Stefan Löfven har precis kommit hem från Visby där hans efterträdare Magdalena Andersson med sitt kvällstal inledde politikerveckan i Almedalen. Förra sommaren var det han som stod på scenen men sedan november i fjol har han som bekant varit entledigad som Socialdemokraternas partiledare.
Med det har så klart vardagen förändrats.
– Det är mer luft nu, mer tid, säger Stefan från fåtöljen i Tidningen 7:s stora konferensrum. Jag och Ulla fick vara i Sörvåge en hel månad under jul och nyår, det vet jag inte när det hände senast. Samtidigt var det en konstig känsla också, jag kommer så väl ihåg när vi tog en promenad längs Sveavägen i Stockholm innan vi åkte upp och jag kom på: Näe, just det – jag behöver inte tänka på försvar, skola, transporter och EU och allt, nu kan jag bara gå här. Då förstod jag att jag ältat mer än vad jag trott. Det blev så uppenbart.
I dag säger han sig ha hunnit landa på riktigt. Schemat är dock långt ifrån rensat från förpliktelser, Stefan har hunnit tacka ja till ett flertal uppdrag. Däribland ordförandeskapet för SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut.
– Jag ville landa i vardagen i Sörvåge och det har jag gjort. Sedan kan jag inte bara sitta ner, det passar inte mig – fast jag har inget nytt "toppjobb" som rubrikerna löd, jag har ingen anställning. Men SIPRI är viktig för oberoende forskning om exempelvis upprustning och kärnvapen, fakta fri att använda för omvärlden. I dag är det så mycket som går fel, då är det viktigt att tänka och agera mer för fred. Världens militärutgifter har för första gången passerat två triljoner och då är min poäng: Vad gör vi i den andra änden? Vi måste få ett annat narrativ.
Att återvända till politiken säger han bestämt nej till.
– Har jag lämnat, då har jag det. Men för den som vill diskutera eller prata om något, då har jag sagt att jag finns tillgänglig. Politiken i Örnsköldsvik var alldeles för länge sedan, det har jag inga tankar på. Vi bor ju kvar i Stockholm också. På Gärdet.
Det har han gjort sedan 2002, då huset i Sörvåge samtidigt köptes för att, som Stefan säger, "ha en hemmahamn". På de två orterna har Stefans och Ullas kulturella intressen i och med den nya vardagen fått ännu större spelrum.
– Det intresset har vi hela tiden odlat. Vi går på konserter, teatrar, utställningar och älskar att både läsa och lyssna på musik. Nu finns utrymme för mer av det. Snart blir det nog en konsert i Nordingrå kyrka med operasångerskan Jeanette Köhn. Vi stötte på varandra i Stockholm. Hon har rötter i Nordingrå.
Bruce Springsteen har alltid funnits med i Stefans liv. I tonåren var det dock mer David Bowie som gällde.
– Jag hade några nära ungdomskompisar i Kenneth och Torbjörn när jag växte upp i Sunnersta, vi var som ler och långhalm. "Young Americans" (Bowie) spelade vi jättemycket. Det blev mycket progg också, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern. Politiska texter var viktiga för mig för samhällsintresserad har jag alltid varit – jag bildade en SSU-klubb redan 70-71. Annars är det melodier som tilltalar. Musik är ett välbehag.
Vad om något säger dina kulturella preferenser om dig som person?
– I så fall säger jag att det handlar om mänskliga relationer, det har alltid fascinerat mig. Jag började på socialhögskolan i Umeå och praktiserade ett halvår på socialkontoret i Ö-vik. Det var tungt och jag är fortfarande full av beundran för de som ägnar yrkeslivet till att hjälpa andra som har det svårt. I både film, musik och teater hittas mänskliga relationer. Det fängslar.
Vilket Vilhelms Mobergs "Utvandrarna" är ett exempel.
– Starkast intryck har nog "Kristina från Duvemåla" gjort. Det har att göra med att storyn är så stark; jag har funderat mycket på alla utvandrare från Sverige. När Kristina vänder sig om på hästkärran för att titta tillbaka, då visste hon att "det där kommer jag aldrig mer få se"... det var verkligen så. Jag såg en intervju med Björn och Benny som var oroliga hur det skulle gå, de hade ju gett sig på ett nationalepos.
Stefan lutar sig framåt i fåtöljen och viskar långsamt:
– Och-så-blir-det-så-jävla-bra.
– Filmen är också något alldeles speciellt, den går utanför det mesta. Se den nya versionen också, med Skarsgård.
Vad har du för planer framöver?
– Jag är i Ö-vik till mitten av augusti, sedan blir det faktiskt lite valrörelse. Jag har ett FN-uppdrag fram till januari som handlar om att arbeta fram förslag på hur världssamfundet kan bli bättre på fred och säkerhet, hälsa och klimatfrågor. Sedan finns det en indisk barnläkare, Kailash Satyarthi, som fick Nobels fredspris samtidigt som Malalah (Yousafzai, 2014). Han har ägnat hela livet till att bekämpa barnarbete. Vi blev vänner under min tid som statsminister och är det någon jag vill göra något för, är det han. För mig är han en hjälte. Och så finns det en sak till jag inte kan berätta om.
Ring om det sen?
– Jag får göra det (skratt).
När tänker du pensionera dig?
– Jag fyller 65 i år (21 juli) men det får vänta litegrann.
Memoarerna då, när kommer de?
– De får också vänta litegrann.
LÖFVEN OM...
Bruce Springsteen
Jag gillar soundet och att han efter alla dessa år fortfarande är helt genuin. Han kommer från arbetarklass och att bli superstjärna verkar inte ha förändrat honom. Ta bara skivan han gjorde efter 11 september, det sägs att han var på en bensinstation där någon sa: ”Bruce, we need you now”. Då föddes tanken på ”The Rising” (med temat att som samhälle resa sig tillsammans). Vi såg honom på en av Broadway-showerna; han står alltid med fötterna på jorden. Den kvällen gav han ett extranummer vilket tydligen inte hänt på Broadway tidigare – men då kom mina livvakter och sa att vi måste gå, vi hade ett plan till ett Nato-möte i Bryssel. Jag tänkte ”va fan, här ger han extranummer och vi är tvungna att gå!” Men det visade sig att han ville träffa mig – okej då, fine (skratt)! Jag tackade så klart för en fantastisk show och så snackade vi om Sverige som han har väldigt god uppfattning om.
Tre favoritlåtar är ”Jungleland”, saxofonsolot är helt magiskt. ”Jersey Girl” är en hyllning till därifrån han kommer (New Jersey), det visar på hans genuinitet. Och ”My Hometown” där han får ihop det nostalgiska med jättefin musik. Själv är jag också hemkär. Jag är inte skrockfull men har läst att kräftor är det (skratt). Favoritalbum är svåra att välja men jag säger i alla fall ”The River” (1980). Ett dubbelalbum utan ett enda spår som bara är sisådär – alla är bra.
En låt som följt med i livet
”Bente” – Ulf Lundell (från "Vargmåne" 1975). Han sjunger om en ung kvinna som missbrukar och till slut går under. Han ser henne i stadsmiljön och vet förmodligen inte vem hon är, men har gjort sig en bild av henne och vad hon varit med om. Den är inte så känd, men jättestark. Det är tragiken i det han observerar, Lundell skildrar människor som har det jävligt tufft. Det är viktigt att vi påminner oss om att vi har det väldigt bra och att det är många som inte har det.
Tre favoritlåtar
"Cavalleria Rusticana" (italiensk opera komponerad av Pietro Mascagni). Inspelad av flera olika symfoniorkestrar. Otroligt vacker. När man vill landa, lugnt och stilla.
"Young Americans" – David Bowie (1975). Fortfarande väldigt gångbar. Arrangemanget är suggestivt, hela saxofoninledningen medryckande. Och så har han ju en helt otroligt bra sångröst.
"Här vill jag vara" – Eva Dahlgren (2005). Hela plattan är bra men den här låten är väldigt stark.
Tre favoritalbum
"Snö" – Eva Dahlgren (2005). Det får bli albumet också. Och återigen: låten "Här vill jag vara" med text om hur hon hittat ett liv, en tillvaro – inte en egentlig plats – där hon vill vara. Eva är genialisk.
"Den vassa eggen" – Ulf Lundell (1985). Hans så kallade skilsmässoplatta. Det är så jäkla naket beskrivande vad han går igenom, i kombination med musiken. Man känner hur svårt det är. För mig går den rakt in.
"Eldtuppen" – Lars Winnerbäck (2019). Jag fick inte ta en Springsteen? Nähä, då ska vi se, då blir det en ganska ny. Winnerbäck har ett speciellt sound, ofta har de stora kulturella personligheterna en ärlighet jag tycker om. Låten "Paradiset" har jag i synnerhet fastnat för. Nu blev alla album svenska men jag skulle kunna välja hur många andra som helst. Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road" (1973), till exempel.
Tre favoritfilmer
"En kvinnas doft" (1992). Dels för Al Pacinos skådespelarinsats (vann Oscar för bästa huvudroll). Jag har alltid tyckt om honom, han har något visst. Men också för hela sensmoralen mot slutet, när förhör ska hållas i privatskolans aula. De rika eleverna klarar sig eftersom deras föräldrar donerar mycket pengar. Rektorn tar naturligtvis deras sida medan eleven som fått stipendium ska offras bara för att han inte skvallrar på sina kompisar. Han håller tyst. Som Pacino säger – han visar integritet! Det är gåshud.
"Papillon" (1973). Med Steve McQueen och Dustin Hoffman. Åååh, när Steve bestämt sig för att fly från fängelset och frågar Dustin, som blivit lite snurrig med sitt trädgårdsland och morötter, om han ska med. Alltså det skådespeleriet är så fruktansvärt bra.
"Timmarna" (2002). Väldigt, väldigt starkt om Virginia Woolf (författare och feminist). Upplagd i olika scener och miljöer fast inte som rak tidslinje. Skickligt gjord.
Ett favoritcitat
Lao-Tse (även omnämnd som Lao Tze/Tzi, Lao Zi, Laocio) var en kinesisk filosof som har sagt: "Se upp med dina tankar, de blir ord. Se upp med dina ord, de blir handlingar. Se upp med dina handlingar, de blir vanor. Se upp med dina vanor, de blir din karaktär. Se upp med din karaktär, den blir ditt öde". Det är starkt och något jag tycker vi behöver fundera över i dag, inte minst i sociala medier. Vi har fått ett debattklimat som är mycket, mycket hårdare. Folk har väldigt lätt att snabbt dra gränser, utse fiender och vänner och vi polariseras allt mer. Vart det ska sluta vete sjutton. Vi måste tänka till.
Tre favoritböcker
"Röd Gryning" & "Upproret" – Leon Uris (1976). Två böcker om Irland och dess ganska våldsamma historia som alltid fascinerat mig. Det är det här mot överheten, mot The Empire och kampen för självständighet, men också hur det naturligtvis slitit sönder landet. Jag har vänner på Irland, från min fackliga tid på Metall. Ett fantastiskt land att vara i.
Utvandrarna – Vilhelm Moberg (1949). Så oerhört stark story att den måste med. Fyra böcker, jag har läst alla två gånger. Det är så välskrivet, sådant författarskap, att det är en fröjd att läsa. Jag har besökt Ellis Island (ön utanför New York dit immigranter anlände) och länge drömt om att fortsätta med den där båten upp till Minnesota, vidare i deras spår.
"Jack" – Ulf Lundell (1976). Betydde mycket för mig när den kom, trots att jag är uppväxt i en liten by och den handlar om storstadsmiljö. Den fängslade mig så in i helsike; sökandet och uppbrottet från föräldrahemmet och senare från gänget han hängde med. Den handlar om frihet och integritet. Jag gillar också "Vardagar", hans nyare böcker. Den senaste har jag ogjord, jag brukar få dem i födelsedagspresent – om jag kan hålla mig till dess.
En favoritteater
"Fröken Julie". Jag såg en version med Helena Bergström. Den beskriver kvinnans styrka, i en scen står Helena ensam mot två män och man ser att hon är starkare än båda två tillsammans. Kvinnans styrka är en frigörelse. Vi behöver bejaka mer av det. Jag tycker mig tyvärr höra hur det går åt fel håll i skolorna, allt det som unga tjejer får höra i dag. Man tror inte att det är sant, men det är det. Jag har tänkt att det blir bättre med nya generationer men det gör inte sig självt.