Du är här

2013-12-24 - Musik
Nils Landgren släppte en ny platta med sitt Funk Unit i år. Foto: Nils Ågren

Årets bästa skivor

Här hittar du de bästa skivsläppen under 2013 enligt Tidningen 7s recensent Nils Ågren.

Under året har jag gett 24 plattor 4 i betyg. Åtta skivor fick toppbetyget 5, vilka dessa är få du veta här på webben7 i morgon.

Christina Gustafsson ”The law of the lady” (Prophone/Naxos)


Skönsjungande lillasyster Gustafsson har länge stått i skymundan för storasyster Rigmor, men nu är hon definitivt ikapp. På hennes två första plattor har jag efterlyst mer eget material och nu är vi där. Christina står som kompositör på åtta av de tio spåren och nu tycks hon ha hittat sin stil. Med ett varm, skönt, sydamerikainspirerat gung tar Christina och hennes ypperliga medmusikanter lyssnaren ut på en härlig resa. Som tidigare finns gitarristen Max Schultz med, liksom suveräne träblåsaren Magnus Lindgren. Pianisterna Adam Forkelid och Daniel Karlsson, basisten Kristian Lind, trummisen Calle Rasmusson och trombonisten Karin Hammar är andra av landets jazzelit på plattan. Christina gör bara en cover den här gången, men en strålande sådan. Richard Rogers och Oscar Hammersteins Oscarsbelönade ”It might as well be spring” från filmen ”State Fair” från 1945. Här i en eldig sambaversion som passar utmärkt med det övriga materialet.

Pulse ”Oceanica” (GuRu Recordings)

Johan Hansén-Larson har de senaste åren klivit fram som en av de intressantaste frilansbasisterna. Nu har han för första gången satt ihop ett eget band som släpper sin debutplatta. Brasilianska rytmer färgar de två inledande spåren och det varma gunget fortsätter på ”The Way” som mycket väl skulle kunna vara skriven av Stevie Wonder. Sångaren Gustav Karlström, Monica Zetterlund-stipendiat 2009 i kategorin ”lovande nykomling”, låter till och med som Stevie Wonder som också är en av de giganter som Johan inspirerats av. Andra är Duke Ellington och brasilianaren Milton Nascimento, och visst hörs influenser från Jaco Pastorius. Allt är egna kompositioner, förutom en annorlunda cover på Bobby Hebbs 60-talsdänga ”Sunny”. Piano och varm Rhodes hanteras av Oscar Görres och bakom trummorna sitter Rasmus Blixt. Mångfaldigt prisbelönte och 2012 års Alice Babs-stipendiat, munspelaren Filip Jers, gästar dessutom på titelspåret. Johan Hansén-Larson imponerar stort på basen, det här bandet vill vi se i Ö-vik.

Lakecia Benjamin ”Retox” (Motéma/Naxos)

Från New York kommer alt- och sopransaxofonisten Lakecia Benjamin, som bland annat ingår i det långlivade kvinnliga storbandet Kit McClure Band. Hon är också själv bandledare och en strålande kompositör och arrangör, vilken hon med eftertryck visar på denna platta. Här blandar hon hypersvängig svettig funk med smäktande soulballader och r&b där hon bjudit in vokalister som Jacoria Marzett, Krystle Warren, Mavis Swan Poole, Maya Azucena och Melanie Charles. Lakecia Benjamin vill, och kan, inte placeras in i något musikaliskt fack. Hon kallar sig kort och gott bara ”musiker” som med sin musik vill ge lyssnarna avkoppling och en varm omfamning. Med det här albumet vill hon ge cred till musiker som inspirerat henne genom alla år, som Prince, Sly and the Family Stone, Chaka Kahn, Maceo Parker och Stevie Wonder vars ”Don’t you worry ’bout a thing” hon gör en latinosvängande instrumental cover på. Resten har hon skrivit, arrangerat och producerat själv – och det är riktigt bra.

Beat Funktion ”Moon Town” (Do Music Records)

Andra plattan från den här hårdsvängande funksextetten med trumpetaren Karl Olandersson och saxofonisten Olle Thunström i spetsen. Precis som på debuten ”The Plunge” (2010) tar de oss med på en tripp tillbaka till 70-talets funkscen och storstadsgroove med många sköna sound från Daniel Lantz på läcker Fender Rhodes och från gitarristen Johan Öijen, som gärna använder den gamla wah-wah-pedalen. Vi ska heller inte glömma den så viktiga rytmsektionen där basisten Pal Johnson och trummisen Jon Eriksson ständigt driver på med härligt gung. Även på den nya plattan finns kompositioner där bandet tar hjälp av ytterligare folk i form av stråkensemble och bakgrundssång. Influenser kan höras från George Clintons Parliament-Funkadelic, James Brown och kanske främst Herbie Hancocks jazzfunk. Blundar man hamnar man ibland i någon av 70-talets blaxploitationfilmer. Jag skrev i recensionen av debutalbumet att det vore kul att se den här gruppen live. Nu kräver jag – ta Beat Funktion till Ö-vik!

Jonas Holgersson ”4003” (Prophone/Naxos)

Nyligen gästade trummisen Jonas Holgersson Ö-vik för en fantastisk konsert i Blueskällarn på Brux tillsammans med sitt band 4003. Ett bandnamn som är en hyllning till det legendariska skivbolaget Blue Note och framförallt till Art Blakeys album med skivnummer 4003. Den fenomenale Jonas Holgersson – Sveriges bästa jazztrummis i mina ögon – gör tillsammans med basist, pianist, trumpetare och saxofonist originaltrogna versioner av Blue Mitchells ”The thing to do”, Joe Hendersons ”Isotope”, Duke Ellingtons ”Sonnet for Caesar”, Hank Mobleys ”My groove, Your move” och ”Roll Call” samt Herbie Hancocks ”Driftin’”. Här finns också ”Idle Moments” från gitarristen Grant Greens album med samma titel, och självklart ett par Art Blakey-låtar – ”Deciphering the message” och ”Infra Rae”. Holgersson själv låter ruskigt lik Art Blakey, eller varför inte Joe Morello från The Dave Brubeck Quartet. Att se honom live är en njutning, allt tycks så enkelt och totalt avslappnat.

Kom ut ikväll! – Mauro Scocco 50 (EMI)

Till sin 50-årsdag i september 2012 fick Mauro Scocco en hel drös med nyinspelningar av sina egna låtar. Sveriges artistelit hade i all hemlighet gjort en av de största artisthyllningarna någonsin i Sverige. Här sjunger Kleerup ”Himlen runt hörnet”, Markus Krunegård gör ”Det finns”, Fibes oh Fibes! ger sig på ”Jackie” och ”Så länge vi har varann” blir en duett med Moneybrother och Elin Ruth. Plattan börjar med tre starka spår, Bo Kaspers Orkester i ”Hem till Stockholm”, Plura gör ”Jag saknar oss” och Peter LeMarc bjuder på en känslig ”Mellan far och son”. Riktigt bra är också Anna Järvinen i gamla Ratata-låten ”Paradis”, Eva Dahlgren i ”Till dom ensamma”, Johan Kinde som gör ”Natt efter natt” och Sophie Zelmani i ”Hjärtat dröjer sig kvar”. Dubbelplattan visar tydligt vilken skicklig låtskrivare Mauro Scocco är och ger en liten vink om den enorma låtskatt han skapat i svensk musik. Jag tycker också att den visar att Scoccos låtmaterial blir bättre när andra artister lägger sin touche på dem.

Bottleneck John ”All Around Man” (Opus3)


Jämtlands fenomenale bluesman Johan Eliasson är något utöver det vanliga i den här genren. Det vet alla som någon gång sett honom i Blueskällarn på Brux. Framförallt tycker jag att hans skrovliga röst och briljanta gitarrspel kommer bäst till sin rätt i det avskalade formatet, helt solo eller med minimalt komp i form av ett munspel, en fiol eller som vid senaste besöket i Ö-vik – med en bastuba. Bottleneck John bjuder på Robert Johnsons klassiker ”Come on in my kitchen”, Tom Waits ”Jesus gonna be here”, ett par spår av Tampa Red, ett av Tony Joe White och till och med en stämningsfullt släpig version av Whitesnakes ”Walking in the shadow of the blues”. Tre egna kompositioner har också fått plats, och allt låter riktigt bra. För gitarrentusiasten är detta en höjdare, Johan använder sin härliga gitarrsamling på ett lysande sätt och dessutom presenteras instrumenten utförligt i plattans booklet. Har du ännu inte upptäckt Bottleneck John från Lit så är det dags nu.

Magnus Öström ”Searching For Jupiter” (ACT)

Det tog Magnus Öström två år att komma ut med ny musik efter vännen Esbjörn Svenssons död 2008. Nu kommer nästa sköna platta från den före detta e.s.t.-trummisen. Han inleder svävande, precis som titeln ”The Moon (And The Air It Moves)” antyder, melankoliskt och vacker. Därefter drar han upp tempot i sprittande ”Dancing At The Dutchtreat”. Sedan blir det ljuvligt stillsamt igen innan det är dags för titelspåret, en jakt på den romerska guden Jupiter med fenomenalt pianospel, en drivande basgång och intensivt trumspel. Mycket mäktigt. Närmast meditativ är mörka, tunga ”Hour Of The Wolf” och sedan bär det iväg uppåt igen i glada ”Through The Sun” och sprudlande durtonarter i ”Happy And The Fall”. En hyllning till filmkonsten ges i ”Jules And Jims Last Voyage”. Andreas Hourdakis på gitarr, Thobias Gabrielsson, bas, och Daniel Karlsson, piano är ett suveränt band och Magnus Öström visar på nytt sin storhet som kompositör. Och visst hörs tongångar från för evigt saknade Esbjörn Svensson Trio, inte minst i avslutande ”At The End Of Eternity”.

Nils Landgren Funk Unit ”Teamwork” (ACT)

Det är tre år sedan vår världstrombonist Nisse Landgren släppte ifrån sig en Funk Unit-platta. Många har längtat efter hans varma sköna grove och nu är den äntligen här, Funk Units nionde utgåva sedan 1983. Mannen med den röda trombonen öser på direkt i inledande ”Get Serious Get A Job” och sedan varvas lugna spår med extatiskt ös i något som kan sägas vara en blandning av James Brown, George Clinton’s Parliament och The Crusaders. Soul, funk och jazz i en härlig mix som svänger rent djuriskt bra. Teamwork är för övrigt en riktigt bra titel, det här är nämligen långt ifrån något soloprojekt av Nisse Landgren. Här hör vi Magnum Coltrane Price, Magnus Lindgren, Jonas Wall, Sebastian Studnitzky, Andy Pfeiler och Robert Ikiz, plus gästmusiker – ett riktigt dream team. ”Rhythm Is Our Business” heter ett av spåren – exakt vad det handlar om.

Radio String Quartet Vienna ”Posting Joe” (ACT)

Den här österrikiska stråkkvartetten är något utöver det vanliga. De har valt en annorlunda repertoar jämfört med liknande ensembler och de gjorde stor succé på Berlins stora jazzfestival 2006 när de spelade musik av gitarrlegenden John McLaughlins Mahavishnu Orchestra. De har också samarbetat med svenska jazzmusiker som Rigmor Gustafsson och Ulf Wakenius. Här gör de sina alldeles egna tolkningar av jazzfusionbandet Weather Report, som leddes av österrikaren Joe Zawinul. Det här är en platta som borde tilltala såväl jazzälskare som lyssnare av både klassisk och modern konstmusik. Och naturligtvis är det rent örongodis för alla som fastnat för Weather Report. De nio låtarna är inspelade live på olika platser runt om i Europa 2012 och kvartetten har främst valt kompositioner från andra halvan av 1970-talet. Stundtals stillsamt vacker, stundtals fullt ös i furiöst tempo.

Paulo Mendonca ”Does anybody wanna funk?” (Pama Records)

Efter hela 18 års tystnad har Sveriges funkigaste musiker vid sidan av Nisse Landgren äntligen släppt en platta i eget namn igen. Det blev tre kritikerrosade album i början av 90-talet och sedan följde många år av turnerande och därefter jobb som låtskrivare åt ett brittiskt produktionsbolag. Nu är gitarristen, sångaren och kompositören tillbaka på samma musikaliska plattform som 1993 när hans andra platta ”Different Phases” kom. Redan i inledande ”BBB” (Big Booty Bitch) sätter han nivån med hård rockfunk och en stor portion humor. Följande ”Me And My Friends” har mer av discosoul á la Earth Wind & Fire och i ”Yeah Yeah Yeah” fläskar han på rejält, inte minst genom Håkan Werners orgel, och naturligtvis hans egna gitarrspel. Svängiga ”Birds And The Bees” har redan blivit en radioframgång, ”21 Century” låter tung Lenny Kravitz och förhoppningsvis är det fler än bara gamla fans som upptäcker Mendonca nu. Landets bästa trummis, Per Lindvall, spelar för övrigt på fem spår.

Sigur Rós ”Kveikur” (Playground)

Ljudkonstnärerna från Island, som numera bara är en trio sedan keybordisten Kjartan Sveinsson lämnat bandet, är tillbaka igen med ännu ett helgjutet album fyllt av lekfulla ljudexperiment. Inledande Brennistein är på samma gång tungt malande och luftigt svävande och precis som tidigare målar islänningarna upp ett maffigt ljudlandskap där man stundtals kan fantisera fram vulkanutbrott. Över alltihop flyger Jónsi Birgissons ljusa, säregna röst som ytterligare ett instrument. Nästa spår, Var, är en stillsam pianoslinga som sakta kläs in i en varm päls av ljud. Trumpeter och klockspelsskrammel inleder den följande Hrafntinna som sväller ut i en mäktig ljudkomposition. Fjärde spåret, Ísjaki, är nog det närmaste en radiohit Sigur Rós kan komma, med stadigt dansbeat i något som låter snarlikt det Kent ibland kan prestera. I övrigt är det här förstås inget som hamnar på någon återkommande spelningslista på radion. Men för den som gillar tjocka ljudmattor, symfoniska tongångar och psykedeliska inslag är det här örongodis av bästa sort. Hörlurar och hög volym är vad som gäller.

Efterklang ”The Piramida Concert”
(Playground)

I fjol släppte den danska trion Efterklang – Casper Clausen, Mads Christian Brauer och Rasmus Stolberg – sitt fjärde album, med musik som de hämtat inspiration till från nio dagars vistelse i ett övergivet gruvsamhälle på Spetsbergen. Albumet presenterades för första gången inför publik på Sydney Opera House i Australien med full symfoniorkester och sedan dess har bandet satt upp konserten med andra orkestrar i såväl London som New York. Nu kommer en liveupptagning från Danmark tillsammans med 33 personer starka Köpenhamns filharmoniska orkester och ytterligare gästartister. Efterklangs blandning mellan konstmusik och electronica lyfter till ännu högre höjder i det här sammanhanget. Den innerliga, vemodiga och meditativa musiken, som ibland kan liknas vid ett soundtrack till en film, passar ypperligt med stor orkester. Albumet släpps enbart digitalt och på en dubbelvinyl. Vill du ha hela ljudbilden ska du självklart välja vinylen.

Ulrika Bodén Band ”Kärlekssånger” (Westpark Music)

Årets upplaga av den fantastiska festivalen Urkult i natursköna Näsåker är över, en magisk musikfest där Ulrika Bodén från Hol, Noraström, alltid finns med under invigningen – Eldnatten. I år kunde vi också uppleva henne i en egen konsert på Solscenen där hon lanserade sitt helt färska album, ett drömprojekt hon burit på länge. Under flera år har Ulrika letat texter och melodier, och även skrivit själv. Här blandar hon norrländska ordspråk och nattfrieriramsor från Nordingrå med texter från Skåne, Östergötland och Gotland – och till och med en kinesisk dikt. Hon har samlat ett dream team av musiker kring sig och samtliga åtta fanns även på plats under Urkult där de bjöd på en superb spelning. Ulrika Bodén är utan tvekan en av våra allra främsta folkvisesångerskor, en stor kulturbärare. Och mycket vackrare än avslutningsspåret ”Stjärneyga”, en sång till hennes son Tore, kan det helt enkelt inte bli.

Goldfrapp ”Tales of us” (Playground)

Man vet inte riktigt vad man kan vänta sig av en ny platta med brittiska duon Goldfrapp, det vill säga Will Gregory och Alison Goldfrapp. Mest kända är de nog för den fartigare dance/electronica de pysslade med på deras andra och tredje platta, och för sin 80-talsinspirerade synthpop på femte albumet. Men jag rekommenderar duons debut ”Felt Mountain” och deras fjärde platta ”Seventh Tree” där de lägger tonvikten på tillbakalutad, stillsam musik som närmast kan beskrivas som filmmusik. Nu är de på sitt sjätte album tillbaka i det spåret, med tio läckra låtar där alla har titlar med förnamn – utom en som de valt att kalla ”Stranger”. Även om akustisk gitarr ligger till grund för flertalet av låtarna så fläskar de också ofta på med sina synthar så att det stundtals blir riktigt storslaget. Och Alison Goldfrapp briljerar med sin stora variation i rösten, någonstans i gränslandet mot Björk och Kate Bush. Det här är väldigt bra, perfekt musik att vila till.

Viktoria Tolstoy & Jacob Karlzon ”A Moment Of Now” (ACT)

Skönsjungande Viktoria Tolstoy skämmer alltid bort skivlyssnare och konsertpublik med sin röst som är en av Sveriges, och världens, absolut bästa. Här i ett intimt samarbete med pianisten Jacob Karlzon, som under många år jobbat med Tolstoy. Tillsammans har de valt att göra covers på låtar från vitt skilda genrer. Allt inleds med Michael McDonalds stillsamma ballad ”I can let go now” och sedan får vi bland annat höra Peter Gabriels ”Red Rain”, Phil Collins ”Against all odds” och även ”Taking it all to hard” från gruppen som förenar dessa båda herrar – Genesis. Dunderhiten ”Lessons in love” av Level 42, Joe Zawinuls ”Shadows and light”, Cole Porters ”I concentrate on you” och en duett med Jocke Bergström i Stevie Wonders ”Send one your love” från hans bortglömda och underskattade soundtrack till naturdokumentären ”The secret life of plants” är andra spår. Allt är avskalat och mycket vackert. Jacob Karlzon briljerar på sina klaviaturer och Tolstoys röst gör allt till guld.

Various artists: Peter Gabriel ”And I’ll scratch yours” (Real World)

För drygt tre och ett halvt år sedan överraskade Peter Gabriel med att släppa ett album där han gjorde covers på andra artisters låtar, arrangerade för full symfoniorkester. ”Scratch my back” är ett strålande album och planen var att de artister han lånat låtar från i sin tur skulle göra covers på Gabriels alster. Nu är den äntligen här och bara låtmaterialet gör att förutsättningarna för en fullträff är skyhöga. David Byrne, Bon Iver, Regina Spektor, Stephin Merritt, Joseph Arthur, Randy Newman, Arcade Fire, Elbow, Brian Eno, Leslie Feist, Lou Reed och Paul Simon tolkar tolv av Gabriels mästerverk – och alla gör det riktigt bra. Det handlar inte om några kopior på låtarna, alla gör verkligen något eget av dem vilket är spännande. Gabriels original är förstås oerhört svåra att slå men för alla hans anhängare är albumet givetvis ett måste. Vi får en helt ny syn på hans makalösa förmåga som låtskrivare, från David Byrnes elektroniskt poppande ”I Don’t Remember” till Pauls Simons finstämda tolkning av ”Biko”.

Mo’ Blow ”Gimme The Boots” (ACT)

Andra plattan av detta unga jazzfunkband från Berlin. Här skapar de en sorts koppling mellan 70-talets funk och jazzfusion med modernare tongångar. Felix Falk snärtar igång inledningsspåret ”Call me Milroy” på sin saxofon, en fartig funklåt som senare övergår i något som liknar det som skivbolagskollegan Wolfgang Haffner ibland ägnar sig åt. På titelspåret överraskar Falk med att inleda med det i funk- och jazzsammanhang mycket udda instrumentet didgeridoo. Han visar sig också ha många spännande ljud i sina saxofoner. Men Mo’ Blow är förstås inte bara saxofonisten Falk, här ingår också Matti Klein på skön Rhodes, trummisen André Seidel och Tobias Fleischer som nästan sliter strängarna av sin bas i ”Slingshot”. Fyra oerhört skickliga musiker som tillsammans bjuder på riktigt härligt gung och stundtals, som i ”Papa’s Pancakes”, går tankarna till 70-talets Weather Report. Plattan är producerad av funkmästaren Nisse Landgren och här har hans eget Funk Unit fått en utmanare.

Three Fall ”Realize!” (ACT)

Det kommer en hel massa kul ung jazz från Tyskland och skivbolaget ACT ligger i spetsen. Three Fall är en trio, vilket i sig inte är något som helst konstigt i jazzsammanhang. Men däremot är sättningen udda. En trummis, en trombonist och en man på tenorsax och basklarinett. 10 av de 13 spåren har blåsarna Til Schneider och Lutz Streun skrivit själva och det handlar om en mix av många olika stilar, och stor lekfullhet. Här blandas rock, pop, funk, reggae och world music i en härlig röra som visar den enorma bredden av det som kan sammanfattas i ordet jazz. ”Jazz as the great freedom to play what you feel, think and know. No fear of tradition and convention. Respect.” står det i konvolutet, en utmärkt beskrivning av den här plattan som också innehåller tre mycket speciella covers. Rage Against The Machines tunga ”Killing in the name”, Nirvanas dunderhit ”Lithium” och till sist Coldplays ballad ”The Scientist”. Fantastiska exempel på hur man kan bygga om kända låtar till något helt nytt.

Vincent Peirani ”Thrill Box” (ACT)

Den här 33-årige franske dragspelaren visade tidigt att han hade ett nytt sätt att se på detta instrument. När han var 11 började han spela dragspel och som tonåring vann han flera internationella priser, vid 16 upptäckte han jazzen och började studera den genren i Paris. Han mixar jazz med klassisk musik, chanson, världsmusik och en gnutta hårdrock. De senaste åren har han spelat tillsammans med den sydkoreanske supersångerskan Youn Sun Nah och även med svenske gitarristen Ulf Wakenius. Här på sin solodebut samsas han med tyske pianisten Michael Wollny och kontrabasisten Emile Benita från Algeriet. Han blandar egna kompositioner med tolkningar av exempelvis Thelonious Monks ”I mean you” och ett par amerikanska folksånger, bland annat ”Goodnight Irene”. Vincent får mängder av ljud ur sitt dragspel, det låter som en orgel, ett piano, blåsinstrument och när han själv låter sin röst följa de rappa fingrarna blir det musikalisk ekvilibrism på hög nivå.

Peter Asplund ”The Christmas Feeling” (Prophone/Naxos)

Peter Asplund är en av Sveriges främsta och mest anlitade trumpetare och vi har haft äran att lyssna till honom vid ett flertal tillfällen i Örnsköldsvik. Exempelvis tillsammans med Bo Kaspers Orkester under Sjunde i Sjunde 2009. Att Peter har en kristallklar ton i sin trumpet är välkänt men att han även är en sångare av mycket hög klass är det inte alla som känner till. I februari visade han sina rösttalanger när han tillsammans med Nordiska Kammarorkestern sjöng och spelade Leonard Bernstein i Fjällräven Center. Och på det här julalbumet briljerar han återigen, både sång- och instrumentmässigt. Han bjuder på ett dussin välkända julmelodier, arrangerade för storband. Här medverkar också de ypperliga gästsångerskorna Vivian Buczek, Margareta Bengtson och Isabella Lundgren. Allra bäst är duetten ”Have Yourself a Merry Little Christmas” där Isabellas och Peters röster gifter sig på ett elegant sätt.

Malena Ernman ”I decembertid” (Playground)

Den svenska operasångerskan inleder med en duett med Jerry Williams vilket kan tyckas vara en något oväntad kombination. Men den smäktande balladen ”Counting Miracles” lär tilltala en bred publik. Hon gör Luciasången ”Så mörk är natten i vintertid”, stillsamt ackompanjerad med akustisk gitarr och stråkar. Engelska folkvisan ”Greensleevses”, på svenska ”I väntan på julen”, får en inramning med nyckelharpa och barnkör och den gamla psalmen ”Till Betlehem mitt hjärta” blir mycket vacker till piano, kontrabas, lätta trummor och smekande stråkar. Här finns väntade stycken som ”Stilla natt”, ”Härlig är jorden”, ”Jul, jul strålande jul” och ”O helga natt” men också Malenas version av Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” som hon gjorde i SVT:s ”Alla tiders hits”. Att Malena Ernman är en mezzo-sopran av världsklass bevisar hon ännu en gång och hon funkar bra även utanför operafacket. Allra bäst är den engelska traditionella ”God rest ye merry gentlemen” som görs i en härligt bluesjazzig laid-backversion med fingerknäpp.

Georg Wadenius, Arild Andersen, Jan Lundgren ”Jul på norska” (Warner)

För fyra år sedan gjorde den här trion ”Jul på svenska”, en mycket finstämd platta som jag utsåg till det årets bästa julskiva – för dig som vill njuta av rofylld julmusik med skön jazzkänsla. Nu är de tillbaka: gitarrlegenden ”Joijje” Wadenius, suveräne pianisten Jan Lundgren och norrmannen Arild Andersen, en av de mest framträdande jazzbasisterna i Europa. Här har de lyft fram ett knippe av de finaste norska julsångerna genom tiderna – men i nya arrangemang för jazztrio utan sång. Jan Lundgren bidrar också med en egen låt, ”Almas vuggevise”. Det här är en julskiva för dig som tröttnat på alla klämkäcka och sönderspelade jullåtar. Det är i stället underbart rogivande och fantastiskt vackert, allt framfört av tre oerhört skickliga musiker på ett mjukt, varmt och stillsamt sätt som för tankarna tillbaka till Jan Johansson på 60-talet. Perfekt att ligga ned i soffan och slappna av till – ett välbehövligt avbrott i den stressande och hektiska julhysterin.

George Duke ”Dreamweaver” (Heads Up)

5 augusti gick den legendariske klaviaturspelaren George Duke bort och det här är hans sista inspelning. En platta han gjorde efter några års tystnad sedan hans hustru dött. Han tillägnade också det här albumet till henne, och dog alltså själv inte långt därefter, 67 år. George Duke har ett 40-tal album i eget namn bakom sig och ett otal som medmusiker till andra storheter, främst Frank Zappa under hans storhetstid på 70-talet. Han börjar jazzigt laid back med fantombasisten Stanley Clark på Stones of Orion och fortsätter med en stillsam soulfunk, Trippin’, innan han ökar funktempot på Ashtray. Han blir rejält sentimental i den smöriga rädda-världen-soppan Change the world men hittar tillbaka i den mycket starka Brown Sneakers, jazzfusion av högsta klass. Suveräna sångerskan Teena Marie medverkar på sin egen Ball & Chain och därefter kommer dryga 15 minuter långa Burnt Sausage Jam som inleds ekvilibristiskt och fortsätter i ett störtskönt gungande groove. Det är så vi minns George Duke.
Dela med dig av denna artikel på: