Veckans platta
Niggli/Loibner ”Still Storm”
(Intakt Records)
Österrikaren Matthias Loibner har utforskat hurdy-gurdy under lång tid, och har blivit en expert på det exotiska medeltida instrumentet. Själv säger Loibner att han inte är någon musiker, utan en observatör av mänskliga känslor. Men eftersom han inte kan måla och heller inte litar på orden så använder han musiken för att beskriva sina observationer. Slagverkaren Lucas Niggli är född i Kamerun men bor numera i Schweiz och har länge varit ett aktat namn inom den europeiska jazzen.
När dessa två nu slagit sig samman i projektet Still Storm blir resultatet någon sorts poesi – utan ord. Albumet består av 16 delar där nästan allt är helt improviserat. Samspelet är imponerande och kanske handlar det om en akustisk tankeöverföring mellan de två musikerna. Nigglis rytmer ligger hela tiden i fokus och Loibner färglägger med sin hurdy-gurdy och diverse elektronik. Det är suggestivt och närmast meditativt, i något parti med underliga ljud som för tankarna till de mest obskyra delarna av Pink Floyds album Ummagumma från 1969.
Det är inte ofta man hör hurdy- gurdy men jag fick nyligen uppleva en live på Urkult med portugisisk/brasilianska gruppen Deltas, som gjorde två lysande framträdanden. I svensk folkmusik hittar vi också instrumentet och en utmärkt platta är Prototyp från 2013 med Stefan Brisland-Ferner från Garmarna och Hållbus Totte Mattsson från Hedningarna, som kallar sig just Hurdy-Gurdy.
Vinylklassikern
Mott the Hoople ”All the Young Dudes”
I början av september 1972, för 50 år sedan, släppte brittiska Mott the Hoople sitt femte studioalbum – som innehåller hitsingeln med samma titel som albumet. Plattan blev en vändpunkt i deras karriär, som dittills legat i skymundan från andra glamrockband. Men det var inte långt ifrån att Mott the Hoople hade splittrats innan det här albumet. Framgången kan de tacka David Bowie för, som uppmanade dem att fortsätta och gav dem sin låt ”All the Young Dudes” som nådde tredje plats på den brittiska singellistan. I efterhand har låten fått en allt större betydelse för glamrockperioden, och 2021 rankade musikmagasinet Rolling Stone den på plats 166 på deras lista ”500 Greatest Songs of All Time”. Hela albumet räknas för övrigt numera till en av de bästa glamrockinspelningarna.
David Bowie producerade också albumet och på återutgivningen 2006 finns några bonusspår, bland annat en annan version av titellåten, där Bowie sjunger och spelar saxofon. Plattan inleds med ”Sweet Jane”, en cover på The Velvet Undergrounds låt från deras album ”Loaded” som släpptes 1970. I övrigt består albumet av egna låtar. Bandets frontfigur, Ian Hunter, har idag hunnit bli 83 år, gitarristen Mick Ralphs och organisten Verden Allen är båda 78. Trummisen Dale ”Buffin” Griffin dog 2016 och basisten Pete Overend Watts dog 2017. Vill man ta en nostalgisk tripp tillbaka till glamrockens storhetstid är det här en bra resa.