Kylan biter och mörkret har börjat lägga sig, men den sprakande brasan vid Hörnsjön värmer och sprider ljus. Markus Larsson delar ut var sitt inslaget paket till de ungdomar som sitter utspridda på bänkarna runt elden.
De visar sig innehålla en bok.
– Alla ska ha läst ”Skärmhjärnan” av Anders Hansen innan vi cyklar i väg. Jag är väldigt nyfiken på den, vad Anders plockat fram för forskning om vad skärmanvändningen gör med oss människor. Hur den förändrar oss, säger Markus som till vardags jobbar som lärare på Gymnasiesärskolan i Örnsköldsvik.
Samlingen vid Hörnsjön är ett första möte och startskottet för ett halvår av många fler, liknande träffar för att planera inför vad som mycket väl kan visa sig bli ett av deltagarnas livs största – eller i alla fall kanske det mest intressanta – äventyr. I slutet av juli bär det nämligen av till Kebnekaise. Först på cykel, från Örnsköldsvik och vidare längs Björna-Fredrika-Arvidsjaur, och senare medels klättring ända upp på den 2 097 meter höga toppen. Förutom Markus, som idékläckare och äldreman ikläder sig ledarrollen, består gänget för närvarande av åtta ungdomar mellan övre tonåren och strax över 20. Däribland Markus två egna söner, de första att räcka upp handen till förslaget som därefter likt ringar på vattnet spridit sig bland vänner och bekanta.
Men, cykling och klättring i all ära, det som gör den här resan speciell beror på något helt annat; med undantag för en nödtelefon lämnar samtliga kvar sina mobiltelefoner hemmavid.
– Jag läser att den psykiska ohälsan ökar bland unga, även antidepressiva medel och jag funderar vad det beror på. Är det telefonerna, att vi ständigt är uppkopplade? Alla intryck vi får på en dag, för hundra år sedan skulle det säkert räcka för ett helt år, säger Markus och fortsätter:
– Du och jag kan ju relatera till ett liv innan mobiltelefonen. Vad gjorde vi som unga? Vi kunde sitta och titta ut genom köksfönstret ibland. I dag håller vi i telefonen för jämnan, även vi äldre. Jag tittade på statistiken häromdagen på hur mycket skärmtid jag själv har. Det var jättemycket. Hemma diskuterade vi om att i alla fall ha mobilfritt vid matbordet men du vet hur det är, en dag senare åkte jag själv dit. Man måste kunna hantera det här.
Markus vill dock värja sig från att framstå som teknikfientlig.
– ”Det var bättre förr” – nä, det stämmer ju inte. Mycket av tekniken är bra i dag. Men när folk träffas sitter alla och tittar i telefonen till slut. När man tittar på tv tillsammans sitter någon med Youtube och det ena med det andra. Då blir hjärnan för trött. Låt telefonen ligga ibland i stället. Och gå ut i naturen. Njut!
Det är precis vad Markus hoppas vad han själv och ungdomarna får göra under den 80 mil långa cykelturen. Planen är att hinna avverka den på tolv dagar. Under tiden kommer deltagarna naturligen få mängder av intryck och när trampandet slutligen blir monotont och samtalen tystnar, vilket oundvikligen kommer ske otaliga gånger, ges tid till självreflektion.
– På en cykel finns många gånger inget annat att göra än att trampa. Det finns en rytm i det, i det monotona. Då tillåts en tanke att stanna längre än bara under ett datorklick. Den kan landa och bearbetas. När tid finns för att fundera, på frågor som vem är jag och vad vill jag, hittar man sig själv.
På kvällarna, när tälten slagits upp, hoppas Markus på diskussioner och funderingar runt lägerelden. Ibland utifrån Anders Hansens bok, eller från tankar och intryck under dagen.
– Jag kommer nog också slänga ut en fråga som ”Vad gör ni om tio år?”. Och så får de fundera på det under tre mils cykling. De är fortfarande så unga, det är mycket vatten som ska rinna under broarna. De kommer hinna möta både med- och motgångar och då gäller det att vara stark. Det finns en fantastisk bok som heter ”Varför växer gräset” med en tänkvärd berättelse om en dotter som får en planta av sin mor, att vårda ömt. Dottern vattnar i flera år men blomman växer bara lite. Sedan, när hon är tonåring, skjuter den i väg en halvmeter. När dottern undrar varför svarar mamman att ett träd först måste få rötter för att kunna växa på höjden. Trots att flickan inte märkte något, letade de sig neråt och fick bra fäste. För att sedan kunna skjuta i höjden. En människa måste ha ett bra fäste när det stormar. Jag hoppas att dessa ungdomar stärks av den här resan, att deras rötter blir starkare, inte minst av att känna ”Wow, jag fixade det!”.
Hanna Appelblad, 19, och Ludvig Jakobsson, 21, är två av deltagarna.
– Idén är egentligen galen, säger Ludvig. När jag först hörde om den tänkte jag, ”vad i hela friden”... men jag känner att jag triggas av utmaningen. Det blir intressant att se hur jag reagerar på att cykla utan att något annat händer. Om jag inte är med skulle jag nog gräma mig resten av livet.
Hanna håller med.
– Det är once in a lifetime, säger hon. Det är en maxad utmaning och det kommer bli tungt. Klarar vi oss upp till toppen kommer jag vara stolt.
Både Hanna och Ludvig säger sig använda mobilen i normal mängd.
– Men vad är normalt? Man reflekterar ju över hur mycket och det kommer bli en utmaning att vara utan tekniken, men som yngre känner man sig nästan anklagad – även äldre håller på med mobilerna. Jag tror det här mest blir en utmaning för Markus, skrattar Hanna.
Den största utmaningen, menar de, kommer bli den fysiska. Markus beräknar tillryggalägga tio mil per dag.
– I bästa fall. Det blir till att stiga upp på morgonen och cykla, äta, cykla. Så det är en god idé att de sätter sig på en träningscykel redan nu, säger Markus.
Själv behöver han det inte. Till sitt lärarjobb på Gymnasiesärskolan cyklar han året runt. Och långa turer har han gett sig ut på tidigare.
– När jag arbetade som svenskalärare skrev jag en argumenterande text – ”Varför ska man cykla till jobbet?”. Jo, ett: Du sparar på miljön. Två: gratis motion, och tre: ekonomiskt. Plus att jag märker hur jag ibland måste stanna och anteckna en idé jag fått. Cyklingen är bra på så sätt, du rensar huvudet. För mig har det blivit en livsstil. Fler borde cykla.
Hur kommer en typisk dag att se ut?
– Upp tidigt och utföra arbetsuppgifter som att vika tält och laga mat. Sedan bara sätta i gång och cykla, det är det vi ska göra. Vila, stanna och hålla utkik efter sjöar att slå läger vid för att kunna tvätta oss. Provianteringen är en utmaning, vi får ringa affärer och fråga om de kan förbereda och plocka ihop. Om vädret är dåligt slår vi läger tidigt och kanske upplever nattcykling i stället. Lukterna och ljuset då, det är speciellt.
Vad säger andra när de hör om era planer?
– Jag har inte sagt det till så många än. Men jag tror definitivt att de komma tycka ”wow – häftig resa”. Och då menar jag den här analoga, inre resan. Vi gör det här för vår egen skull, men vill samtidigt belysa den psykiska ohälsan och hoppas att många vill bidra till Mind. Folk ska inte behöva må dåligt, säger Markus som själv upplevt en förlust av närstående på grund av psykisk ohälsa.
– Vi hoppas inspirera. Framförallt unga människor. Man klarar så mycket mer än vad man tror. Och att läsarna, även äldre, ska känna att de faktiskt vågar göra något de drömt om länge – och lägga ifrån sig telefonen lite oftare. Leva lite mer analogt.
Insamling till Mind
Under resan samlar Markus och ungdomarna in pengar till Mind, en organisation som arbetar mot psykisk ohälsa genom att erbjuda stödsamtal (genom självmordslinjen, äldrelinjen och föräldralinjen), sprida kunskap och bilda opinion.
Målet är 50 000 kronor. En summa Markus jämför med om två procent av Örnsköldsviks centrala befolkning skulle köpa varsin hamburgare för 80 kronor, beräknad utifrån en krona milen.
För att bidra. Swisha till 9008533 och skriv KEB2021 i meddelandet.