Det smäller till och skramlar när en hög käglor faller till marken. Sedan hörs ljudet igen. Och igen. Och igen.
Klockan är 11 på onsdagsförmiddagen och medlemmarna i P-bowling i Örnsköldsvik har precis slängt iväg sina första klot längs bowlinghallens blänkande banor. I alla fall ungefär tolv av dem; föreningen som bildades 1989 har strax över 100 pensionärer till medlemmar och delar därför upp tränings- tiderna på tre klockslag två dagar i veckan: 11, 13 och 15 varje måndag och onsdag.
Med undantag för några bowlingtimmar på tu man hand har coronan gjort att verksamheten legat nere sedan i mars, men nu är det äntligen dags för gemensam uppstart igen.
– Man kan ju inte lägga av på grund av en pandemi, säger Gunnel Bergman skämtsamt med bowlingklotet redo. Fast jag har inte spelat sedan i maj så nu får vi se hur formen är.
En stund senare konstaterar hon att – nja, det tar nog ett tag att spela upp sig igen.
Bättre verkar det gå för Anders Carlsson som likt många andra har med sig egna klot: två olika slagklot för det första kastet och ett spärrklot för den där sista, retfulla käglan. Han har varit medlem i tio år och i dagens inledande serie visar resultattavlan tre kryss av tre möjliga.
– Jag har hållit i gång lite under sommaren. Men det går alltid upp och ned, när man tycker sig vara i toppform går det dåligt och tvärtom.
– Ja, som när man tänker "i dag är en skitdag" men allt bara funkar, fyller P-bowlarnas ordförande Rolf Grundström i.
På den posten har Rolf suttit i två år. Veckans nystart, berättar han, är en något smygande sådan.
– Alla har vaccinerat sig och det här känns bra även om seriespelet inte startar förrän till våren igen. Då möter vi som vanligt andra P-bowlare i Lycksele, Luleå och Härnösand, en hemmamatch och en borta. Det kommer bli otroligt roligt.
Den som oavsett ålder blivit pensionär och är nyfiken på ett medlemsskap välkomnar han med öppna armar. Under en träningsdag är det bara kika in i hallen och prova på.
Den sociala samvaron säger sig exempelvis Kjell-Ove Gröndahl trivas mycket bra med. Med Sture Viksten och de respektive fruarna Agneta och Gunnel Bergman har han till och med tagit sig för vana att alltid besöka en restaurang efter avslutad bowlingstund.
Beskriv känslan av en perfekt strike.
– Jag ska slå en nu, säger han med glimten i ögat och skickar i väg klotet.
Men nära skjuter ingen hare, en sista kägla står envist kvar. Kjell-Ove vänder sig om med ett besegrat leende.
– Annars är det alltid kul, när man slår en strike känner man att man är med i spelet.
Det känner definitivt Sture. Under 7ans besök ringer Rolf plötsligt frenetiskt i en klocka vars klang ekar över hela hallen. En tradition när någon slagit fem stycken i rad.
– Det är något som bara händer en högst en gång om året, säger Sture glatt om sin insats. Jag har gjort en hole in one också. Jodu, man ska tur – men skicklighet!
Det är en munter stämning längs banorna även om både en och annan svordom slinker igenom i stundens hetta. På receptionsstolen bakom skjutglasdörrarna sitter Bowlinghallens ägare Stefan Söderlund och både ser och hör det mesta.
Nu är hans skötebarn sedan 16 år till försäljning.
– Jag har helt enkelt börjat bli less och tänkte få bli pensionär, säger han.
Kanske som en ny medlem i P-bowlarna? Jodå, Stefan nickar och ler:
– De har en bra gemenskap så det är mycket troligt.