Det var tempo redan från början, men med eftertanke.
Cyklisten spelad av Peter Olsson började lika härligt i år som ifjol. I år kom han rullande nedför gången, försökte komma sig upp på scen med hjälp av publiken och sin rangliga cykel. Han kom upp och stod vinglande, grubblande och granskade publiken.
En mycket träffande bakgrund av soptippen Må visades på en stor videoduk. Ensemblen kom rappande in som personal på Miljöstationen, en mycket bra början. Ett suveränt grepp.
Hela första akten var på temat En ovanlig dag på Må- Återvinning för hela slanten. Landstinget fick illustrera återvinning med återbruk av proteser, hörapparater med mera och slutligen återvinning på Må av alla förbrukade patienter, ett bra nummer och tänkvärt.
Arne Alstergren är redan en rutinerad skådespelare, i år syntes tydligt hans professionalitet och han hade många skiftande nummer och klarade dessa med elegans, bytte karaktär snabbt och sjöng mycket bra.
Andra akten var en nummerrevy med en bild på Resecentrum i bakgrunden. Ann Ödling var guide i stan när två värmlänningar anlände (Kebbe Olofsson och Peter Olsson) som ville veta vad här finns att göra, Ett bra grepp på klingande värmländska. Ann Ödling sjöng en lovsång till staden med bravur, en kärleksförklaring och här fick man se vyer, och du som örnsköldsviksbo kan vara stolt över din stad.
Hildur Astergren, som varit med i revyn alla 30 år som man spelat, och Lars-Eric Abbe Abrahamsson, med några färre år på nacken, imponerade. Min personliga favorit var Hildur i Aria i Hill -Dur där Hildur besjöng kulturen i stan, med ett tydligt budskap. Abbe var oslagbar i sitt gong-gongnummer, men alla gjorde bra insatser, Jeanette: sketch och musik, Linnea: med sin härliga mimik, Magnus: en hejare på saxofon.
Ja, kära örnsköldsviksbor, det var en jätterolig revy med nästan 100 procent eget producerat material, egen musik egen dekor och stor spelglädje. Det var en kärleksförklaring till Örnsköldsvik.
/Katarina Wiklund