Hörnan

Krönikan: Julglädjen ger mig spö

Julens skimrande atmosfär är vida känd för sin värme och gränslösa mysighet … men låt dig inte luras av dess oskuldsfulla yttre!
Om du försöker undkomma det pepparkaksdoftande glädjebudskapet förvandlas julstämningens gosiga omfamning till en revbensknäckande brottarkram; ett skoningslöst dödsgrepp som inte släpper dig fri förrän du underkastat dig juldoktrinen och återkonverterat till juldyrkan.
Att försöka slå sig fri från julglädjens tyranni är dömt att misslyckas.
Jag vet, för jag har kämpat emot – och fått dyngspö.

Mitt naiva upprorsförsök grodde långsamt. Tre år i rad upplevde jag samma sak när klapparna öppnats på julaftonskvällen: En känsla av illamående vid åsynen av det svällande överflödet omkring mig. Jag fick en fadd smak i munnen som inte bara berodde på skinkan, kalvsyltan, grytdoppet, julmusten och de sju kilo godis jag proppat i mig.
De tre år som gått sedan dess har jag önskat mig samma sak i julklapp:
En jul utan stress och utan köphets.
Ett litet, enkelt firande där nära och kära samlas, och där den gemenskapen i sig får vara tillräcklig.
En lugn helg där julstämningen inte överröstas av damsugarens tredje varv genom huset, sockras med ett bukfettsbildande godsaksberg och drunknar i ett hav av prylar som vi egentligen inte behöver. Det jag behöver har jag redan, och jag vill inte äga mer än så. Då vore det väl ett bakslag att få en ny prylhög varje jul? Dessutom består min familj och släkt av studenter, småbarnsföräldrar och pensionärer, som på grund av tre vise mäns infall för 2000 år sedan förväntas spendera pengar de inte har för att ge mig grejer jag inte behöver. Det känns inte coolt.
Jag ser min inställning till julen som ganska rimlig, och hela tjocka släkten har förstås tagit emot tanken på en beskuren lågbudgetjul med öppna armar.

Hahaha… skojade bara! Testa själv att hota vår heliga medfödda rätt till julklappar, julmat och julgodis utan att låta som en gigantisk party pooper.
Oavsett vilken jultradition du ger dig på kommer någon att vråla ”STOPP!” och hålla ett långt, passionerat tal om varför just den traditionen är det viktigaste med julen.
Det visar sig snart att skinkan, granen, paketen, pyntet, ankan i sjömanskostym och fjolårets impulsköpta utebelysning har en sak gemensamt: Varje grej är det enda som hindrar julhelgen från att sluta i katastrof.

Extra omöjligt är det att plocka bort en enda ingrediens från julbordet. I min familj, där köttätarna lever sida vid sida med två och en halv vegetarian och en färsk vegan, blir det snarare dubbelt så mycket smaskigt bråte som på ett vanligt julbord. Vi måste inte bara ha skinka och dopp i grytan – vi måste också ha vegetarisk skinka och en speciell grytdoppsgryta med vegetariskt skinkspad, och Janssons frestelse utan Jansson och lutfisk utan fisk… ja, spinn vidare på den tanken så kan du ju förställa dig hur vårt kök kommer ser ut.

Än värre blir det när klappöppningen närmar sig. De flesta kan acceptera att de själva inte ska få paket, men att de inte får ge några… nä, där går en gräns! Min brors önskan att slippa julklappar har bemötts med en kort, koncis proklamation på Facebook:
”Det skiter vi i!”.
Vi kan helt enkelt inte klämma in i vår världsbild att det finns folk som menar allvar när de tackar nej till presenter. Om de säger ”Jag vill inte ha nåt” hör vi ”du behöver inte ge nåt” och om de vrålar ”jag menar allvar!” hör vi ”jag vill bli överraskad!”.

Just därför blir jag allt annat än överraskad om julgranen värper fram paket med mitt namn på. Det är bara att spänna fast sig och se fram emot en stojig, stressig, dignande, överdådig och alldeles, alldeles underbar jul i år igen.
Publicerat