Tabacktorpsfåren blev godkänd Allmogeras så sent som 2015, efter en utredning som startades 1997 för att sedan falla i glömska och återupptas 2011. På gården Tabackotorp i Värmland har den här typen av får funnits så länge gårdsfolket kan minnas och sedan ett år tillbaka finns en av nio genbanker i Flärke Moliden.
– Vi hade halvblodsavel på gården tidigare men efter en olycklig tvillingfödsel där båda fölen dog och stoet blev sjuk, kändes aveln inte rolig längre, säger Margareta Häggkvist.
Problemen med hästaveln sammanföll med att Margaretas make Janne fick en cancerdiagnos och opererades. I det kaos som livet blev gav de upp aveln och det var då som tankarna om att bli med får vaknade.
– Vi ville hålla öppet i skogen och får är toppen för landskapsvård. Min reumatism gör att jag inte kan lyfta tungt så vi sökte efter Allmogeraser med små får, tittade på Åsenfår och Roslagsfår men när vi åkte till Strängnäs och träffade Tabacktorpsfåren såg jag direkt att vi hittat rätt.
I september 2019 flyttade en tacka och tre lamm från besättningen i Strängnäs till gården i Flärke och därmed var genbank 2641 startad.
– Det var en hel del jobb med att kolla upp allt hos Jordbruksverket och andra instanser, med många papper och journaler att fylla i. De här fåren är små, lätta att hantera och duktiga skogsröjare som älskar mjölkört och sly. Vi vill värna om rasen och låter dem beta i skogen så mycket det går men även på åker så de får varierat bete.
Fåren i Flärke har tagit över två av gårdens byggnader. I somras utökades flocken med fem lamm från ursprungsbesättningen i Tabacktorp. Två av dem, Simon och Sture, har nyss blivit vuxna baggar och bor för sig själva i en hage med en liten röd stuga, medan damerna håller till i egen hage med tillgång till gårdshuset där golvet numera är täckt med hö och halm.
– Om ett par veckor släpper vi ihop baggar och tackor så vi kommer kunna se fram emot att få lamm på gården om fem månader. Det näpna ansiktet är ett av rasens kännetecken och de är små även som vuxna då de väger runt 30 kilo. Det är riktigt mysiga individer som bräker lite mindre än andra raser gör.
Ett annat kännetecken för rasen är att både baggar och får ofta är kulliga, vilket innebär att de inte har horn men däremot kan ha knoppar. Även den vita färgen på ullen är ett anlag som ska bevaras. Två gånger om året klipps fåren och det är snart dags för klippning.
– På ett halvår växer ullen ut en decimeter, säger Margareta och visar den tjocka ullen på Idun. Jag har gått workshops i ullhantering, spinnkurs och ullfärgningskurs och övar och testar mig fram. Nyligen var jag på en workshop om installning, klippning, ullskörd, sortering och avelsurval, man blir aldrig fullärd.
Det har blivit dags att försöka fånga de ulliga kompisarna på bild, en liten utmaning i sig eftersom de är skygga individer.
– Det skygga beteendet hör till rasen, de är skogsfår och ska vara duktiga på att hålla sig undan faror, förklarar Margareta.
Med knäckebröd i handen och en påse hö att prassla med lockas fotomodellerna fram och det är ingen tvekan om att de trots sin skygghet ändå är lite nyfikna på både besökarna och kameran.