Precis 40 år sedan, jag gick sista året på gymnasiet och hade med spänning sett fram emot dagen då Phil Collins skulle släppa sitt första soloalbum. Collins var en favorit sedan jag som 16-åring upptäckte symfonirockarna Genesis, vilket gjorde att jag grottade ned mig i den typen av progressiv rock och dessutom hittade till Peter Gabriel som frontade Genesis innan trummisen Collins steg fram till mikrofonen. Via Collins hittade jag också jazzfusionbandet Brand X, där han verkligen visade vilken enormt skicklig trummis han var.
Efter skolan slutat promenerade jag från Nola till den lilla skivbutiken PRP i Själevad för att införskaffa ”Face Value”, gick sedan hem till Järved, tog på mig hörlurarna, placerade nålen på vinylen, la mig i soffan – och ramlade nästan ur när Collins efter den lugna inledningen brakade loss på trummorna, 3.40 in på ”In the air tonight”.
Collins bearbetade sin skilsmässa i texterna och bjöd på mycket varierad musik, och även om hans solokarriär fortsatt fram till i dag – han fyllde för övrigt 70 år 30 januari – så har han inte lyckats nå samma höjder som på den här plattan. Tillsammans med bland andra Eric Clapton, Daryl Stuermer, John Giblin, Alphonso Johnson, Shankar, barnkörer och The Phenix Horns från Earth Wind & Fire skapade han ett tidlöst album som låter lika bra i dag som för 40 år sedan. Covern på Beatles ”Tomorrow never knows” är ett av många mycket starka spår.