Veckans platta 1
Helge Iberg ”The BLACK on WHITE album”
(NXN Recordings)
Norske pianisten och kompositören Helge Iberg, född 1954, uppger att han lyssnade på Beatles i barn- och ungdomsåren – och att det lämnade ett bestående intryck. Han skriver i konvolutet att Beatles låtskatt också är ypperlig för andra musiker att bygga vidare på, och för stilistiska utmaningar. I sitt musicerande rör han sig gränslöst mellan jazz, orkestral musik, kammarmusik, opera och musikaler. Han har också tilldelats mängder av utmärkelser hemma i Norge.
Helge Iberg har plockat ut ett dussin fantastiska Beatles-låtar och gjort egna tolkningar för solopiano, och spelat in dem i Sofienberg kyrka i Oslo. Det handlar om kompositioner som är odödliga, och som fortfarande mer än 50 år efter tillkomsten känns så levande och fräscha. Han inleder med vackra ”Blackbird” och tar oss genom personliga tolkningar av underbara låtar som ”Eleanor Rigby”, ”Lady Madonna”, ”Michelle”, ”And I Love Her”, ”Come Together” och ”Here Comes the Sun” fram till avslutande ”Nowhere Man”. Det är lätt att dra paralleller till finske pianisten Iiro Rantala, som också har Beatles som stor inspirationskälla och som för övrigt även han är skivaktuell med ett nytt soloalbum. Helge Iberg tillägnar albumet sin Beatles-älskande kusin Harald, som dog i cancer under tiden som skivan spelades in. Självklart är ”The BLACK on WHITE album” ett måste för Beatles-älskare.
Veckans platta 2
Vincent Peirani ”Jokers”
(ACT Music)
I höstas hade jag förmånen att lyssna till den franske dragspelaren Vincent Peirani på Fasching i Stockholm, i duo tillsammans med sopransaxofonisten Emilie Parisien – och de bjöd på en magisk afton. Nu har Peirani släppt sitt första album med egen trio, och som den nyfikne och entusiastiske utforskaren han är så har han på ”Jokers” plockat med musikaliska kort som man knappast hade räknat med. Här finns brittiska Bishop Briggs dunderhit ”River” från 2016, med Federico Casagrande på ylande elgitarr och samma tunga kör som på originalet. Han tar sig också an det amerikanska rockbandet Nine Inch Nails ”Copy of A” där han fått fram ett galet sound genom att elektrifiera dragspelet, samtidigt som trummisen Ziv Ravitz bjuder på ett stenhårt driv. Hur tungt som helst.
Här finns också lugnare stycken som Peirani skrivit själv. ”Les Larmes de Syr” är sagolikt vackert melankolisk och på ”Circus of Light” skapar han någon sorts skev och illavarslande tivolistämning. Avslutande ”Ninna Nanna” är återigen en långsam och melankolisk komposition som för tankarna till Nino Rotas fantastiska filmmusik från Gudfadern.
Så till öppningsspåret ”This is the new shit” – det här är låten man ska spela för inbitna hårdrocksfantaster så att de börjar älska jazz. Peirani öppnar Marilyn Mansons låt från 2003 med olycksbådande speldosa innan hårdrocksjazzen brakar loss. Jokers är det bästa jag hört det här året.