För Jon Häggqvist händer det mycket just nu. Som press- och kommunikationsansvarig för MoDo Hockey, som i går gjorde sin fjärde slutspelsmatch mot Kristianstad, är han snart inne på sitt andra år och hemma i Svartby väntar tillökning tillsammans med sambon Sara.
– Första säsongen har varit lite som att vara i en torktumlare, att sätta mig in i allt har varit en utmaning och det dyker fortfarande upp saker jag inte lärt mig, säger Jon om sina arbetsuppgifter. Men nu börjar jag fatta galoppen.
I grund och botten är uppdraget detsamma som under hans mångåriga anställning på Örnsköldsviks Allehanda; att skapa innehåll och kommunicera – fast numera mer på sociala medier än i tidningsform.
– Jag märks genom i stort sett allt som skrivs på sociala medier, nu har vi börjat prata om att synas på TikTok. Jag försöker vara ganska personlig, det tror jag folk har märkt av där. Men jag gör också mycket annat, intervjuar och under vissa matcher är det jag som spelar musiken. Den är en stor del av helhetsupplevelsen, vi har en musiklista med gamla låtar och där finns ambition att förnya. Personligen skulle jag vilja höra ”Love Exchange Failure” med White Ward i högtalarna, ett ukrainskt experimentellt black metalband jag snöat in på, med ett 3,5 minuter långt jazzintro. Men nej, det går inte att spela vad som helst. Det måste vara medryckande för publiken.
Det gedigna hockeyintresset hos släkten Häggqvist sträcker sig långt tillbaka; både hans far Ulf och farfar Robert signerade många MoDoartiklar som sportreportrar på ÖA. Jon minns hur han som "ung och finnig" fick följa med till gamla Kempis och skaka hand med Peter Forsberg.
– Till skillnad mot många andra barn fick jag access till katakomberna. Nu kan jag gå varsomhelst i Hägglunds arena vilket kändes märkligt i början. Trots att jag som journalist senare hade bra relation med MoDo var det inte så att jag fick springa i omklädningsrummen, så på ett sätt har jag nästan varit återhållsam med det. Nu står jag ofta i båset under matcherna, även om jag missar mycket när jag springer runt för att rigga kameran innan intervjuer, eller som sist ordna en publikplats till en kristianstad- spelare som fick matchstraff. Många gånger hör jag bara måltutan. Då knyter jag näven lite snabbt, som ett segertecken.
Mycket av arbetet går att sköta hemifrån. Är det däremot matchdag jobbar Jon från morgon till kväll. Även om han då och då försöker stänga av.
– Jag är ganska dålig på att inte vara tillgänglig. När jag är helt ledig försöker jag så klart umgås med barnen och Sara. Jag har inte så många hobbys men musiken är viktig. Där lutar det åt hårdrock och metal men jag är egentligen allätare. Jag älskar exempelvis Billie Eilish, hon är väldigt spännande. Det har nog varit en liten mognadsprocess, jag var väldigt trångsynt tidigare samtidigt som jag kanske lyssnade på annat än Iron Maiden och AC/DC lite i smyg.
Och lyssnar gör han gärna i hörlurar.
– Alltid när jag handlar eller är på väg någonstans. Inte för att koppla bort omvärlden så mycket som för att lyssna och berikas av något oljud. Jag önskar ha mer tid att grotta ner mig i musiken, just nu skrapar jag mest på ytan – det är så mycket bra musik jag aldrig kommer höra, som aldrig kommer nå mig. Det är nästan en sorg.
De vinylskivor som införskaffas hamnar därför mestadels på hög.
– Jag köper mycket nyproducerat, att jaga antika skivor gör jag inte längre. Men jag skulle aldrig köpa "Master of Puppets" från 2022, det är inte intressant, jag vill ha från samma år. Då gör det inget om någon kluddat på konvolutet, det är bara en charm i det.
Musiken, berättar Jon, är närmast terapeutiskt.
– Avkopplande. Och texter är viktiga. Men jag lyssnar på mycket musik då texterna inte riktigt hörs, där handlar det mer om en känsla. Jag hemfaller ofta åt det mörka och det har jag en teori om: De flesta som känner mig vet att jag är lugn, oftast glad och inte gör så mycket väsen av mig. Så jag tror det handlar om en yin och yang-grej, att jag på något sätt behöver det mörka, det är något i det som är skönt.
Om än inte alls lika mycket som musiken, tar även tv och film upp en del av vardagen. Jon jämför det senare med en hockeymatch.
– En spännande hockeymatch kan vara uppbyggd lite som en film, ett drama i tre akter. Fast i slutspelet vill vi helst inte ha spänning och dramatik om det inte blir ett lyckligt slut. Gällande säsongen är det mycket som fallit på plats, vi har både spelare och ledare som vet vad det handlar om och bevisligen kan leverera. Karlin är en hockeynörd uti fingerspetsarna, bra på att bygga grupper och väldigt prestigelös. Det ska blåsa hård storm innan han blir påverkad. Och Riley Woods; om någon ska kliva fram och göra viktiga mål nu är det han, det har han gjort hela säsongen. Sedan har vi en riktigt, riktigt bra målvakt, lugn och brusar aldrig upp. I slutspelet kan allt hända, men vi har en riktigt bra grund att stå på.
3 bra hockeylåtar
Mando Diao - Welcome home.
Luc Robitaille. Handlar egentligen lite om hockey och mer om att växa upp och åldras, men ett hockeykort med NHL-legendaren Luc Robitaille är central i berättandet. För oss som någon gång samlat på hockeykort – jag gör det fortfarande – är det lätt att bli nostalgisk.
Tragically Hip - Fifty mission cap.
Berättar en del av historien om Toronto Maple Leafs-backen Bill Barilko. 1951 avgjorde han Stanley Cup-finalen mot Montréal på övertid, men sedan försvann han under en fiskeresa. Efter det vann inte Toronto Stanley Cup igen förrän 1962 – vilket var året då Barilkos kvar-
levor hittades.
Warren Zevon - Hit somebody!
Zevon är en husgud för mig. En fantastisk låtskrivare och lyriker. Denna handlar om en kanadensisk grabb som vill bli stjärna i NHL, men som saknar verktygen och i stället blir slagskämpe i samma liga. I slutet får han, efter alla fajter, en chans att göra mål... Kul twist på en medryckande låt. David Letterman är den som hojtar ”Hit somebody!”, för övrigt.
Senaste LP-fyndet
Slayer – Reign in blood.
Thrash-plattornas thrash-platta borde givetvis ha funnits i min hylla för länge sedan, men jag fyllde den luckan härom veckan. Såg ett tidigt exemplar fladdra förbi på en köp- och säljsida och priset var humant, så det var bara att slå till.
3 tv-serier
Alla mot alla
Filip och Fredriks frågesport är genialisk på många sätt och riktig kvalitetsunderhållning. Mycket igenkänning, roliga twister och en skön blandning av gäster. Jag och sambon har svårt att hitta gemensamma tv-serier men "Alla mot alla" plöjer vi.
Succession
Maktkamper, familjeintriger, pengar i överflöd...What’s not to like? Serien är ju dessutom helt becksvart, vilket jag inte sällan brukar fastna för när det gäller tv-serier.
The Boys
100 procent underhållning, från start till mål. Välskrivet och med massor av twistar. Bygger på ett spännande koncept också, med skurkaktiga superhjältar som har minst sagt mänskliga drag.
3 låtar jag tidigare skulle skämts över
Min gitarr - Sven-Ingvars.
Det kanske inte är någonting man skulle ha skyltat med som 18-åring, men jag tycker på riktigt att det är en av Sveriges bästa låtar genom tiderna. Som det svänger!
Keep on loving you - REO Speedwagon.
Långt ifrån hårdrock, men otroligt bra. Deras platta ”Hi Infidelity” är, på allvar, en jag skulle ta med till en öde ö.
Never gonna give you up - Rick Astley.
Inga memes i världen kan få oss att komma ifrån det faktum att det här är en riktig kvalitetslåt.
7 favoritlåtar
Metallica – Orion.
En instrumental resa som heter duga. Fantastisk låt att rensa skallen med också. Dra på dig ett par hörlurar, skruva upp volymen, blunda och låt
peak Metallica ta över mellan öronen.
Pantera – Fuckin' hostile.
Ingenting att lyssna på under ett yogapass, direkt. För mig gestaltar Pantera så mycket rå kraft och här kanaliserar de allting i en enda ilsken framåtrörelse.
Elton John – The Greatest Discovery.
En pärla i Eltons låtskatt, om födseln av ett barn. Otroligt vacker, inte minst texten som är berättad ur ett syskons perspektiv. Jag blir förälder igen i sommar och den här kommer att gå varm både före och efter det.
Beatles – Eleanor Rigby.
Beatles är väl objektivt sett världens främsta band genom tiderna? När jag gräver i deras katalog återkommer jag ofta till detta, lätt dystra, alster om ensamhet.
Billie Eilish - When the party’s over.
Ungarna fick in mig på Billie Eilish-spåret och jag är glad att jag hamnade där. Det är fantastiskt att hennes i många stycken skruvade musik kan få bli så stor. Just denna låt är förhäxande, särskilt med musikvideon till.
TOOL – Pneuma.
2000-talets bästa låt, ett monster, som är lika delar ett fantastiskt stycke musik och en upplevelse. Jag är inte särskilt spirituell av mig men här blir jag det.
White Ward – Debemur Morti.
En av mina senaste upptäckter, White Ward, som blandar i huvudsak black metal och jazz på ett sätt som jag golvats av. De är från Ukraina också, bara en sån sak.
Jon om vägen till SHL
Kvartsfinalen mot Kristianstad har inte varit någon gräddfil direkt, utan en riktig holmgång. Jag tycker att vi hanterat det på ett bra sätt trots hur stökigt det än varit både på och vid sidan om isen. I semifinalserien tror jag sedan att vi får göra upp med BIK Karlskoga, en svår nöt att knäcka men vi har definitivt kunnandet och spetsen som kan fälla avgörandet. I finalen får vi väl mest troligt göra upp med HV71, så då blir det blåställ på och så krämar vi ur det sista och löser en riktig vårfest i Örnsköldsvik med omnejd.