Lägenheten, nästan längst upp på den branta Storgatan, är inte stor – men mysig. Hit promenerar Helene Burmeister från museet som den fortfarande relativt nya enhetschefen för friluftsliv, kulturarv och konst en handfull dagar varje vecka, de gånger hon inte befinner sig i sitt hem i Nacka. På en av vardagsrummets långsidor hänger flera inramade porträtt av familjen; maken Jari samt barnen Gabriel och Mira, och på kortsidan en bild på en interiörmässigt daterad tunnelbanevagn. Saker som påminner om Stockholm.
– Men nu vill jag hitta fler saker, mer av det som är här. Jag drömmer om att få gå på alla ö-viksloppisar, säger Helene.
Som alltså gör sig mer och mer hemma- stadd, såväl i stan som i rollen som enhets- chef där fokus ligger på verksamhetsutveckling och att ordna lockande utställningar; uppgifter som gör att arbetsdagarna inte tar slut förrän sent på kvällarna.
– Ofta sitter jag lite så här med mobilen och tittar upp på tv:n ibland, säger Helene och visar från sin tvåsitssoffa. Men andra dagar när jag kommer hem kan jag snabbt sjunka in i en bok, jag och Jari är med i samma bokklubb och sätter en ära i att byta genre så ofta vi kan. Vi började med Patti Smith's "When we were kids", ett spännande tidsdokument, och Linnea Axelssons "Ædnan" om den samiska historien, skriven i diktform, var en otroligt stor läsupplevelse.
Brittiska kriminalromaner, gärna av Ellie Griffith, förnöjer också och är en genre som gör sig lika bra i tv-form.
I hörlurarna, när Helene beger sig mot Gula leden för en joggingtur, hittas även några andra britter.
– Jag älskar friluftsliv och bor jättebra till för det, säger hon och pekar mot den begynnande skogen bortanför fönstret. Ofta springer jag ner till Höglandsjön och lyssnar på "Ghost in the machine" av The Police. Det albumet rimmar bra med min energi. Det finns en dramaturgi i album från den här tiden, då lyssnade man på hela album. Det är som en uttänkt resa där de vill bjuda på första spåret – först!
Annars är det så klart konst, kultur och friluftsliv som pockar på mycket av Helenes uppmärksamhet, både privat och jobbmässigt. Med sin konstintresserade pappa säger sig hon sig som barn ha "släpats runt till vartenda galleri som fanns" – vilket hon i stället för att revoltera mot tvärtom anammade.
– Det var en upptäckarglädje. Alla färger, alla tjocka och tunna penseldrag. Jag tänkte, kan man göra så här? Sedan läste jag konstvetenskap på Stockholms universitet och kulturvetarlinjen med historia som huvudämne. Men det var länge sedan jag hade idéer om att själv hålla i penseln. Att vara förmedlande är väldigt roligt.
Om man pratar "fulkultur" eller "skräpkultur"; hur mycket av det konsumerar du i smyg?
– Fulkultur? Sånt funkar inte på mig, i kulturen finns varken ful- eller finrum. En läktare i hockeyhallen, fina fotbollsarenor, allt är kultur. I popkulturen finns ofta det nya som för samhället framåt. Det hör till. Sen är jag kanske mer konservativ i dag, det som yngre var yvigare är mer nedkammat. Jag försökte med "Squid game" men gick inte i gång på den, men man ska ha respekt för att alla tycker olika – att diskutera med varandra är roligt. Det är när folk inte tycker någonting alls som man blir orolig.
Seriemagasin såsom Tintin, Lucky Luke och Agent X9 är exempelvis inte något man ska vara för snabb att avfärda – även det ligger Helene varmt om hjärtat.
– Sådant växte jag också upp med. Estetiken i Tintin är helt fantastisk, den blev väldigt präglande samtidigt som serien innehåller en hel del saker som vi i dag inte är okej med. Jag tycker om när bilder berättar en historia. Och jag lärde mig mycket; om geografi och historia. Jag njuter även av tecknade Hayao Miyazaki-filmer som "Spirited away". Vilken upplevelse!
Var kan en konst- och kulturnyfiken novis börja?
– Bland det bästa vi har är nyfikenheten. Man måste mata och fortsätta jobba med den. Vinsten blir ett rikare liv med mer input. Som bokklubben, att vi läser böcker vi inte visste fanns. Det handlar om att utsätta sig för saker.
– Men varför inte börja med Per Elof Ricklund, då får man kontakt med måleri och kulturhistoria från när och fjärran. Eller kanske fanns det en tavla hemma hos mormor du inte vet något om? "Gräv där du står", brukar jag säga.
3 favoriter: Musikalbum
The Police – “Ghost in the machine” (1981)
Absolut på listan eftersom den varit med som följeslagare så länge. Den är pepp! Och de har världens bästa trumslagare (Stewart Copeland). Favoritlåten är ”Hungry for you”, rysligt bra – jag tycker om när man sjunger på franska. Det är en viss tillfredsställelse att förstå lite franska ibland med hjälp av skolfranskan. Jag är lite franko-fånig.
Bach
Allt med Bach, egentligen. Från Goldbergvariationerna till delar ur olika operor, med den sång som strömmar ut. Då njuter jag, det är så fantastiskt vackert. Bach kan man spela när man läser, diskar… som sällskap, att vila i.
Lykke Li – ”Wounded Rhymes” (2011)
Det är bara så häftigt vilken musik hon gör. Jag är lite dålig på låtar, jag lyssnar mest igenom, ofta tillsammans med barnen. Vi lyssnar på ganska lika musik och delar Spotify på det lyxiga sättet att de kan ramla in i min spellista och jag i deras. Lykke Li är ett jättehärligt exempel på det kvinnliga musikundret. Med ”Wounded Rhymes” är det fredag och matlagning – uppåtstämning!
3 favoriter: Kriminaldrama på tv
Saknad aldrig glömd
Två kriminalpoliser i London arbetar med att lösa olösta brott, historiska försvinnanden och mord. Nicola Walker (som spelar "Cassie") är så jäkla bra! Alltid uttrycksfull med små medel – en superskådis.
Lupin
Omar Sy (från filmen "En oväntad vänskap") spelar mästertjuv som gäckar polisen i Paris. Allvarlig men lättsam, ett stort nöje att se på. Omar är väldigt charmig.
Unge kommissarie Morse
Om Endeavour Morse (Shaun Evans) som ung polis i Oxford, England. Den typ av serie som har genomarbetade miljöer och karaktärer. En resa tillbaka i tiden, när någon röker yr och bolmar det rejält.
3 favoriter: Konstböcker
Stina Wollter – "Kring denna konst"
Konstböcker är en av formerna att uppleva konst, det är så roligt att se hur folk går hem med dem på bokreor. "Kring denna konst" har ett urval av Stinas konst genom åren, från måleri, teckningar och skulpturer.
Yoko Ono – "Grapefruit"
Hon hade en idé att skriva recept på ett konstverk som blir till när du tänker på det. Med rader som skulle kunna lyda: "Tänk dig ett äppelträd, öppnar fönster, börjar snöa". Sedan lämnar hon dig där. Grapefruit är så fin och tillgänglig varsomhelst. Det är själva essensen av konst, jag ser hur folk sitter och ler när de läser den.
Liv Strömquist – "Kunskapens frukt"
Ett seriealbum från kvinnans perspektiv, mycket rolig humor och en annan variant av konst.
Helene om...
En drömutställning i Örnsköldsvik
Att få berätta om allt företagande som finns här, allt från spännande bagerier till välkända ryggsäckar och företag som gör bandvagnar. Det finns ett myller av företagsamhet och innovation, jag vill signalera om den kraften och samtidigt stärka unga med att "det kan gå!", genom att se hur andra gjort och vilka idéer de haft. Kunskapen, klurigheten här i Ö-vik – det är en guldgruva att ösa ur. Det skulle kunna vara en del i en basutställning. Tänk, alla berättelser från källarna...
Ett konstverk som berörde på djupet
1997 jobbade jag på Nationalmuseum som guide och förberedde mig inför visningarna. Jag klev upp och stod ensam framför Rembrandts oljemålning "Batavernas trohetsed" – att möta den typen av tidlös konst helt själv var hur maffigt som helst. Eller, om jag får ändra mig... jag tänker på skulptören Louise Bourgeois. Det är coolt, bara det, med en person som slog igenom på allvar när hon var runt 80. Hennes pappas otrohet blev ett trauma som hon bearbetat i konsten och hennes "Maman", en jättelik spindel, står ofta utanför entrén där hennes verk visas. Det är så häftigt att jobba med symboler som ett verktyg i konsten när att skriva kanske inte räcker. Spindeln (nio meter hög) har förvridna ben, den är inte avbildande utan symboliserar något. Det är vad jag själv vill: inbjuda till att titta på konst med känslan att det inte finns något rätt eller fel. Det handlar om vad just du ser.
3 tips på utställningar
Sara-Vide Ericson, ”Ditch Dance” (Skellefteå)
Hon ställer ut nu, som första utställare på Skellefteå konsthall i det nya kulturhuset. Hon målar stort och skildrar miljöer vi känner igen oss i. Måleriet berör, man kan umgås med tavlorna länge. Jag har sett henne tidigare, hon är häftig, berättande och hantverksskicklig.
Annika Elisabeth von Hausswolff, ”Alternativ sekretess” (Stockholm)
Jobbar med samtida konstfoto. Fotokonsten tog ett jättekliv när hon debuterade i mitten av 1990-talet. Hon kommer från punken, utbildade sig i Stockholm och slog igenom 1995. Nu har hon en stor retrospektiv utställning på Moderna museet. Konstfoto, det är ballt.
Per Elof Nilsson Ricklund (Härnösand)
Till våren ställer han ut i Härnösand med en annan hängning än i Örnsköldsvik, alltså med ett nytt urval. Per Elof är Örnsköldsviks hemmason som bildat sitt konstnärskap av det klassiska, italienska och nordiska – hantverksskickligheten kombinerat med berättelserna engagerar människor. På tisdagskvällar kan man komma hit till museet och teckna tillsammans med honom, som en kurs med ett antal tillfällen, om man bara anmäler sig först. Det är fantastiskt kul, han introducerar och stärker folk till att våga prova eget skapande.