Jag har både ägt och ridit travhäst men aldrig suttit upp i en vagn bakom en. När jag möter upp Erika Lundqvist från Solängets Travskola på stallbacken får jag besked att det inte är en liten travskoleponny jag ska sitta upp bakom. I stället står starthästen Kicking Viking redo i Martin Åkerlunds stall.
– Klart du ska få uppleva det här på riktigt, med en häst och en kusk som kan bjuda på lite fart, skrattar Erika.
Jag känner ingen nervositet, bara en lagom spänd förväntan. Trots min allergi har jag vuxit upp nära hästar med en syster som först hade ridhäst och sedan travhästar.
– Kicking är jättesnäll och brukar få ställa upp på den här typen av körning, säger Martin med lugn röst.
Martin har varit travtränare på heltid sedan 2013. I sina två stall på Solänget har han tio hästar i träning, en av dem är nioåringen Kicking som han körde in åt en tidigare ägare, haft hos sig sedan han var unghäst och numera äger.
Med galonbyxor, hjälm och glasögon på plats är det dags att kliva upp i tandemvagnen. Jag noterar tacksamt stänkskyddet som sitter spänt framför mig den här regniga dagen.
– Vi börjar med att värma upp ett par varv i lugnt trav, sedan ska vi köra på lite, säger Martin.
Jag håller tömmarna som Martin visat mig, mellan pekfingret och långfingret men det är Martin som har kontroll och styr. Mina lite för korta ben når knappt fram till fotstöden och det känns i ljumskarna efter ett tag.
– Jag är också för kort för den här vagnen, det går ju att ställa in på en vanlig sulky, säger Martin.
Det är en behaglig åktur vi ger oss i väg på i bakvarv på banan. Publikplatserna är tomma och jag frågar Martin om det märks skillnad på hästen när det är tävlingsdag.
– När det är fullt med publik blir både jag och hästen mycket mer taggade, det är därför det går så mycket fortare på tävling som i Elitloppet till exempel med publiken och stämningen där, det gör verkligen skillnad.
Två andra hästar kommer in på banan och Kicking spetsar öronen direkt, blir piggare och ligger på mer. Martin noterar det också.
– Nu ska vi öka farten lite och sedan kör vi på ordentligt mot slutet.
Det känns fortfarande stabilt men takten i det rytmiska ljudet från hovarna ökar, hela bakpartiet på hästen rör sig mer och svansen kommer upp. Det smattrar mot stänkskyddet och jag kan ana den kraft som finns kvar att be om, tacksam för att vi inte har ett helt startfält runt om oss.
– Det är enorma krafter som rör sig väldigt nära varandra i ett lopp, det är tur att hästarna är så snälla. Det gäller att lita på att var och en sköter sitt men när jag vet att det finns hästar med som är stökiga, eller kuskar som är oerfarna, får jag hålla lite extra koll på dem.
Samspelet mellan häst och kusk ser olika ut, varje kusk har sitt sätt att kommunicera med hästen. Martin förklarar att han känner mycket på rörelsen, hur hästen är i munnen och hur den springer.
När vi passerar fotografen i kurvan, i det som jag tycker är full fart, har jag ett leende på läpparna som kommer naturligt. Oövervinnerlig är känslan som infinner sig, vore vi jagade skulle vi kunna springa ifrån vem som helst, jag och Kicking Viking. Inte utan Martins hjälp men man kan ju låtsas.
Tillbaka utanför stallet tar jag mig ur vagnen och konstaterar att det tar på att ”åka” häst. Ljumskarna har fått jobba och det känns även i mage och rygg.
– Jag är ju van vid de här rörelserna men det sliter en hel del, säger Martin. För mig har nacken tagit stryk och när det är kallt och blåsigt är det ännu värre. Jag skulle säga att de flesta av oss som kör har något problem i rygg eller nacke.
Det som jag tyckte kändes som full fart där ute på banan visar sig ha varit ett tempo på runt 30, det innebär att vi avverkade 100 meter på 30 sekunder. När det går som snabbast på tävling gör hästarna 100 meter på 10 sekunder och de bästa snabbare än så.
För att gilla tävlingsdelen i travsporten gäller det att tycka om när det går fort och händer mycket. För Martin är det hästen som är tjusningen med jobbet.
– Jag får så mycket tillbaka från hästarna, det är den glädjen som gör att jag håller på. Det är en otroligt speciell känsla att få vinna lopp med hästar man har tränat och kämpat tillsammans med.
Jag kan förstå den känslan. När jag står där intill Kicking Viking önskar jag att jag kunde klappa om honom ordentligt och tacka för upplevelsen. Det får bli en kram på distans, det är vi ju bra på numera.
Fick Kicking välja skulle vi nog ta ett par varv till där ute på banan. Själv är jag nöjd, det gick lagom fort och varade lagom länge för en otränad körsven som jag.