Veckans platta
Erik Palmberg ”In Between”
(Prophone Records/Naxos)
Trumpetaren Erik Palmbergs andra album i eget namn, och här har han samlat inte mindre än sju välrenommerade musiker kring sig: pianisten Anton Dromberg, trummisarna Sebastian Voegler och Jonas Bäckman, basisterna Niklas Wennström och Robert Erlandsson, trombonisten Karin Hammar samt Hampus T. Adami på barytonsaxofon. Nio av de tio kompositionerna är Palmbergs egna, och så bjuder han på en finstämd version av Vernon Dukes ”Taking a Chance on Love” från 40-talsmusikalen ”Cabin in the Sky”.
Albumet inleds elegant med ”Pathways” där Dromberg och Adami ges gott om utrymme. Wennströms bas och Voeglers vispande lägger grunden för det vackra titelspåret ”In Between” och på den mer dramatiska ”Unfamiliar Field” är det i stället Erlandsson och Bäckman i rytmsektionen. Här visar också Palmberg vilken lysande solist han är, där hans spel påminner om storheter som Miles Davis, Freddie Hubbard och Tom Harrell. Erlandsson får användning av stråken på ”Distant Signals” där Karin Hammar gästar med sin trombon. Här har man klivit in i ekokammaren i Atlantis Studios för att få fram ett verkligt eko, inget digitalt påhitt, som ger en extra dynamik. ”Conversations” är en härligt fartig historia där Palmberg – som titeln antyder – med sitt flygelhorn för ett musikaliskt samtal med Adamis barytonsax. Allt avslutas med ett lekfullt möte mellan Palmbergs trumpet och Drombergs piano, ett helt igenom mycket smakfullt album.
Vinylklassikern
Blue Öyster Cult
16 januari 1972, för 50 år sedan, släppte amerikanska Blue Öyster Cult sitt självbetitlade debutalbum. Bandet bildades redan 1967 under namnet Soft White Underbelly och spelade in material för ett helt album 1968, för Elektra Records, men det gavs aldrig ut. Därefter bytte man namn ett flertal gånger, bland annat till Oaxaca, Stalk-Forrest Group och Santos Sisters innan managern, producenten och textförfattaren Sandy Pearlman 1971 bestämde sig för Blue Öyster Cult, från en dikt han skrivit. Idén att sätta prickar över O i Oyster inspirerade senare andra band som Motörhead, Mötley Crüe och Queensrÿche.
Debutalbumet släpptes på Columbia men trots övervägande god kritik sålde det till en början inte så bra och det dröjde drygt tre månader innan plattan tog sig in på Billboard 200. Sandy Pearlman hade en vision om att Blue Öyster Cult skulle bli den amerikanska motsvarigheten till brittiska Black Sabbath, och på låten ”Cities on flame with Rock and Roll” finns ett riff som påminner mycket om Black Sabbath. Inledningsspåret ”Transmaniacon MC” har för övrigt riff som påminner mycket om Steppenwolfs ”Born to be wild”. Gitarristen och sångaren Donald ”Buck Dharma” Roeser är den ende som varit med sedan bandet startades. Gitarristen och keyboardisten Eric Bloom kom in 1969 och dessa två har medverkat på samtliga 15 studioalbum, där det senaste ”The Symbol Remains” kom ut så sent som 2020.