Lessa som vi var på att balansera på balkar när vi rörde oss på loftet beslöt vi oss, efter samråd med vår elektriker som inte behövde komma åt just där, för att isolera och lägga golv. Tacksamheten över att isoleringen var så enkel att lägga just där kom väl av sig lite i och med att även små mängder kan irritera såväl luftvägar som hud. Maken fick den enda masken, medan jag försökte mig på att låta bli att andas. När det visade sig vara en dålig idé försökte jag andas endast genom näsan, vilket gick bättre. Hellre en konstant kliande näsa än kattpissluktande glasfiber (ja, de luktar så när jag öppnar förpackningarna tack och lov försvinner odören snabbt) i lungorna.
Sen blev det dags att limma och skruva golvspånskivorna och när det var klart kunde vi röra oss på ett helt annat sätt på loftet.
Det är fantastiskt när ett nytt rum uppenbarar sig. Loftet är den första ytan i huset som känns annorlunda i storlek än jag föreställt mig. Eftersom taket bara har full höjd på ungefär tre kvadratmeter och de resterande tio går från ca 230 cm till ca 100 cm så hade jag trott att det skulle kännas trångt, men det gör det alltså inte. Istället är det luftigt och ljust. Det stora fönstret mot, typ, norr och de små ljusinsläppen mot, typ, öster är utmärkta. Att vi inte har något räcke ännu hjälper troligtvis också för att få fram den öppna känslan. Nu har möblemanget, som utgörs av ett vitt, kaffe- och glöggfläckat plastbord, fyra stolar i med samma färg och patina och två mycket sneda regissörsstolar, flyttats upp till det nya rummet. Här är varmare än övriga huset och det är skönt att komma bort ifrån stöket på bottenvåningen ibland.