Under året gav jag 24 filmer betyget 4. Bara fyra filmer fick 5 i betyg, vilka dessa är får du veta i morgon här på webben7.
Fem av de bästa filmerna är dokumentärer, en filmgenre som ofta glöms bort. Byt gärna ut den testosteronstinna actionthrillern eller den fåniga romantiska komedin mot en berikande och upplysande dokumentär du kan bli överraskad.
Looper (Noble Entertainment)
Med: Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt, Jeff Daniels
Regi: Rian Johnson
Det är år 2044 och tidsresor uppfinns om 30 år. Joe är en så kallad looper, hans uppdragsgivare 30 år framåt i tiden anlitar honom för att undanröja folk så att de inte ska finnas i framtiden. Offren skickas tillbaka i tiden och Joe avrättar dem. Det händer också att en looper får till uppgift att släcka sin egen loop, han får då extra mycket betalt och 30 år kvar att leva. Detta är just vad som händer Joe, men han lyckas inte döda sin egen framtid. Samtidigt ska Joe den äldre försöka hindra framtidens ondskefulle maffiaboss Rainmaker att existera genom att döda honom som barn. Låter det krångligt? Det är fullt begripligt när man ser den här kluriga och mycket välgjorda framtidsdystopin. Storyn fängslar ända in i slutscenen och det enda man kan invända mot är att inte mycket har hänt i framtiden. Män är fortfarande hårda, tuffa vapengalningar och kvinnor är bara till för männen att ha sex med. Men det är en riktigt bra film.
Skyfall (SF)
Med: Daniel Craig, Javier Bardem, Judi Dench, Naomie Harris, Ralph Fiennes, Ola Rapace
Regi: Sam Mendes
En hårddisk som innehåller identiteten på hemliga agenter har hamnat i orätta händer. Onda makter hotar att avslöja dem, vilket kommer att få ödesdigra konsekvenser över hela världen. När Bond fyllde 50 i fjol gjorde han det med en mycket stilfull come back efter bottennappet Quantum of Solace. Daniel Craig gör sin i särklass bästa Bond-roll och han är långt ifrån ensam att briljera. Allra bäst är Javier Bardem, ännu en gång i konstig frisyr, som hämndlysten x-agent. Det är mängder av läcker action, i såväl London och Skottland som Istanbul och Shanghai och dessutom har man återigen lyckats peta in en hel del humor. Bond-filmer utan humor är inte Bond. Fotot är briljant, som väntat när Roger Deakins (Nyckeln till frihet, No country for old men, Oh brother where art thou?) ansvarar för filmandet. Dessutom är Adeles titellåt och hela förtextpartiet (drygt 12 minuter in i filmen!) bland det snyggaste som någonsin gjorts.
Bitchkram (SF)
Med: Linda Molin, Fanny Ketter, Mathilda von Essen
Regi: Andreas Öhman
Kristin har sedan hon var liten skrivit en lista på 1 000 saker hon ska göra innan hon dör. Högst upp på listan står att åka till New York, där kommer hon att finna lösningen på allt. En vecka innan studenten får hon klartecken från lokaltidningen att de ska ta in hennes krönikor från New York. Men studentfesten går inte riktigt som hon tänkt och hon missar flyget. I stället för New York tillbringar hon sommaren, i all hemlighet, hos den lite udda tjejen Andrea där hon fejkar sina krönikor från storstaden. En ärlig, hjärtlig och rolig historia om tonårslivets alla bekymmer och glädjeämnen. Här handlar det mycket om svåra känslor, vänskap, syskonrivalitet, kärlek och hat. Kramforsgrabben Andreas I rymden finns inga känslor Öhman är på väg att bli Sveriges främsta komediregissör. Dessutom spelar han på betydligt djupare känslor än enbart skratt. En vacker film om hur man lagar hål och öppnar fönster.
360 (SF)
Med: Lucia Siposová, Jude Law, Anthony Hopkins, Rachel Weisz
Regi: Fernando Meirelles
Två slovakiska systrar tar sig till Wien där storasyster tänker tjäna snabba pengar genom att prostituera sig. En brittisk affärsman är i Wien och planerar att köpa sex samtidigt som hans framgångsrika hustru försöker göra slut med sin unge brasilianske älskare, vars flickvän väljer att åka hem till Brasilien. I Paris förälskar sig en tandläkare i sin sköterska. I Colorado släpps en dömd sexbrottsling efter sex år i fängelse och i Denver letar en äldre man efter sin försvunna dotter, som tros vara dör. Många historier, som en del knyts ihop men andra inte. Flera berättelser om olika relationer, lust, åtrå och relationsproblem. Ett mycket gediget filmhantverk som påminner om Robert Altmans 20 år gamla Short Cuts. Brasilianske Fernando Meirelles lyckas bra igen efter succéer som Guds stad och The constant gardener. Om vägen delar sig ska du ta av. Frågan är bara åt vilket håll.
Palme (Scanbox)
Dokumentär
Regi: Kristina Lindström, Maud Nycander
I stort sett alla vet vad de gjorde och var de befann sig när de nåddes av nyheten att statsminister Olof Palme mördats på öppen gata 28 februari 1986. Alla hade en åsikt om den karismatiske politikern, han var älskad och hatad. Här har filmmakarna lyckats med konststycket att komprimera mycket intressant om hans liv till bara 100 minuter. Från hur hans politiska intresse väcktes då han liftade runt i USA i sin ungdom och hur han värvades av dåvarande statsministern Tage Erlander, via valseger 1973, valförlust 1976 och återtåget till makten 1982 fram till mordet 1986. Här beskrivs familjefadern men framförallt politikern, inte minst engagemanget i stora internationella frågor. Filmen beskriver Palmes framgångssaga likväl som hans tuffa motgångar. Hela hans familj medverkar, liksom politiska vänner och motståndare. En mycket stark och välgjord dokumentär som samtidigt är ett historiskt dokument om svensk politik.
En oväntad vänskap (Scanbox)
Med: François Cluzet, Omar Sy, Audrey Fleurot
Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano
Stenrike Philippe är förlamad från nacken och nedåt och behöver vård dygnet runt i sin jättelika våning i Paris, där han omges av flera anställda. Många söker jobbet som personlig assistent, bland annat den lätt kriminelle Driss, som ursprungligen kommer från Senegal och nu hamnat på gatan. Han söker bara jobbet för att få en påskrift till arbetsförmedlingen för att kunna få ut sitt bidrag. Men oväntat blir han anställd och än mer oväntat uppstår en stark vänskap mellan Philippe och Driss. Man kan likna filmen vid En kvinnas doft med Al Pacino, men utan Hollywoods känslostormar. Det här är också känslofyllt, men på ett ärligare sätt. Visst är filmen, som hade nio César-nomineringar vid Frankrikes nationella filmfestival, en publikfriande komedi men det funkar rakt igenom. Skådespeleriet är suveränt, musiken är perfekt och Omar Sy är obetalbar. Lite likt Eddie Murphy, men mycket bättre.
Bully (Scanbox)
Dokumentär
Regi: Lee Hirsch
Tyler var glad och livlig som liten men blev alltmer instängd. En enstöring som alltid valdes sist i lagspel i skolan. Till slut fick han nog av mobbningen och hängde sig, 17 år gammal. Tyler är långt ifrån unik, i USA utsätts 13 miljoner barn och ungdomar för mobbning, några av dem drivs till självmord. Filmen tar bland annat upp ett fall med en 11-årig pojke som tagit livet av sig. Några vänjer sig med att bli mobbade, andra säger ifrån. Som 14-åriga JaMeya som en dag tar sin mammas pistol och hotar alla på skolbussen för att de ska sluta mobba henne. Hon riskerar ett långt fängelsestraff. Det här är en oerhört gripande dokumentär om ett allvarligt problem, som det än i dag görs alldeles för lite för att förhindra. Inget barn ska behöva uppleva mobbning och det här är en film som borde visas i alla skolor, från mellanstadiet och uppåt. Obligatorisk närvaro med samtal efteråt.
De fem legenderna (Paramount)
Animerad
Regi: Peter Ramsey
Det första Jack Frost minns är hur månen jagade bort mörkret och rädslan när han vaknar upp under isen i en sjö. 300 år senare upptäcker Jultomten i sitt tillhåll på Nordpolen att jordens barn plötsligt är i fara. En fiende som hållits i schack i hundratals år är tillbaka för att ta hämnd. Barnens tro på tomten, påskharen, tandfén och sandmannen håller på att slockna och månen utser Jack Frost till ny väktare för att ta upp kampen mot mörkermannen Beck. DreamWorks animeringsstudio har radat upp succéer och det här är inget undantag. Det är en färgstark och magisk berättelse vi får följa med på och den passar hela familjen eftersom den även finns i en svensktalad version. Tomten och påskharen kanske inte är riktigt som vi är vana vid och John Blunds tyska motsvarighet sandmannen är för många obekant. Men storyn är den klassiska de godas kamp mot de onda, och dessutom en önskan om att bli sedd och trodd på.
Hobbit: en oväntad resa (SF)
Med: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Cate Blanchett
Regi: Peter Jackson
Bilbo Bagger är en hobbit som bara vill ta det lugnt och njuta av livet. Men när trollkarlen Gandalf söker upp honom inser Bilbo att han plötsligt ingår i en grupp av 13 dvärgar som ska ge sig ut på det livsfarliga uppdraget att ta tillbaka dvärgarnas kungadöme Erebor från draken Smaug. Det är nu som Bilbo möter Gollum och kommer över ringen som har magiska krafter. Hobbit, som delats in i tre filmer, utspelar sig före Sagan om Ringen-trilogin. Här kramar regissören Peter Jackson ut allt, och lägger även till, ur Tolkiens korta roman för att den ska räcka till tre lååååånga filmer. Precis som i Sagan on Ringen-filmerna blir det ibland för långa strider med äckliga orcher och annat otyg men i det stora hela får man säga att Jackson lyckats skapa ännu en blivande filmklassiker i fantasygenren. Bäst är utan tvekan scenerna med Gollum där Andy Serkis gör ett jättejobb men aldrig får synas.
Frihet bakom galler (Folkets Bio)
Dokumentär av Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani
En kvinna i burka transporteras med handfängsel i en gallerförsedd bil till ett fängelse i Afghanistan. Hon får framme vid fängelset klart för sig att hon måste uppföra sig väl, annars får hon sitta dubbelt så länge. Här på kvinnoavdelningen sitter 40 kvinnor, dömda till mellan 3 och 15 år. Deras brott de har rymt från sina män som misshandlat dem. I några fall rör det sig om det oerhörda brottet att lämna huset utan sin mans tillåtelse. Kvinnorna har sina barn i fängelset, vissa av dem är födda här och får tillbringa sina första tio år bakom murar och taggtråd innan de släpps ut med sina dömda mödrar. Här sitter bland andra Sara, som rymde med sin älskade Javid när familjen ville gifta bort henne. Fängelset är bättre än mitt eget hem, det här är enda platsen där jag kan känna mig trygg. säger hon. En oerhört stark, känslofylld och tragisk dokumentär om ett patriarkaliskt system som bottnar i brist på utbildning och ren okunskap.
Love always, Carolyn (Noble Entertainment)
Dokumentär med Carolyn Cassady, John Allen Cassady
Regi: Maria Ramström Malin Korkeasalo
Enda anledningen till att någon är intresserad av mig är att jag var gift med Neal Cassady och att Jack Kerouac var min älskare. Det säger Carolyn Cassady, som var gift med beatnikrörelsens ikon Neal Cassady huvudperson i Jack Kerouacs kultförklarade roman On the road (1957). Svenska dokumentärfilmarna Maria Ramström och Malin Korkeasalo har gjort ett närgånget porträtt av Carolyn, som själv skrev boken Off the road för att slippa bli störd av journalister och för att få stopp på de, enligt henne, felaktiga myterna kring hennes man. Hon gillade inte alls att Walter Salles gjorde film av On the road (2012) och hon tycker att det är sorgligt att Neal hyllas för sina dåliga sidor, inte för sina goda. Samtidigt försöker hennes tre barn livnära sig på sin legendariske pappas rykte, något som Carolyn inte trivs med. En mycket bra dokumentär som helst ska ses direkt efter Walter Salles spelfilm.
Django Unchained (Sony)
Med: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Kerry Washington, Samuel L. Jackson
Regi: Quentin Tarantino
Texas 1858. Den tyske tandläkaren, men numera prisjägaren, King Schultz befriar slaven Django som han behöver i sin jakt på de tre efterlysta bröderna Brittle. Django får i sin tur chansen att finna sin fru och köpa henne fri från den ondskefull slavägare Calvin Candie. En köttmarknad, ganska likt slavhandel tycker Schultz om jobbet som prisjägare. Det här är våldsamt, riktigt våldsamt. Men annat är inte att vänta när det kommer från våldets mästare Quentin Tarantino. Ingen kan få brutala mord att se så poetiska ut, med blod som i slow motion stänker över vita, skira blommor. Hela filmen är effektfullt filmad och musiksatt, också en självklarhet för Tarantino, och givetvis kryddar han den brutala storyn med en hel del humor. Visst är det en del stereotypiska rollkaraktärer och visst svävar våldsorgien iväg för mycket även Tarantinos egen lilla rollfigur får ett våldsamt slut men bra är det. Riktigt bra.
Lincoln (20th Century Fox)
Regi: Steven Spielberg
Med: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Joseph Gordon-Lewitt, Tommy Lee Jones
Januari 1865. Det amerikanska inbördeskriget har pågått i fyra år och hundratusentals soldater har dött i de blodiga striderna. President Abraham Lincoln vill få ett slut på kriget som splittrat de förenta staterna. Hans plan är att få igenom det trettonde tillägget i konstitutionen för att avskaffa slaveriet. Han behöver 20 demokratiska röster och dessutom alla sina republikaner bakom sig i kongressen. En allt annat än lätt uppgift. Steven Spielberg koncentrerar sin story om den legendariska presidenten kring denna viktiga fråga, som kom att förändra historien. Daniel Day-Lewis är perfekt i huvudrollen och Oscarsbelönades. Även i övrigt är det skådespeleri på hög nivå, inte minst genom Tommy Lee Jones vars rollkaraktär bidrar med en hel del humor. Intressant och fängslande, trots att man vet hur det går. Men som i så många andra amerikanska filmer missar man en perfekt slutscen och fortsätter för länge.
The Master (Noble Entertainment)
Med: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams
Regi: Paul Thomas Anderson
Andra världskriget har tagit slut och de amerikanska soldaterna ska ut i det civila samhället igen. För Freddie Quell blir det ingen lätt uppgift. Han har problem med spriten och med humöret och klarar inte av att behålla de jobb han får. 1950 ramlar han ombord på en båt där Lancaster Dodd är den karismatiske ledaren. Han kallas för The Master och driver sekten The Cause som anser att våra själar har levt i evighet och bara byter kroppar. Genom hypnotisk terapi sysslar de med själsliga tidsresor. Helt klart har Paul Thomas Anderson kikat på scientologirörelsen och dess grundare Ron Hubbard, en mycket märklig sekt som lockat flera av Hollywoods stora stjärnor. Det är ingen lättsmält historia och Anderson lyckas skapa en stämning som känns igen från hans tidigare filmer Magnolia och There Will be Blood. Vill du uppleva ypperligt skådespeleri ska du absolut se den. Phoenix och Seymour Hoffman är briljanta.
Hitchcock (20th Century Fox)
Med: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson
Regi: Sacha Gervasi
1959. Alfred Hitchcock är världens mest berömda regissör och har just gjort stor succé med filmen I sista minuten. Nu letar han nya uppslag till sin kommande film, han vill göra något oväntat och bestämmer sig för att filmatisera romanen Psycho av Robert Bloch, som i sin tur inspirerats av den psyksjuke mördaren Ed Gein. Men ingen vill finansiera den skrämmande filmen och Hitchcock satsar allt på ett kort och bekostar den själv. En hårt sminkad och uppumpad Anthony Hopkins är mycket porträttlik mästerregissören och gör tillsammans med Helen Mirren ett strålande jobb som filmparet Hitchcock när äktenskapet knakar. Sacha Gervasis regidebut för spelfilm är mycket underhållande, framförallt om man har sett filmklassikern Psycho, som innehåller en av filmhistoriens mest berömda scener knivmordet i duschen. En scen som 1960 chockade biopubliken, i en film som blev Hitchcocks mest berömda.
Oz the great and powerful (Disney)
Med: James Franco, Mila Kunis, Rachel Weisz, Michelle Williams
Regi: Sam Rami
Kansas 1905, i en kringresande cirkus håller illusionisten Oscar Diggs Oz en magisk föreställning. Men han tvingas fly från cirkusen sedan han avslöjats som bluffmakare. Han ger sig av i en luftballong som hamnar i en cyklon och efter den vådliga luftfärden har han hamnat i sagolandet Oz, där alla tror att han är den förutspådde trollkarlen som ska bli landets kung och rädda alla undan den elaka häxan. Allt börjar i svartvitt, med förminskad bild, men efter ballongresan befinner vi oss mitt inne i en oerhört färgsprakande fantasivärld. Det blir nästan för mycket färg för att vara riktigt behagligt att titta på. Filmen kan ses som en saga som utspelar sig före filmklassikern Trollkarlen från Oz (1939) och även om Oscar Diggs inte är en riktig trollkarl så kan han med finurlighet och illusioner bli den kung som alla väntat på. Andemeningen är att allt är möjligt om man tror, och Danny Elfmans musik är fantastisk.
Cloud Atlas (Noble Entertainment)
Med: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Susan Sarandon
Regi: Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski
Finns det ett liv efter detta? Vandrar våra själar vidare? Vad är sant, och äger vi våra egna liv? Tom Tykwer, mest känd för Spring Lola (1998) och Parfymen (2006), och syskonen Andy och Lana Wachowski som regisserat Matrix-filmerna, har gett sig på det nästan omöjliga att göra film av David Mitchells prisade roman Cloud Atlas. Men de lyckas förvånansvärt bra. De olika historierna, som i viss mån hänger ihop, utspelar sig i sex olika tidsplan. Från ett skepp i Söderhavet 1849 via Cambridge 1936, San Fransisco 1973 och London 2012 till ett framtida Seoul 2144 och en dystopisk framtid 104 vintrar efter undergången. Den nära tre timmar långa filmen kräver tålamod och koncentration, framförallt under första timmen för att få grepp om alla historier. Men orkar du är det värt mödan, det här är ett storslaget episkt drama. Sminket och klippningen är dessutom i absolut toppklass.
Änglarnas andel (Folkets Bio)
Med: Paul Brannigan, Siobhan Reilly, John Henshaw
Regi: Ken Loach
Robbie, som tidigare suttit inne för våldsbrott, döms till samhällstjänst för ännu en misshandel en förmildrande dom eftersom han om några dagar ska bli pappa och att han dessutom lovat bättring. Flickvännen Leonies pappa och farbröder är däremot inte direkt överlyckliga över att Robbie inte låsts in. Under ett studiebesök på ett destilleri visar det sig att Robbie har en speciell näsa för whisky och tillsammans med tre andra, som också dömts till samhällstjänst, börjar han planera en spektakulär whiskystöld. Ken Loach misslyckas aldrig och här har han skapat en underhållande lättsam komedi, och som vanligt skildrar han livet hos samhällets bottenskikt. Kanske är det inte helt trovärdigt när smågangstern Robbie går från total whiskynovis till något av en expert, men det kan man ha överseende med när filmen är både välspelad och full av humor. Dessutom är den ett måste för alla whiskyfantaster.
Mitt längtande hjärta (20:th Century Fox)
Med: John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy
Regi: Ben Lewin
38-årige Mark är drabbad av polio och förlamad från nacken och nedåt, han är i behov av omvårdnad dygnet runt och han sover i en järnlunga som hjälper honom att andas. Mark är katolik och tror på Gud som en figur med sjuk humor som gjort honom till sin avbild. Han går och biktar sig, i förskott. Hans önskan är nämligen att bli av med oskulden och han försöker få sin nya snygga assistent i säng. Det går inte och han kontaktar så småningom sexterapeuten Cheryl för att få till det. Vi får vara med om skådespeleri på hög nivå av såväl stillaliggande John Hawkes och den helt oblyge sexterapeuten Helen Hunt som William H. Macy i rollen som fader Brendan, som själv tycks bli alltmer sexuellt frustrerad över att höra om Marks möten med Cheryl. Katolska kyrkans inställning till sex är ju inte helt okomplicerad. Det är vackert, närgånget, rörande och stundtals mycket roligt.
Croodarna (Dreamworks/20th Century Fox)
Animerad familjefilm
Regi: Kirk De Micco, Chris Sanders
Tonårstjejen Eep och hennes familj är grottmänniskor och till skillnad från alla andra stenåldersfamiljer har de klarat sig helskinnade på grund av pappans överbeskyddande uppfostran. Hans uppfattning är att allt nytt är farligt och till varje pris ska undvikas. Men nyfikna Eep, som närmast kan liknas vid vår svenska Ronja Rövardotter, vill inte leva sitt liv i en grotta och en natt smiter hon ut i jakten på ett mystiskt ljus. Hon möter en pojke som kan göra upp eld och livet förändras, inte bara för Eep utan för hela hennes familj. Dreamworks täljer guld med sina animerade filmer och de lyckas nästan alltid göra riktigt bra storys. Här bjuder de på en färgsprakande familjefilm med en mängd märkliga varelser, en saga som bör passa även barn under den rekommenderade sjuårsgränsen, och som dessutom är lika rolig för vuxna. Kontentan är följ ljuset och allt löser sig.
Guds hästar (Folkets Bio)
Med: Abdelhakim Rachi, Abdelilah Rachid
Regi: Nabil Ayouch
1994, i ett slumområde i Casablanca i Marocko spelar unga pojkar fotboll och letar på soptippen efter saker som kan säljas. Våldsamma motsättningar råder mellan barn från olika områden och de tvingas bli vuxna fort men utan goda vuxenförebilder. Vi får följa Yacine och hans storebror Hamid, som fem år senare säljer knark för att försörja sig och familjen. Han hamnar i fängelse och när han två år senare kommer ut har han förändrats. Det här är en oerhört stark och gripande film om hur okunskap, brist på utbildning och dåliga förebilder kan leda till att ungdomar blir indragna i religiös och politisk extremism. Vi får se hur de sakta men säkert indoktrineras i det som de tror är Guds vilja det vill säga död åt alla som inte har samma tro. Så här luras oskyldiga pojkar att bli guds hästar i al-Qaidas armé, så att de kan få dö den ärofyllda martyrdöden som självmordsbombare.
Inte bara honung (Folkets Bio)
Dokumentär av Markus Imhoof
Inledningsscenen när ett bisamhälle hjälper en ny bidrottning ut ur sin kokong är bedårande. Men allt är inte vackert i berättelsen om världens kanske nyttigaste djur. Under sin korta livstid producerar ett bi en tesked honung och varje bisamhälle, bestående av ungefär 50 000 individer, flyger under en generation motsvarande tre varv runt jorden i jakten på nektar. Men det handlar inte bara om att producera honung, över en tredjedel av världens livsmedelsproduktion är beroende av binas pollinering. Under de senaste åren har bina drabbats av en oförklarlig massdöd, ingen vet med säkerhet varför. Inga bin ingen pollinering inga grödor. Albert Einstein lär ha sagt att om alla bin i världen skulle dö ut, är mänskligheten utplånad inom fyra år. Ett skräckscenario som till varje pris måste undvikas. Byt ut lördagskvällens lättviktiga komedi eller actionthriller mot en dokumentär, det är det värt.
Känn ingen sorg (SF)
Med: Adam Lundgren, Disa Östrand, Josefin Neldén, Tomas von Brömssen, Jonathan Andersson
Regi: Björn Stein, Måns Mårlind
Filmen som baseras på Håkan Hellströms texter är en självskriven succé, givetvis beroende på Hellströms enorma popularitet. Den börjar som en komedi där Påls alla bokstavskombinationer gör att han ständigt får problem, men blir därefter mörkare och mer känsloladdad. Det festas rejält, en narkotikasmuggling går åt helvete och Pål slits mellan kampsportaren Lena och den utmanande överklasstjejen Eva. Till och med för mig, som aldrig förstått hysterin kring Håkan Hellström, funkar filmen mycket bra och som tur är innehåller den betydligt mer musik än enbart Hellströms. Riktigt kul är en scen där vi ser Hellström som gatumusiker, Freddie Wadling (en sångare i en helt annan division) mata duvor och Ebbot Lundberg från Soundtrack Of Our Lives gräva i en soptunna. Påls svar på hur han skriver sin musik är också underbar: Jag stjäl någon melodi, norpar en rad någonstans. Jag snor bara.
Zaytoun (Njuta Films)
Med: Stephen Dorff, Abdallah El Akal
Regi: Eran Riklis
Beirut, Libanon, 1982. 12-årige Fahed spelar fotboll med sina kompisar och säljetuggummi på gatorna för att få in lite pengar. Men han lever farligt mitt i kriget och har egentligen inte tillåtelse att lämna lägret där PLO driver tuff militärutbildning för barnen. Hans mor är död och han ser sin far dödas i en bombraid av israeliskt flyg. Strax därpå skjuts ett flygplan ned och den israeliske stridspiloten Yoni tillfångatas av PLO. Helst skulle Fahed vilja döda honom men i stället hjälper han Yoni att fly i utbyte mot att få åka till familjens gamla hem i ett land som inte längre finns. Konflikten mellan Palestina och Israel kommer kanske aldrig att lösas men i den här vackra filmen väcks åtminstone en gnutta hopp när två bittra fiender, en vuxen och ett barn, utvecklar äkta vänskap. Unge Abdallah El Akal är strålande bra, men så har han också en mängd roller bakom sig.