Skogsägarnas högra hand

Den bidrar till jobb och är en viktig källa till råvara. Är det någon som både tycker om och kan mycket om skogen är det Ida Auselius, utbildad jägmästare och anställd som skogsinspektor på den av 27 000 privata skogsägare medlemsägda och ekonomiska föreningen Norra Skog.
– Att den är medlemsägd är extra roligt. Vi har mycket kontakt, om de exempelvis har funderingar var de ska röja åker jag ut för att titta och ge förslag. Det blir mycket att man kommer hem till dem, fikar och funderar. Man lär känna människor, det är ett jätteroligt jobb, säger Ida.
Först uppväxt i Norrböle med skogsägare till föräldrar påbörjade hon 2004 den femåriga utbildningen på Sveriges lantbruks-universitet i Umeå. 
– Jag följde med pappa ut i skogen, jag har alltid varit intresserad av skog. Det är lite svårt att förklara, men att vistas där ger en frihetskänsla och ett lugn. Nu är jag också skogsägare själv.
Och som skogsägare finns mycket att sörja för. Förutom röjning hjälper Ida i rollen som skogsinspektor medlemmarna att bland annat planera för markberedning, plantering, gallring och avverkning. 
– Vanligen röjer man cirka tio år efter plantering. Inte för att ta tillvara på virket, som vid gallring, utan för att träden ska få mer utrymme. Det finns inte längre någon röjningsplikt – däremot en plikt att se till att det kommer ny skog om man avverkat – men att inte röja leder till klena träd vilket också ökar risken för snöbrott, att stammen knäcks av snötyngd. Att röja och gallra ger grövre träd vilket i sin tur ger mer timmer vid avverkning.
Som skogsbrukare måste hänsyn alltid tas till miljön.
– Du får exempelvis inte röja bort alla lövträd, vissa måste lämnas kvar för varia-tionen. Träd ska också lämnas kvar vid bäckar och sjöar som är känsliga områden. Bäcken behöver beskuggning och det biologiska material som ramlar ner från träden, det ger mat till insekter och livet i bäcken. I princip alla skogsägare jag pratat med behåller delar av sin skog för naturvärdets skull, de har andra mål än själva virkesproduktionen. För många är det självklart att ta det ansvaret. Fler gör så än vad som kommer fram, tycker jag.
När det gäller allmänheten i stort upplever Ida dock att engagemanget i skogliga frågor inte är särskilt utbrett.
– Inte utifrån min roll. Jag vet inte varför det är så men kan tänka mig att det föll sig mer naturligt för tidigare generationer som jobbade manuellt i skogen. De kände till skogsbruket, men i dag bor färre nära skogen och fler i städer. 
Är det ett problem?
– Det är inget problem, bara annorlunda. Tidigare bodde man kvar på fastigheten man ägde och kände till i princip vartenda träd. I dag kanske man ärvt skogen – bor man då längre bort är det svårare att vara på plats även om man är intresserad. Så det upplever jag i mitt jobb, att jag har en viktig roll i det; att hjälpa de som exempelvis bor i Stockholm att ha ett aktivt skogsbruk.
Vad säger du om uppfattningen att kalhyggen är fult – att folk inte gillar när det avverkas?
– Jag har stött på det, men inte så mycket. Här i Bredbyn jobbar många i skogen och vet varför det görs. Att det är en övergångsfas, inte en tom yta utan en ögonblicksbild och att det snabbt kommer nya träd. 
Att fortsätta informera om skogsbrukets gång anser Ida är viktigt.
– Vi måste vara tydliga med att visa skogs-brukets nytta för samhället. Att vi kan byta ut fossila råvaror mot råvara från skogen, byta ut plasten, bygga trähus i stället för i betong, göra kartonger... Vi kommer fortsätta göra stora framsteg med vad fibern kan användas till.
Nu är det snart höst, vad händer för en skogsägare då?
– När grönskan försvinner är en bra tidpunkt att inventera, då ser man plantorna bättre. Om det är tillräckligt många, om de drabbats av torka eller insektsskador. Det kan vara bra att titta till.