Du är här

2021-11-25 - Övrig kultur
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström

43 år i museets tjänst

1 november 1978 klev Stephan Lundberg in genom dörren till dåvarande Fornhemmet, det som numera är Ödbergska Gården. Från den dagen har han tillbringat hela sitt yrkesliv på museet, men nu går han i pension och kan ägna full tid åt sitt stora intresse – samlandet.

Ett besök hos Stephan Lundberg är som att stiga in i ett museum, ett välfyllt museum. Men så har han också ägnat hela sitt liv åt att samla på grejer, av alla möjliga slag.
– Jag samlar på allt, och lite till. Det jag tycker är roligt – leksaker, konst, keramik, porslin, glas ... berättar Stephan när vi slår oss ned i vardagsrummet där han bjuder på fika.

Det är lite svårt att fästa blicken på något särskilt, här finns så oerhört mycket att se. Men här står en tjusig Wurlitzer jukebox för stenkakor och på väggen ovanför tv:n dominerar en läcker vägglampa, som de lite äldre ö-viksborna känner igen från biografen Centrum.
På ett hyllplan står en serie tyska keramikföremål samt en tavla som avbildar ett av föremålen.
– Jag köpte tavlan på loppis och upptäckte att jag inte hade den vasen som var motivet, men den lyckades jag hitta senare.

Just loppisar är ett stort intresse och Stephan kan bevisa att det går att göra fantastiska fynd, om man har tur och kunskap. Ur ett av de många glasskåpen plockar han fram en keramikskål som han köpt på en bagageluckeloppis för 30 kronor. Han vänder på den och visar den omisskännliga signaturen – en skål signerad Hans Hedberg. Sådana ska helt enkelt inte gå att hitta på loppis, och absolut inte för 30 kronor.
– Loppisar är sommarens stora nöje, man får se så otroligt mycket intressant.

En annan sak vi upptäcker hos Stephan är den mängd ställ med fruktknivar han samlat på sig, i alla tänkbara färger och varianter.
– Jag tänkte att jag skulle ha ett set med fruktknivar för varje kvadratmeter i lägenheten, den är på 72 kvadrat och jag har uppnått målet med råge. Det är nog närmare två set per kvadratmeter nu, säger Stephan och berättar att han även samlar på caféer.

Under årens lopp har han skapat en samling av tidningsartiklar och annonser från Örnsköldsviks alla caféer genom tiderna.
– Från 1880 och fram till idag har jag hittat 150 caféer i stan och ytterligare 175 caféer runt om i den övriga delen av kommunen. Jag har haft en dröm att själv öppna ett café och inreda det med bås med olika stil för varje decennium. Men man upptäcker efter ett tag att en dröm är en dröm.

Museet, eller rättare sagt dåvarande Forn-hemmet, blev hans arbetsplats sedan han tillbringat ett och ett halvt år på Nordbetong i Långviksmon efter lumpen. Starten blev att börja flytta verksamheten och alla föremål till nuvarande platsen för Örnsköldsviks museum, som öppnade i februari 1979.
– Sedan har jag varit med om att flytta museets samlingar ytterligare tre gånger, jag har varit lite av en flyttkarl, berättar Stephan och minns hur hela museet skulle tömmas på alla föremål inför den jättestora Star Wars-utställningen 2008.

De senaste åren har han ägnat massor av tid åt den digitaliseringsprocess som pågår på museet. I museets samling finns omkring en halv miljon bilder som digitaliseras för att kunna visas offentligt på webben och det handlar inte bara om att scanna foton, glasnegativ och diabilder – det ska också läggas in en hel del information till varje bild.
– Enbart efter Karl-Otto Strandberg har vi 68 000 negativ och några tusen diabilder. Från Werner Wångström finns cirka 30 000 glasplåtar och vi har även en del andra fotosamlingar. Björna Hembygdsförening skänkte till exempel 6-7 000 plåtar. Vi har hunnit med att digitalisera cirka 100 000 bilder och drygt 20 000 av dem har lagts ut på nätet så att man kan se dem. Ungefär lika mycket till kommer att publiceras inom kort.

Stephan berättar att han fått se mycket intressant under det här gigantiska arbetet, och många har också hört av sig med förfrågningar, och även med kompletteringar.
– Under pandemin är det flera personer som suttit och gjort historiska skrifter och som velat använda sig av de bildmaterial vi har, och vi hjälper till så gott vi kan.

När han nu går i pension kommer han att sakna alla de intressanta människor han fått träffa under de många åren på museet, och givetvis alla arbetskamrater.
– Jag har haft fantastiska medarbetare i alla år, det är bara synd att man inte säger det oftare till varandra. Vi har en stor och spretig verksamhet som numera innehåller både friluftsliv, kulturarv och konst, och vi är egentligen lite underbemannade. Men det har blivit så att allt mer ska göras för allt mindre pengar, tyvärr.

Pensionen innebär däremot att ännu mer tid kan läggas på samlingarna, men han har ett litet problem.
– Nackdelen med att bo i lägenhet är att det inte finns så mycket förvaringsutrymmen, lägenheten blir mindre och mindre. Jag brukar jämföra den med en italiensk sportbil – liten, trång och ganska dyr. En Maserati – massa rat i…

Innan vi går hinner Stephan visa upp en samling askar för grammofonstift, en massa olika föremål i bakelit och en mängd Läkerol-askar som han är i färd med att rama in.

Vad letar du just nu, är det något särskilt du är på jakt efter?
– En äkta Rembrandt. Nej, men ibland behöver man en reservdel till någon gammal leksak och det är alltid roligt när man hittar det man söker.

Dela med dig av denna artikel på: