Du är här

2022-09-10 - Nyheter/Reportage
  • Simon Holmér har sedan 2020 läst polisutbildningen på distans. Nu är han snart färdigutbildad. ”Som polis utvecklas du jättemycket eftersom du träffar så många människor och får utbyta livserfarenheter”, säger han. Foto: Håkan Nordström
  • "Jag gillar bäst att vara ute, då får man välja sina strider om man säger så. Du får ditt eget driv och är fri att jobba mycket. Mellan ärenden är det ganska fritt; vill jag snurra på E4 en hel dag eller gå på stan fem gånger får jag göra det under eget ansvar", berättar Simon som ser fram emot att fortsätta jobba som polis i Örnsköldsvik. Foto: Håkan Nordström
  • Simon är även deltidare i räddningstjänsten i Sidensjö. >>> "Det är roligt när det är fartfyllt och att då veta att man har en roll. Men privat är jag totalt tvärtom, då blir det mycket hund, fiske och jakt. Vilket i och för sig också är en spänning. Det går nog lite hand i hand, att inte alltid veta vad man möts av", säger Simon om tjusningen med blåljusyrket. Foto: Håkan Nordström

Simon är här för att stanna

Simon Holmér är den förste polisaspiranten i Örnsköldsvik på många år. Han har stor passion för sitt yrke och lovordar sina kollegor. Och det är i Örnsköldsvik han vill fortsätta jobba.
– Här är alla som en familj, säger han.

Frågan har så klart ställts tidigare.
– Speciellt nu för tiden, men nä – jag är inte släkt med palmeutredaren, säger Simon Holmér, 24 år från Sidensjö, vars efternamn väckt nyfikenhet såväl på Umeå universitet som hos Polisen i Örnsköldsvik där han nu gör den sista av polisutbildningens fem terminer. 
Att polisyrket lockade hade i stället att göra med den klassiska barndomsdrömmen – som nu är nära att förverkligas; provtjänstgöringen som polisaspirant, utbildningens kvarvarande pusselbit, är klar i december. 
– Jag har blivit jätteomhändertagen, alla vill rycka och slita i en och frågar om jag vill följa med när de håller på med något. Jag tänkte att klimatet kanske skulle vara lite hårdare på en myndighet men här är alla som en familj. Det skämtas och är vansinnigt högt i tak. Vi kan sitta kvar efter arbetstid och bara prata, det är verkligen gudomliga kollegor, både yngre och äldre.
Efter sju veckors utredningsarbete innanför polishusets väggar har han nyligen klivit ut på Örnsköldsviks gator. 
– Det har varit annorlunda än skolan, den är lite fyrkantig och lär ut på sitt sätt medan de som varit anställda länge vet vad som funkar, att man måste laga efter läge. Det har varit en utmaning att suga åt mig all kunskap de sitter på, att ta det bästa och bli min egen. 
Senast spenderade Simon tid med områdespoliserna. 
– Vi har haft fokus på allt möjligt, från A-traktorer till att träffa barn och ungdomar på skolorna. Det roligaste är att prata med folk, vara ett ansikte utåt. Löser man det sociala mellan folk får man ett förtroende från allmänheten när det väl händer något. Folk ser upp till poliser, att veta det gör att man måste anstränga sig. Samtidigt måste du vara dig själv till hundra procent, det måste samspela. 
Att antagningskraven till polisutbildningen sänkts, vad tänker du om det?
– Det kan visa sig bli dåligt eftersom yrket kommer med ansvar. Det krävs stabilitet både fysiskt och mentalt så ofta det går – även om någon kommer dippa ibland, man är väl bara människa. Men sänkta krav kan leda till sämre åtgärder i samhället, kvalitetsmässigt. Det diskuterade vi under utbildningen. Är jag med en kollega i en bil vill jag också att den ska ha gjort så mycket som möjligt, så att jag får hjälp om det skiter sig. Det är en säkerhetsaspekt.
Fler poliser än tidigare har valt att sluta de senaste åren – varför, tror du? 
– Där kan finnas många aspekter. Kanske är grundproblemen två: Samhället förändras och arbetsklimatet blir tuffare. Fler brott begås, per polis är belastningen högre. Det är inte heller samma attityd mot polisen, inte samma respekt, vilket kryper ned i åldrarna. Och så är det skiftgång vilket kan slita på folk. 
Vad säger du om politikernas löften om fler poliser?
– Vi behöver bli det. För att synas mer, för att fler ska känna sig trygga. Det skulle ge mer tid att åka till glesbygden, exempelvis Björna, Långsviksmon, Solberg. Där hinner vi tyvärr inte vara lika ofta som vi vill i dagsläget.
Hur är Örnsköldsvik att jobba i hittills?
– En jättemysig stad, lagom stor för att få kontakt med och känna igen personer, det tror jag är viktigt. Det gäller att bygga och få ett samband. Att drabbade blir sedda och får ett bra bemötande. Det är det mest positiva med yrket, att finnas till för gemene man.
Efter examen är det i Örnsköldsvik Simon också vill jobba. 
– Det är här jag hör hemma och som polis har man bra hjälp av lokalkännedom. Men jag är absolut villig att göra några kommenderingsveckor i Stockholm, de är så belastade där nere så det kan bli perioder då folk skickas ned för att stötta upp. Det skulle också ge lite mer erfarenhet. 
Vad gör du om 5-10 år?
– Då är jag hundförare här. Det kommer från fritidsintresset, jag är eftersöksjägare och har min egen hund, Mira. Målet är att en sådan tjänst ska finnas i Örnsköldsvik och så fort det dyker upp kommer jag söka. Då får man egen tjänstehund, att lära upp från valp. Det vore en dröm.

Dela med dig av denna artikel på: