Han lämnade Örnsköldsvik 2004 för att studera idrottsvetenskap på högskola med inriktning idrottspsykologi och har sedan fortsatt på den idrottsliga banan. Innan han blev svensk landslagschef har han haft diverse uppdrag inom det svenska skidförbundet, skidskytteförbundet och även varit landslagstränare i Norge.
Ser du en fördel i ditt arbete med att du har en bakgrund som journalist?
– Ja, jag tror faktiskt det och det var något som också framkom i samband med att förbundet intervjuade kandidaterna till jobbet. Den erfarenheten är nyttig så jag har hyfsad koll på vad journalisterna uppskattar och jag tycker att vi har en bra dialog med dem. Det är ju tack vare media som vi syns och gör oss intressanta för den breda publiken och därmed också sponsorerna.
Du bor i Vänersborg numera. Det låter inte som någon skidmetropol precis.
– Nej, det är verkligen inte det. Men det har gjorts konstsnö i Trollhättan som ligger i närheten och på den anläggningen är det nästan alltid smockfullt. Så även om det är långt ifrån en skidort så är intresset jätte- stort. I familjen har vi pratat om att bo längre norrut, men så länge jag jobbar som jag gör och min sambo är hemma med barnen, och vi dessutom får hjälp av hennes föräldrar som bor i Uddevalla, så då passar det bra med Vänersborg.
Då är det alltså mer än skidåkning på schemat.
– Ja, så är det definitivt. I vår familj är det handboll som gäller och svärfar; Peter Olofsson, är faktiskt en gammal OS-spelare som spelade ihop med Björn Jilsén och många andra profiler. Så jag får faktiskt kämpa en del för att få med övriga på skidor, men det fungerar emellanåt. Sedan blir det en del friidrott också.
När du var barn och satt framför tv:n i Kroksta och såg Svan, Mogren och Wassberg. Kunde du drömma om att du skulle bli landslagschef en dag?
– Nej, det kunde jag verkligen inte. Det fanns så klart inte på kartan, men jag minns när jag var på Sylvesterloppet på Skyttis och såg på Gunde Svan, Terje Langli, Vegard Ulvang, med flera. Då fick jag känslan att det här skulle man vilja pyssla med i framtiden. Att bli skidledare har på något sätt funnits där längst in i hjärtat.
Så när du tog över som landslagschef i maj förra året, fick du ditt drömjobb då?
– Ja, det får man nog säga. Det är verkligen en förmån att få jobba med de bästa skidåkarna, även om jag hade jätteroligt under mina fem år i Norge och tillsammans med de svenska skidskyttarna förra året.
Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?
– Just nu är det extremt många Teams- möten. Det är tröttsamt och praktiskt på samma gång och just nu handlar mycket om kommande världsmästerskap och om covid-19 naturligtvis. Sedan om hur landslagsprogrammet med bland annat höghöjdsläger ska se ut nästa säsong och på det är det åkare som har en hel del frågor. Sedan är jag på plats ganska ofta och då blir det mer handgripligt arbete.
Vad ser du som svenska skidlandslaget största utmaning?
– Som alltid handlar det om återväxt. Att vi får många som fyller på och just framför allt på herrsidan som har varit ett bekymmer under ganska många år. Vi formar system för att just kunna få fram talanger i en jämn ström i ambitionen att få slippa hålen som vi upplever emellanåt. En stor utmaning för förbundet i stort är att få till integrationen eftersom vi knappt har en skidåkare med utländsk härkomst. Där har vi ett jättejobb framför oss.
Frida Karlsson ser ut att bli vår riktiga supervärldsstjärna efter Charlotte Kalla på damsidan. Finns det någon svensk kille med den potentialen?
– Ja, 20-årige William Poromaa ser vi redan nu som den med de största möjligheterna. Sedan basar Andreas Domeij för ett gäng unga talanger som vi hoppas ska blomma ut på lite längre sikt.
Hur ser dina egna längdskidåknings- meriter ut?
– Jag nådde inte speciellt långt. Vi hade en rejäl satsning inom Hägglunds Skidor med bland andra Fredrik Malmgren och Mikael Isaksson och med stöd av företaget. Det var ganska hård träning och jag var sjuk ganska mycket, vilket innebar att jag slutade när jag bara var 21 år. Med facit i hand tålde jag nog inte riktigt den träning som behövdes.
Du är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Vad minns du bäst från den tiden?
– Mycket av det är kopplat till vintern med skidturer på Rutberget och på Skyttis. Alla tävlingar som vi i Hägglunds hade med Vårby, Själevad, Husum och Moliden. Vi tävlade på små eljusspår och i övrigt glömmer jag så klart inte Modos alla hockey- matcher.
Hur ofta är du hemma i Örnsköldsvik?
– Tyvärr alldeles för sällan. Om det vill sig väl blir det tre-fyra gånger per år.
Om du inte arbetat med skidåkning. Vad hade du gjort då?
– Om jag inte fortsatt på journalistbanan så tror jag ändå att det blivit något inom idrotten där jag tror att jag trots allt har mest att bidra med.
Till sist; berätta något om någon landslagsåkare som folk förmodligen inte känner till.
– Alla har sina egenheter och jag kan nog säga att alla älskar att spela spel och utnyttja sina utpräglade tävlingsinstinkter. Men Oskar Svensson, Falun/Borlänge, är en riktig hejare på att sjunga, spela piano och gitarr. Jag tror att han kan bli den nya VM-trubaduren.
Anders Byström
Ålder: 43 år.
Familj: Sambo med Johanna Olofsson. Barnen Elis, 8, Elvira, 6 och Ottilia, 3.
Bor: I villa i Frändefors, Vänersborg.
Meriter som ledare: 2008-2009 instruktör Torsby skidgymnasium. 2009-2010 utbildningsansvarig Svenska Skidförbundet. 2010-2013 förbundskapten juniorlandslaget, assisterande tränare utvecklingslandslaget. 2013-2014 landslagskoordinator skidskyttelandslaget. 2014–2019 landslagstränare Norge. 2019-2020 landslagschef skidskyttelandslaget.
Aktuell: Sedan i maj förra året landslagschef för det svenska längdskidlandslaget.