Som femåring kom han till Örnsköldsvik och resten är musikhistoria – under den långa tid den sollefteåfödde och i dag 58-årige Mats Byström kallat sig ö-viksbo har han i en rad konstellationer bokstavligt talat haft åtskilliga fingrar med i spelet gällande den lokala musikscenens vitalitet och rörelse; förutom på bas- och elgitarrer även på banjo, keyboard, mandola, trummor och säckpipa. Bland annat.
– Nä, jag är ingen supermusiker på något instrument men jag kan fuska mig fram och få ljud i det mesta, det är jag bra på. Jag gillar udda instrument, just nu har jag ett projekt med en nyckelharpa i delar, jag köpte allt utom kroppen. Den hoppas jag kunna lära mig. Men det är svårt, koordinationen. Det är en utmaning, som med fiol.
Musicerandet som började med pianot i föräldrahemmet fortsatte i den kommunala musikskolan och som femteklassare tillsammans med det första rockbandet. Därefter har musikkarusellen aldrig stannat – när Mats räknar upp de band han varit medlem i tar det honom en bra stund. De flesta återfinns i Örnsköldsvik, i dag framför allt Lars Ekengren Band och Perfect Plan. Däremellan kan nämnas Boogietryck, Paradise, Irish Fake och Irish Brew, No Comments och Roger & the Rockets. Och självklart Romance, senare Desert Rain och Killer Bee.
– Med Boogietryck gjorde vi en LP och några singlar och jag tänkte försöka göra karriär, så i mitten av 80-talet flyttade jag till Stockholm där alla ville spela gitarr. Då kom jag på den geniala idén att börja spela bas. Det började hyfsat, jag kom i kontakt med gitarristen i Neon Rose som räknas till de första svenska hårdrocksbanden, men sen rann det ut i sanden.
Innan flytten hemåt hann Mats släppa en singel ("Breaking Loose") med glamrockbandet Paradise – och spela med några gitarrhjältar.
– Två i bandet hade lirat med Yngwie Malmsteen. Jag träffade honom senare i Fryshuset och vi började jamma, det vara stort och bara att försöka hänga med. John Norum (Europe) var också med. Det var styrketräning.
Det visade sig i stället bli i Örnsköldsvik det, som Mats beskriver det, "minst sagt hände saker". Som gitarrist i nyformade Killer Bee, med sångaren Brian Frank och basisten Anders Rönnblom, blev succén ett faktum och under 90-talet spelade bandet i såväl Österrike, Tyskland och Schweiz som i USA och Ryssland.
I dag trivs Mats alldeles utmärkt i sin villa i Själevad där han bor med sin fru Sara och bonusdotter Ida. I stället för till internationella konserter rullar hjulen nu för tiden till jobbet på Lättelement i Högland och, på fritiden, närbelägna replokaler.
– Att spela bas är fortfarande skitkul. Jag gillar att spela grunden, har alltid tyckt om tyngden, gunget. Jag har fått spela med så bra trummisar, när man får till svänget känns det i hela kroppen. Ö-vik har alltid haft det; som Morgan Höglund, Norpan Eriksson, Fredrik Forsberg, Martin Eklöf. Rytmsektionen är grunden till allt. Lyssna exempelvis på Sly & Robbie.
Privat, när Mats bara befinner sig i hemmet, lyssnar han själv på mycket mer än hårdrock.
– Jag är allätare. TV4 har en bra spotify- lista från programmet "Karl Fredrik på Österlen" med allt från visor, storbandsjazz, Edith Piaf och gammalt 30-tal. Men melodiös hårdrock ligger närmast. Oftast lyssnar jag på instrumenteringen först, hur allt spelas och är producerat. Det är melodin som triggar, väldigt sällan texten. Musik är en avkoppling, en njutning. Men att spela själv är alltid roligare. Att se hur publiken reagerar, dansar och klappar, det är en kick. Man är spelsugen nu.
En törst han hoppas snart kan släckas. Internationellt hyllade Perfect Plan har släppt sitt andra album och Mats när en dröm om nya turnéer.
– Att sånt här skulle hända på äldre dar hade jag inte förväntat mig. Första plattan blev som en sensation, att andra skulle gå bättre hade nog ingen trott. Får vi åka ut och spela snart tror jag det kan bli ännu större. USA är kanske långt bort, men på någon turné här och där, bara man får spela. Det är huvudsaken.
3 favoritalbum
Jättesvårt att rangordna. Vi provar:
• Journey, "Raised on Radio" (1986).
• Ian Hunter, "You're never alone with a schizophrenic" (1979).
• Billy joel , "River of dreams" (1993).
3 favoritbasister
1 Hadrien Feraud. Fransk jazzbasist som bland annat spelat med Chick Corea. Fantastisk teknik och groove. Kollat mycket på hans uppvärmningsvideor och det är makalöst redan där.
2 Stanley Clarke. Jazzlegend och den första basisten jag snöade in på. Lyssnade mycket på hans liveplatta. Fantastisk kontrabasist också.
3 Billy Sheehan. Har väl spelat med de flesta inom hårdrocken. Teknisk som få och kör mycket med tapping (à la Van Halen) och hammer-ons.
3 favoritgitarrister
1 Rory Gallagher. Irländare som tyvärr dog alldeles för tidigt, -95. Rock och bluesgitarrist som hade ett sanslöst driv och känsla. Han erbjöds spela med fyra stora grupper men tackade nej till alla; Rolling Stones (efter Mick Taylor), Cream, Canned Heat och Deep Purple (efter Richie Blackmore där jobbet gick till Tommy Bolin).
2 David GilmouR, Pink Floyd. En otrolig feeling i spelet. Ingen racergitarrist men en sagolik känsla och fantastisk ton.
3 Guthrie Gowan. En kille jag upptäckt på senare år. Kan spela vilken stil som helst och gör det på ett sätt som får en att tappa hakan.
3 favoritlåtar
• "The Weight" med The Band (1968).
• "All the young dudes" med Mott The Hoople (1972).
• "Separate Ways" med Journey (1983).
3 favorit-livealbum
• The Tubes "What do you want from live" (1978).
De kör, eller körde rättare sagt, en slags musikteater där sångaren Fee Waybill klädde ut sig till olika karaktärer. Mycket sex, drugs & rock 'n' roll.
• Stanley Clarke "I wanna play for you" (1979). En hybridskiva där en del låtar är inspelade i studio. Många storheter inom jazz/fusion medverkar. Liveinspelningarna har ett fantastiskt sväng och han är väl numera att betrakta som en legend inom jazzen.
• Thin Lizzy "Live & Dangerous" (1978). Den ultimata hårdrocks-liven. En del påstår att mycket är pålagt i efterhand, men gitarristen Brian Robertson hävdar att det är omöjligt då de spelade så starkt att ljudet gick in i alla olika mikrofoner. En grym platta där de visar var skåpet ska stå. Både ballader och snabba låtar, till och med sax!
En favoritkonsert som åskådare
Saga, Hovet 1986. Man satt bara och gapade åt videoskärmarna och allt rörligt ljus. Honeymoon Suite var nog det bästa förbandet jag hört. Köpte deras skiva efter konserten.
Två favoritkonserter som artist
Röda Torget, Moskva, med Killer Bee 1992. Den största publiken jag spelat för. Kan ha varit runt 50 000. Och New Orleans-festivalen på Mannaminne 2018, med Lars Ekengren Band. Fullsatt restaurang och ett jäkla drag! Det var rysningar efter varje låt. Ekengren är en grym låtskrivare. Fruktansvärt bra, organiska låtar. Jag spelar mandolin ibland och gällande den är ju Steve Earle favoriten, det är kungen. "The Mountain" med Steve Earle och The Del McCoury Band är ett fantastiskt album (1999), de spelar så skickligt att man efteråt nästan inte vill ta i en mandolin.
3 musikdokumentärer
Eftersom jag själv håller på gillar jag "bakom kulisserna" mer än rena konsertfilmer.
• "Rock 'n' roll guns for hire" (2017). Intressant om hur musiker som hyrs in tänker. Bland annat med Bowies gitarrist Earl Slick och Stones Bernard Fowler.
• Metallica – "Some kind of monster" (2004). Är inget stort Metallicafan men det är intressant att se hur gruppen fungerar, framför allt en så megastor som dem. Hur de mitt under inspelning tar in en psykolog.
•"Searching for Sugarman" (2012). En häftig historia om hur Sixto Rodriguez gick från totalt bortglömd till stjärna. Mycket bra. Men nu är han väl bortglömd igen.