Veckans platta
Dave Arch/John Parricelli ”True Colours”
(Linn/Outhere Music)
Brittiske pianisten, arrangören och dirigenten Dave Arch är mest känd som musikaliskt ansvarig för BBC:s ”Strictly Come Dancing”. Men han har också spelat med storheter som Paul McCartney, Joni Mitchell, Tina Turner, Diana Ross, Elton John och Ed Sheeran. Dessutom har han spelat filmmusik i närmare 200 filmer, exempelvis The Shape of Water, Gravity, Interstellar, Doctor Strange, The Danish Girl och Harry Potter. Han är således Englands svar på Stefan Nilsson.
Gitarristen John Parricelli har ett liknande cv, med filmer som Mamma Mia, Skyfall, The Hunger Games och Harry Potter. Parricelli har lirat med Annie Lennox, Robbie Williams, Katie Melua och Mike Oldfield – och inom jazzen med Charlie Haden, Peter Erskine och på svenske basisten Lars Danielssons Libretto-plattor.
När Dave Arch och John Parricelli komponerar och spelar tillsammans låter det stundtals, och som väntat, filmiskt – exempelvis i mäktiga ”Coal- scence”. Ibland kan man jämföra med det duon Janne Schaffer/Björn J:son Lindh åstadkom, med vackra svävande kompositioner. På percussion hör vi Paul Clarvis, som även han medverkat på närmare 200 soundtrack till filmer, och hans bidrag till ljudbilden ska absolut inte underskattas. På tre av spåren sjunger dessutom skotsk-amerikanska folksångerskan Daisy Chute ordlöst, och på ”Mirage” blir det nästan sakralt. Oerhört rutinerade musiker som bjuder på ett dussin sköna låtar.
Vinylklassikern
Jethro Tull ”Thick as a Brick”
Gerald Bostock var en skolpojke som skrev en lång dikt som Jethro Tull sedan tonsatte och gjorde till den nära 44 minuter långa ”Thick as a Brick”. Så marknadsfördes Jethro Tulls femte album som kom för 50 år sedan, 3 mars 1972. Men Gerald Bostock visade sig vara påhittad och i själva verket var det bandets frontfigur Ian Anderson som skrev texten. Anderson hade också reagerat på att deras föregående album ”Aqualung” av musikkritiker benämnts som ett konceptalbum, och som svar på det skapade han helt enkelt ett riktigt konceptalbum, såväl episkt som bombastiskt.
En rad låtar har sammanfogats så att de tillsammans bildar en enda lång komposition, givetvis uppdelad i två delar eftersom det här var på LP:ns tid med en A- och en B-sida. Skivan beskrivs som bandets första progressiva rockalbum och visst kan man dra paralleller med band som Yes, Emerson Lake & Palmer och Genesis. Barriemore Barlow hade ersatt Clive Bunker på trummor men i övrigt bestod bandet av samma musiker som på ”Aqualung”, det vill säga Martin Barre på gitarr och luta, John Evan på piano, orgel och cembalo, Jeffrey Hammond på bas och sångaren Ian Andersson på akustisk gitarr och sin karaktäristiska tvärflöjt, men också på fiol, trumpet och saxofon. Albumet toppade Billboard 200 i USA, en bedrift när det handlar om progressiv rock, och när musikmagasinet Prog 2014 listade de bästa progplattorna genom tiderna hamnade ”Thick as a Brick” på en välförtjänt femteplats.