Karlsson på taket var en favorit när jag var liten. En rolig och busig liten gubbe som var kompis med lillebror. Kanske fastnade jag för honom eftersom jag själv var lillebror, och vilken liten grabb skulle inte vilja vara kompis med Astrid Lindgrens helmysiga gubbe – ”en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år” – som dessutom hade en propeller på ryggen och kunde flyga.
Ute på lägdan i Idbyn en kväll förra veckan står inte bara en Karlsson på taket, utan fyra. Ingen heter däremot Karlsson men Örnsköldsviks fyra paramotorflygare Jonas Molander, Mathias Lind, Kenth Westin och Mikael Ögren får just nu finna sig i att bli jämförda med Astrid Lindgrens älskade figur – även om de utseendemässigt kanske inte liknar Iilon Wiklands härliga illustrationer av Karlsson.
– Vi har några lägdor där vi fått lov av markägarna att hålla till på, man vill ha en öppen yta – ju större den är desto säkrare är det. Man vill ogärna behöva landa i skogen ifall man får motorstopp i starten, säger Jonas Molander.
Paramotorflygare stänger faktiskt av sin motor på eget bevåg ibland, bara för att kunna uppleva känslan av att segla omkring ljudlöst där uppe. Men visst kan det hända att man drabbas av motorstopp.
– Jag har fått det en gång, men det är ingen större fara, berättar Mikael Ögren. När man flyger ser man hela tiden till att man har någonstans att landa. Vi har också en nödskärm som säkerhet, säger han och pekar på magen.
Flygning kan ske året runt och på vintern håller de här herrarna gärna till på bland annat Höglandssjön.
– När det är is har vi gott om flygplatser, säger Jonas och berättar att det är behagligast att flyga om det är vindstilla.
– Men det är lättare att starta och landa om man har lite motvind.
Först placeras skärmen rätt på marken, sedan drar man i gång motorn på ryggen och testar att den går som den ska. Därpå gäller det att få upp skärmen i vinden innan man tar några snabba steg, gasar på och beger sig i väg – upp i skyn.
Eftersom flygarna kan ta sig så högt upp som 3 000 meter kan det vara lite svårt att veta exakt hur vindarna beter sig på olika höjd, och när Mikael Ögren just gjort en alldeles perfekt landning kan han meddela läget.
– Det är lite gungigt i dag, skakig luft, konstaterar han.
De fyra flygarna är, såvitt de vet, de enda som flyger paramotor i Örnsköldsvik och de är alla medlemmar i Paranordic skärmflygklubb i Boden. Det är också genom den klubben de har tagit sina flygcertifikat. Först tar man certifikat för skärmflygning och sedan får man lägga till certifikat för motorflygning. Därefter är man redo att ge sig i väg.
– Det svåra i starten är att kunna balansera skärmen, speciellt när vindförhållandena är lite knepiga. Men det är helt underbart att flyga! Man får en fantastisk frihetskänsla och dessutom närheten till naturen, säger Mikael.
Både motorer och skärmar kan skilja sig åt, man anpassar dem efter sin egen kroppsvikt. De fyra motorerna som Karlsson på taket-herrarna i Örnsköldsvik använder är vanliga tvåtaktsmotorer på 80 till 185 cc. Det finns även fyrtaktsmotorer, men då ökar förstås vikten rejält.
– Man har totalt 25-30 kilo på ryggen och när man landar kan det ibland gå ganska fort och då vill man helst inte ha alltför tungt på ryggen, förklarar Jonas.
Väl uppe i luften ligger hastigheten på omkring 40-45 kilometer i timmen.
– Har man jättebråttom är det här fel sport. Det är naturupplevelsen man är ute efter, säger Jonas, innan det är dags igen för nästa flygtur.