För två år sedan påbörjades gjutningen av fundamentet till den nya sodapannan som nu skjuter upp mot himlen innanför grindarna på Metsä Board i Husum. Tillsammans med en ny turbin beräknas den vara färdigställd senast i juni och väl i funktion stå för mer än 80 procent av fabrikens egen elproduktion – dubbelt så effektivt än vad de gamla trotjänarna Sodapanna 6 och 8 nu mäktar med.
Monteringen av stål- och betongkonstruktionen som dagligen fortskrider kräver sin arbetskraft. I projektet Ursus, som flermiljard- satsningen döpts till, jobbar en mängd underleverantörer från flera olika länder.
– Litauen, Polen, Tjeckien... ja, det är väldigt internationellt, säger Kaisu Virkajärvi, byggplatsingenjör på det finska industriföretaget Valmet som levererat pannan, medan hon slussar 7an från grindvakten och vidare mot byggplatsen.
Utrustade med varselväst och skyddshjälm rör vi oss försiktigt över området, förbi maskiner och strömmar av anställda, för att snart passera en snurrdörr. Strax därefter pekar Kaisu mot skyn.
– Däruppe, säger hon.
I takt med att vi närmar oss den resliga byggnaden till sodapanna tornar den röda lyftkranen upp sig högre och högre. I den har 43-årige Domagoj Ogorevac från Rijkai i Kroatien sin arbetsplats.
90 meter upp i luften.
Som kranförare för underentreprenören DDM, i Husum med en samlad arbetskraft på 250 personer, jobbar han från 7 till 17. Och det är till hans förarhytt, platsen med Husums bästa utsikt, vi är tänkta att ta oss upp.
Det går så där. Medan fotograf Håkan stiger in i hissen påbörjar undertecknad en tillsammans med Kaisu stilla klättring som snart får avbrytas. Benen mjuknar innan vi ens hunnit nå takhöjd och väl tillbaka på stadig mark får vi vackert vänta på att Domagoj tar sig ner, lagom till jobbdagens slut.
– Vi började montera den sista november, allt går enligt planen. Pannan blir inte högre än den är nu, berättar Kaisu.
Med hjälp av sin lyftkran, med en på spetsen maximal lyftkapacitet på 12 ton, monterar Domagoj även sodapannans intilliggande ESP (electrostatic precipitator); en röd utskjutande kub med uppgift att filtrera bort partiklar från oundvikliga rökgaser.
Och plötsligt hör vi hans fotsteg, på väg nedför ställningen.
– Jaså, du tyckte att det var för högt? Jag har jobbat högre. I Tyskland var jag på 150 meter, säger Domagoj glatt.
Med branschvana sedan 1998 är det alltså en luttrad förare som rattar Husumkranens 40 meter långa arm.
– Ja, 90 meter upp är inga problem, lyftkranen är även förankrad i en annan byggnad. Visst kan det skaka men jag känner inte av det längre. Jag har jobbat så pass länge och tänker inte på det.
I hytten, försedd med instrumentpaneler som visar lastens tyngd och kranens position, blir jobbtimmarna många. Domagoj använder radio för att kommunicera med sina kollegor och under rasterna sitter han ofta kvar för att spendera tiden med att läsa böcker. Även då vinden ligger på för hårt och arbetet måste pausas. Säkerheten kommer alltid först.
– En gång, när jag var yngre och på ett annat jobb, brast linan när jag lyfte 22 ton. Det gick bra, ingen skadades. Men jag lyssnar alltid på ljudet. Hör jag något annorlunda, det är ett rött alarm. Då måste jag stanna och se efter.
På grund av de risker arbetsuppgiften kommer med har Domagoj valt att alltjämt avstå både alkohol och nikotin, alla de månader han spenderar på ett bygge. Även helger. Jobbet, förklarar han, tar han väldigt seriöst.
Hur svårt är jobbet?
– Inte svårt. Eller, det kan vara svårt när det blåser och man måste kämpa mot vinden. När det går bra beror det på att alla andra också gör sitt jobb bra. Då går det lättare. Det gör det här.