Föreningen för den Beridna Högvakten har 22 000 medlemmar i Sverige – men hur många andra känner egentligen till dess existens?
– Hästfolket vet men Svenssons har inte den blekaste aning, säger Marie Sehlin från Örnsköldsvik och medlem sedan 1994.
Däremot har gemene man säkerligen följt tv-bilderna på de ståtliga processionerna av hästar och ryttare som sedvanligt paraderar längs Stockholms gator varje gång riksdagen öppnar. Eller under nationaldagen, vid kungliga bröllop och de ständigt återkommande statsbesöken, den senaste från Tyskland 7 september.
Den Beridna Högvakten, en av Stockholms stora turistattraktioner, löpte dock stor risk att avpolleteras efter att det svenska försvaret "avhästades" på 60-talet och ett förslag om nedläggning debatterades i början av 80-talet. Utan föreningen, bildad 1985, hade troligen så skett. Men med hjälp av dess medlemsavgifter kan traditionen med anor från 1700-talet fortsatt leva vidare och finansiera inköp av hästar, skötsel och utbildning.
– Jag är medlem eftersom jag tycker att det är viktigt med traditioner. Beridna Högvakten tillför pompa och ståt vid högtidliga tillfällen – betydligt finare än vad bilar kan. Att se hästarna göra alla rörelser som jag själv aldrig skulle kunna få en häst att göra, det är mäktigt, säger Marie.
Själv har hon nämligen stor hästvana, som yngre från stallet och som äldre från travhästar tillsammans med tränaren Kjell Elfving. Den andalusiska rasen är en riktig favorit.
Men sådana hittas bara i Spanien. Som relativt ensam föreningsanhängare här i våra mer norra breddgrader – de flesta medlemmar återfinns i Stockholm och söderut – laddade Marie därför länge inför den medlemstripp hon nyligen genomfört. Tillsammans med 46 andra hästentusiaster besökte hon för bara några veckor sedan Andalusien i södra Spanien. En – bildligt talat – resa i hästväg under vilken sällskapet fick sitt lystmäte efter väldresserade och fyrhovade skönheter stillat.
– Det var intensiva dagar med tidiga morgnar och sena kvällar. Att träffa andra som delar den här gemensamma nämnaren var jättetrevligt. Jag har väntat sedan våren 2020.
På den kungliga Andalusiska Ridskolan såg Marie uppvisningsshowen "De dansande andalusiska hästarna" varefter medlemmarna exklusivt bjöds in backstage för att frottera med både hästar och ryttare.
– Det de spanska hästarna kan går inte att lära de svenska hästarna, rörelserna är helt andra. Hur de spritter framåt med frambenen, det är mer som en uppvisning likt flamenco, säger Marie som samma dag också besökte ridskolans sadelkammare och museet med dess historiska vagnhallar.
Dagen efter gick färden till Yeguada de la Cartuja, det världsledande stuteriet med kartusierhästar, uppväxta i frihet och en av spaniens äldsta ras.
– En helt fantastisk resa, sammanfattar Marie.
Vad är det som gör föreningen så speciell för dig?
– Jag känner en stolthet över att bidra till att föra den här traditionen vidare. När man får se en levande varelse i stället för ett dött fordon – då känner jag att här händer det något. Vi behöver så många medlemmar som möjligt för att fortsätta köpa in fler hästar när de gamla går i pension.
Som privatperson, berättar Marie, kan man till och med välja att köpa och därmed finansiera en "hel", egen häst och även bestämma dess namn. Kostnad? 150 000 kronor.
Är det något du funderat på?
– Tanken har inte slagit mig än, men man vet aldrig. Kanske om jag skulle vinna på eurojackpot!