Du är här

2022-09-17 - Samhälle
Illustration: Kamilla Åhlander

”Han hotade knäcka nacken av mig”

I tio års tid misshandlades Elsa av sin sambo. Med ord, våld och ekonomiska kontroll.
Stöd och hjälp hittade hon hos Kvinnojouren i Örnsköldsvik.
– De har betytt allt, säger Elsa.

Filip klev in i hennes liv och tog henne med storm. Hon var strax under 19 år. Han, något över 20.
Romansen spirade. Filip var snäll. 
De första två månaderna.
– Vi var riktigt nykära. Han satte mig på piedestal, gjorde mig till en prinsessa. Men det slutade snabbt, berättar Elsa från köksstolen hos Kvinnojouren i Örnsköldsvik vars lägenhet hon numera är väl bekant med.
Det var här hon fick hjälp att fly. Från ett decennium av psykisk, fysisk och ekonomisk misshandel.
– Det började med psykisk. Vi pratade en kväll om hur många vi hade varit tillsammans med. Då kallade han mig för hora. Men efter sådana saker fick jag höra hur vacker jag var, att vi var ämnade för varandra. Det är det jag nu kallar för "ångestkärlek"; han satte mig på en piedestal av överdriven kärlek. När jag väl satt där kände jag mig viktig och speciell, men så var det som att han ställde sig med en yxa och högg och högg och sedan fanns inte piedestalen mer. Så byggdes den upp och jag var på toppen igen. Det blev som ett beroende.

Snart inleddes den fysiska misshandeln. Elsa minns den allra första gången, hur hon satt på sängen när Filip spelade datorspel och kände för att ta en promenad.
– Jag ville att han skulle följa med. Sista gången jag frågade honom flög han upp från stolen och dunsade in mig i dörren. Jag fick en chock. Han höll fast mig, jag vet inte hur länge, och sa åt mig att hålla käften. När han blir så får han alltid svarta, stirrande ögon. Som om han inte finns där.
I stället för att fäkta eller fly reagerade Elsa med att frysa. I dag säger hon att hon borde ha reagerat hårdare. Men Filip hade henne i sitt grepp och efter en lång flytt norrut till eget gemensamt boende eskalerade allt än mer.
– Gjorde han mig inte illa kunde han slå hål i bordet eller knäcka tavlor mitt itu när han blev arg. Han slog mig aldrig men knuffade, höll fast, tog strypgrepp och släpade mig i håret längs golvet – jag fick liksom inte en paus. Han kunde ta en flaska och hälla drycken över mig. Efteråt kom han ofta med en blomma, som en ursäkt. Den gjorde han sönder nästa gång han blev arg, för att straffa mig.

Elsa blev gravid fler än en gång. Men misshandeln slutade aldrig.
– Det var inte misshandel, sa han, eftersom han inte slog mig. Han intalade mig det så många gånger att jag till slut trodde på det. Han manipulerade mig till att tro att jag inte hade någon annan, så han blev min trygghet. Det sjuka är att jag såg honom som min allra bästa vän eftersom det bara var han som fanns där. Vilket var så långt ifrån sanningen det bara gick.
Till skillnad mot Filip hade Elsa ett jobb. Men det var han som tog hand om hennes ekonomi och kontrollerade vad hon köpte. 
Det skulle dröja tio år innan Elsa slutligen kunde ta sig loss. 
– På något vis hade vi kommit överens om att gå ifrån varandra. Jag skulle få ta med mig barnen och flytta hem till Örnsköldsvik, flytthjälpen var ordnad. Men plötsligt ändrade han sig, barnen skulle vara kvar. Jag skulle aldrig lämna mina barn och det visste han. Så jag sa att han fick berätta det för dem, att vi inte skulle flytta – vilket jag inte skulle ha gjort. Han slängde in mig i väggen, mitt framför barnen, och hotade knäcka nacken av mig. 
Tio minuter efteråt ringde Elsa sin pappa. 
– Jag var i chock, hög på adrenalin. Mina föräldrar gjorde allt för att övertala mig att sticka därifrån. 
Hon tog ett tåg, söderut och hemåt. Dagen efter dokumenterade hon sina skador på sjukhuset och gjorde en polisanmälan. Samtidigt lyckades hon också övertala Filip att skicka barnen att besöka henne under skollovet. 
De reste inte tillbaka. I stället skickade Elsa in en stämningsansökan för enskild vårdnad och tog kontakt med Kvinnojouren i Örnsköldsvik.
– Jag trodde mest att Kvinnojouren handlade om att prata. När han hotade med att hämta barnen ringde jag och förklarade vad som hänt – först då förstod jag hur mycket Kvinnojouren gör. De var väldigt snabba att agera och tog mig till skyddat boende. Det var det bästa som kunde ha hänt mig och barnen. Många kanske tror att vi bara väntar ut tiden där, men de motiverar oss att komma ur våldet, bli starkare och våga bli den person man egentligen är. De hjälpte oss med kläder, att barnen kunde gå i skola, de var med på polisförhör och rättsprocesser – jag hade bara lust att gräva ned mig själv men de lyfte mig varje dag. De släpper en inte. Och det bör alla kvinnor få veta. De har betytt allt.

I dag har det gått närmare tre år. 
– Jag kämpar fortfarande och har dåliga dagar med ångest över vad som hänt. Jag tar dag för dag och kräver inte så mycket av mitt liv så länge barnen är trygga. Att vi är utan våld. Då är jag lycklig.
Planen är att bli volontär för Kvinnojouren.
– Min dröm är att ge all den hjälp och stöttning jag fått, framför allt från Kvinnojouren, till någon annan. Att finnas där och berätta att det finns hopp, att det inte är kört. Och även visa för mig själv att jag inte är den där oviktiga, värdelösa personen som han fick mig att tro att jag var. Att jag är så mycket mer än så. Och att kvinnor i min situation får veta att de också är det.

Fotnot. Elsa och Filip heter egentligen något annat.

GALAKVÄLL
Fredag 30 september arrangerar den ideella föreningen Från Hjärta till Hjärta "En kväll för Kvinnojouren". Under galan, där ett flertal kvinnor delar just sina berättelser, samlas pengar in till Örnsköldsviks Kvinnojour. De går oavkortat till deras verksamhet. Om du vill bidra med en summa redan nu är swishnumret 123 125 4416.

Dela med dig av denna artikel på: