Du är här

2021-05-02 - Nyheter/Reportage
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström

Med glimten i ögat

Ett samlingsverk av lokalt präglade kåserier har på senare tid fått Husumborna att dra på smilbanden.
– Jag ser det humoristiska i saker nästan jämt, säger författaren Lennart Teglund, 74.

Det är annorlunda i dag, konstaterar Lennart Teglund, 74. Förr i tiden brydde sig inte föräldrarna så mycket när barnen, som han beskriver det, var ute på farligheter. Att få ett eget rum var det absolut inte tal om. Man var helt enkelt tvingad att vara ute.
Och dagens nymodigheter – alla mobiltelefoner och datorer – är för en äldre man svåra att förstå sig på. Då är det lättare att överlåta tekniken till frun. Vilket gör att dagen kommer då mannen sitter kvar i bilen när hon handlar på Konsum eftersom han inte förstår hur kontokortet fungerar.
– Jag känner igen mig själv i det jag skriver och tycker det är väldigt roligt – som att det börjar vid 70, det här med att köra någonstans. Förut kunde man hitta överallt, men när man fyllt 70 år och ska åka till Umeå funderar man plötsligt – hur fan kör jag dit?
Lennart skrattar där han sitter på sin stol utanför dörren till sin sommarstuga i Kasaviken, Husum. Bredvid honom på bordet ligger hans nytryckta samlingsbok "Med glimten i ögat" som han personligen delat ut till alla 260 köpare – vore det inte för bensinkostnaden skulle han kanske till och med ha gått med vinst. Undertiteln vittnar om innehållet:

"Det här är en samling av det som jag har skrivit om Husum och livet i övrigt". 85 sidor tjock med kåserier, synpunkter och redogörelser om vardagen i Husum och dess ortsbor har den redan tryckts i tre omgångar. En smärre succé, med andra ord. På hemmaplan.
– Den kan inte tas emot på samma sätt utanför Husum. Jo, kanske i Olofsfors, de har samma humor. Den speciella, ganska grova, med många öknamn. Det är roligt folk i Husum och jag har alltid haft koll på alla människor – man är väl nyfiken. Texterna är raljerande, men jag har skrivit med glimten i ögat. Jag har själv roligt när jag skriver och kan säga högt "Men jädrar, Gud vad bra det här blev", säger Lennart och skrattar igen.
– Fast jag har stavat dåligt. Jag tänkte fixa det men glömde bort det helt enkelt.

Född 1947 i Husum, på Udden och nedanför Ö-kiosken, tog en ung Lennart som så många andra jobb på fabriken. Men efter tre år, på grund av en dålig rygg, omskolade han sig till socionom på Umeå universitet och fick därefter anställning som handläggare för Kriminalvårdens frivård i Västerbottens inlandskommuner. Då började också hans bana som skribent.
– Då jobbade man ensam med klienterna, helt utan mobiler. Och jag tyckte om dem alla, tjuvskyttar och allt möjligt. Jag var lämplig för jobbet, kunde tas med dem, det blev aldrig bråk. Efter varje resa skulle man skriva reseberättelser och visst, det som var tungt var tungt, men det hände även mycket roligt. Så jag skrev också om det. Där lärde jag mig se det komiska i saker.
Ett synsätt som följde med när Lennart började skriva allehanda texter till hemsidan för Grundsundas Framtidsgrupp. Och det är bland många andra texter – även helt nyskrivna – dem som han nu gett ut i bokform.
– Jag hade en stund över i pandemin. Det gick fort som sjutton, jag for bara och tryckte upp det utan eftertanke eller ambition att bli författare. Men folk verkar uppskatta boken och det är ju så klart kul. I går ropade en ung kille i Ica-kassan: "Lennart, kom hit och handla i min kassa!" och då blev jag glad, jag tänkte att han måste ha läst boken och kände igen mig. 
Sedan länge bor Lennart i Umeå om vintrarna. Men när våren kommer beger han sig fort söderut till Kasaviken. 
– Jag vill inte släppa taget om Husum, jag längtar hit hela tiden och har aldrig blivit vän med gatorna i Umeå. Havet och öarna här är det bästa jag vet, jag brukar ofta ta ut båten och fiska. Men nu är det så mycket fiskeregler så man riskerar bli kriminell.
Och på tal om båtar. På båda orter ägnar Lennart mycket tid till sitt konstnärsskap. I sina verkstäder har han hittills skapat hundratals olika båtar i koppar, varav en dagligen ådrar sig stora publikskaror.
– Jag jobbade i tre månader till sena kvällar på båten som hänger i entrén till Ica Maxi i Umeå, den är ungefär två meter lång, och där passerar runt 3 000 personer varje dag, det fick jag bekräftat av butikschefen. Det kan man kalla publik! 
– Men sånt här kan alla göra, bara man inte är rädd att misslyckas så går det. Och om man inte är komplett tondöv kan varje människa spela. Fortsätter man bara, blir det bra. 

 

Dela med dig av denna artikel på: