Denna vecka påbörjar vi vår nya serie ”Jag har aldrig…”, i vilken 7an helt enkelt provar på något nytt. Samtidigt är det också augusti månads tema för Friluftslivets år, Svenskt Friluftslivs projekt för att lyfta friluftslivet och dess hälsofrämjande fördelar. Först ut: Alpackatrekking i Billsta!
Alvaro verkar vara bekymrad. En längre stund står han helt stilla och ger bara ifrån sig ett hummande ljud. Tjugo meter framför oss väntar resten av klungan tålmodigt och jag försöker diskutera saken med honom.
– Hur är det, gubben – vill du vila? Känns det konstigt? Allt är okej, kom så går vi ikapp.
Alvaro möter mina ögon och svarar:
– Eeeooom.
En halvtimme innan har Maria Eriksson gått igenom förutsättningarna för dagens aktivitet. Till vardags inköpare på Bosch Rexroth i Mellansel sadlar hon på kvällar och helger om till att erbjuda besökare på hennes gård i Billsta en djur- och naturupp levelse av det ovanligare slaget: vandring med alpackor. Det har hon gjort i strax över ett år och responsen har varit stor.
Nu står hon i hagen, förutom av Alvaro omgiven av ytterligare fyra hingstar. Indigo, exempelvis; den svartpälsade och självklare ledaren. Och blyge Pinto, en av Marias första alpackor och absolut lägst i rang. När Maria sedermera bjuder in oss innanför stängslet för att låta dem äta ur våra händer, letar han försiktigt efter fodret utspritt längs handflatan. Det gör även Blixten och Frej.
– De är som en hopslagning av flera olika djur, säger Maria. Giraff och hund med temperament som en katt. Och likt hönor gillar de att slänga sig ned i sanden för att bada.
Maria har mycket att berätta. Att alpackor både är sociala och trevliga men gärna håller avstånd är av särskild vikt. En promenad med detta kameldjur, ursprungligen från Anderna i västra Sydamerika, är ingenting likt som den med en hund där människan är chef. Relationen bygger i stället på ömsesidig respekt och särskilt klappvänliga är de absolut inte.
– Man kan säga att de är artiga. Om ni rör dem på ryggen eller stöter ihop hoppar de undan som för att säga "ursäkta, jag visste inte att du ville komma fram här".
Men likväl blir det givande möten. Mellan själar, som Maria uttrycker det. Alpackavandringar förekommer på fler ställen i såväl Sverige som utomlands och framställs på grund av djurens lugna inverkan ofta som stunder för deltagare att fly vardagsstressen.
– Den som kommer hit och vill bli road har kommit fel, det här är inget tivoli. Hit kommer man för sitt djur- och naturintresse, för att på nära håll uppleva mötet med det här annorlunda djurslaget, säger Maria lugnt och räcker oss tyglarna till varsin alpacka.
Vi är en samling på sex personer med fyraåriga Vilda Kling Norberg och hennes syster, sexåriga Freja, som yngsta deltagare. Med mamma Sandra och hennes kusin Therése delar de på varsin alpacka. Nisse får sällskapa med Indigo och undertecknad tilldelas nämnda, schweizfödde Alvaro.
Och så står vi där, jag och min nya, fyrbenta vän som efter bara femtio meter bestämt sig för att stanna till. Vilket Maria berättar är långt ifrån ovanligt.
– I början upplever besökarna många gånger att de står mer stilla än de går. Det är för att alpackorna funderar: "Vem är du, ska vi vara kompisar"? Det är lugnt om de bromsar, då står vi stilla och chillar en stund.
Vilket vi gör. Och snart bär det mycket riktigt av igen, i lugn och sansad takt. Kort därefter, efter att ha korsat en trafikerad väg, möts vi av Billabergets gröna skog. Här inne kan vandringen bli lång; Marias längsta tur tar 3,5 timme och går ända upp till toppen Galtstången. Vanligast är slingorna på två respektive en timme, eller prova på-turen hemma på gården. Eftersom Maria föder upp svenska lantraser av kanin och höns finns där även fler djur att bekanta sig med.
En bra bit senare tystnar samtalen lite, som att vi alla börjar känna oss mer tillfreds med varandra, inte minst jag och Alvaro. Och rätt som det är går han bredvid mig i stället för bakom.
– Vanligen är den andra delen av turen mer avslappnad, nästan så att alpackorna går fot. Vissa kan vara lite rädda i början, särskilt barn, men sedan blir det ganska mysigt. Det är fantastiska stunder när jag ser hur besökarna släpper axlarna och blir mjukare i kroppen, då känner jag alltid "Gud, vad roligt", säger Maria väl tillbaka på gården.
Jag nickar och tycker mig förstå. För trots att vi inte var ute på någon längre tur vill jag påstå att vi hittade varandra till slut, jag och Alvaro. Den smått spända situationen gled någonstans obemärkt över till att kännas helt naturlig. Eller som Maria beskriver det:
– Helt plötsligt är det som att man inser; här är jag – och jag är bara ute och går, med en alpacka bredvid mig.