Övrigt

Insändarbrev: Till alla er som låser dörren 3 gånger extra

Ni som befinner er i en värld där saker skaver och ting gnager, men också där känslor och ångest läggs på lager och lager. Ni som tvättar osynlig smuts och borstar overkliga smulor för att endast göra platt till platt och förhindra bulor. Det är inte ni som väger, världen är fylld av tungt bagage.

Det är inte ni som är kilen i samhällskugghjulet, att rulla på oavbrutet är ändå överskattat. Vart vi än i livet är någonstans, lever vi alla med tankar som vi upprepade gånger försöker intala oss att inte tänka. Som i början på en romantisk komedi då tankar om den andra gör manöver. Eller i en romantisk tragedi då personen inte inser att romansen tyvärr är över. Vi krigar mot dessa beroendeframkallande tankar som skapar ett beroendeframkallande agerande, som precis alla, någongång eller helt enkelt hela tiden faller för.
I dessa romantiska komedier, tragedier och andra kärleks-bryggerier finner vi ofta dessa ageranden fullkomligt normala. För visst har vi alla varit kär? Vi alla har sneglat otåligt en ytterligare gång på den mörka telefonskärmen. Men det räcker med att vi sneglar på strykjärnet en ytterligare gång, tvättar händerna mer än en eller helt enkelt torkar bordsytan mellan föremålen man diskar; för att det ska anses vara tvångsmässigt. Vi pratar alltid om att vi bör se upp till dem som säger vad de tänker. Självklart syftar vi då på de akademiska åsikterna som kan motiveras och stöttas. Men varför hyllar vi inte dem som högt och tydligt rimmar ord medan de trycker på knappen till hissen?

Själv måste jag alltid leta efter min reflektion när jag är ute och går. På en byggnad, i en vattenpöl, eller helt enkelt i en spegel någonstans på vägen. Maniskt byter jag inte tankegång förrän jag fått min spegelbild som någon slags verifikation. Tvångsmässigt tänker jag, självcentrerad tänker alla andra. Vilket jag på något plan kanske är. Men det är okej det också! Kanske borde vi alla gå i terapi tillsammans och låta våra frön fyllda med brister och skavanker bilda träd med utsökta frukter. För det är just det vi är; utsökta. Kryddade med världens alla smaker och täckta med universums alla färger. Vare sig vi sjunger samma tvingande visa varje gång vi går in i hissen eller när vi nynnar på Ariana Grandes nya låt i duschen spelar vi alla i samma symfoni. Med samma klang, med samma iscensättande orkestrar och med samma starka röster.
Så ni som tvättar osynlig smuts och borstar overkliga smulor, för att endast göra platt till platt och förhindra bulor. Det är inte ni som väger, det är ni som äger. 

Jennifer Skopac

Publicerat