att kalla barnet för ”den” så där utgör ”hen” ett utmärkt alternativ.

Det andra användningsområdet hjälper dig vid möten med dem som varken känner sig som kvinna eller man. De är inte jättemånga, men de finns – och bland svenskans hundratusentals ord tycker jag det finns plats för ett som ger oss möjlighet att visa även de personerna att vi respekterar dem. Den gesten utgör inget hot mot män och kvinnor, lika lite som färgen lila utgör ett hot mot rött och blått.

Ilskan mot ordet hen är tyvärr bara ett exempel bland många på vår ovana att gå till motattack utan att först kolla upp om vi attackerats – och i så fall av vem. Partiet Feministiskt Initiativ är ökänt för att ha kallat män för djur, och det har de aldrig sagt. Det var ordföranden för organisationen ROKS som sa det. Intervjun med henne sändes i maj 2005, månaden efter att FI bildats – och efter det rasade partiet i alla opinionsmätningar. Än i dag har svenska folket inte förlåtit dem för den dumhet de aldrig sa.

Ytterligare ett exempel kan hämtas från december i fjol. Tre sekundlånga sekvenser klipptes bort från Kalle Ankas jul, med motiveringen att de var rasistiska – och svenska folket rasade.

”Nu har det gått för långt!” tyckte en bekant till mig. ”Invandrarna ska ge fan i att lägga sig i våra jultraditioner!”

”Men du”, sa jag, ”det är ju inte invandrarna som har krävt nån ändring. Det är ju Disneykoncernen i USA som tagit beslutet att klippa om materialet.”

Några veckor senare möttes vi igen … och en av hans första repliker handlade om hur otacksamt det var av Sveriges invandrare att mucka med Kalle Anka.

Då förstod jag. Varför skulle han solka ner sin inbillning med sanningen när det var lögnen som kunde bekräfta hans världsbild?

En gång drömde jag om en värld där alla var nöjda. Nu nöjer jag mig med att drömma om en värld där folk riktar sitt missnöje mot sånt som finns på riktigt.