Nyheter/Reportage

Ljudmästaren håller tonen

Som mångårig ljudtekniker och programledare i Sveriges Radio har han träffat otalet kändisar och hunnit med tusentals musikinspelningar, livesändningar och program. I dag trivs Ingemar Åsén bra i sin nya hemstad Örnsköldsvik.
– Men jag vill ha mer musik och teater, konstaterar han.

Våra lokala semesterpratare har sagt sitt för i år (för er som missat något avsnitt ligger de tillgängliga för lyssning på Radio Nolaskogs hemsida). En gemensam nämnare för värdarna är att de alla med några få undantag under sin medverkan fått stifta bekantskap med Ingemar Åsén – musikern, producenten och framför allt ljudteknikern som verkat i Sveriges Radios tjänst strax över tre decennier. Innan han i slutet av 2014 blev ö-viksbo har han hunnit kuska runt i landet oräkneliga gånger för att spela in program och livesända konserter med allt från Lill-Babs till The Highwaymen, Ghost och Jerry Lee Lewis. 
Under 80-talet var han också med i produktionen av riksradions motsvarighet till sommarpratarna (då ”Sommar i P3”).
– Folk blir ofta lite småskärrade av att vara med i radio, det spelar ingen roll om de är storfräsare eller politiker. Men det är alltid likadant; vi sätter aldrig i gång direkt utan tar först en kaffe, bollar och snackar skit. Social kontakt, då slappnar de av, säger Ingemar som tar emot 7an i Sund Recording, den studio i Sund han brukade för Radio Nolaskogsinspelningarna.

Om den långa karriären finns mer att berätta än vad som ryms på dessa rader – klart är att Ingemar skulle kunna dela med sig av hur många anekdoter som helst. För er som stöter på honom på Östmans Musik, där som den musikälskare han är gärna håller till, finns säkert tillfälle att språka lite – och då kanske i synnerhet om country. Förutom att ha komponerat dansbandsmusik, spelat gitarr, turnerat och skrivit låtar i och med Northlanders och senare Honky Tonk Angels känner säkerligen country-entusiasterna igen honom från musikprogrammet ”Up the Country”, vilket med start i början av 80-talet sändes i närmare elva år i både P3 och P4. Först med Christer Johansson som programledare och Åsén sedvanligt bakom spakarna, varefter Ingemar själv satte sig framför mikrofonen runt 1985.
– Det var min egen programidé. Det som spelades i SR på den tiden var rent bedrövligt, utslätat, helt fel... åh, herregud, det var rena rama Barry Manilow-countryn. Men riksradion testade gärna nya program och i ”Up the Country” fick vi spela country som relaterar till den lilla människan. Kärn-country i helt annan stil, som innehöll en hel del rockabilly. 
Responsen kom snabbt från lyssnarna; enligt Ingemar visade undersökningarna att programmet i slutet av decenniet hade högre siffror än självaste Radiosporten – statistik han därefter inte fick ta del av. 
– Det hemlighetsstämplades när mitt program visade sig vara intressantare ur ett lyssnarperspektiv, skrattar Ingemar. Men Ove Joanson (chef och senare vd för Sveriges Radio) gillade programmets utveckling vilket garanterade att man satt säker ett tag till.

Född och uppvuxen i Bergeforsen blev Sundsvall hans arbetsort under merparten av karriären. Innan anställningen på SR hade han ett finger med i att ge staden smeknamnet Punksvall, när han i egen studio spelade in album med allt från Pizzoar till Rasta Hunden. 
– Punken är ju väldigt rakt på, det slås och hamras. Rasta Hunden fick hålla på och experimentera och i dag är de ju kult, konstaterar Ingemar som även har jazzen nära hjärtat.
– Jag jobbade ett tag i SR Östergötlands musikstudio i Norrköping, vägg i vägg med Kaj Kindvall där han gjorde merparten av sina ”Tracks”-program. Dit kom ofta eleverna från den lokala musikskolan och spelade in jazzlåtar de knåpat ihop under dagen. Saxofonisten Nisse Sandström gjorde dem sällskap ibland, som mentor. Det var fantastiska inspelningar, säger Ingemar som räddat dem till eftervärlden genom att föra över gamla så kallade dat-band till ny lagringsmedia. 
Dat-bandens krånglande mekanik har dock gjort att åtskilliga andra gått förlorade.
– Det känns vemodigt. Jag har haft fantastiska inspelningar, med fantastiska jazzband. En del dat-band har gått att knacka till, andra inte. Jag har varit dum som inte prioriterat rätt. Det kommer över en ibland, det som är borta för alltid.

Tiden som radioman summerar Ingemar med glada ordalag.
– Jag fick göra så mycket att jag ibland fick nypa mig i armen, jag har bränt flera SR-miljoner på mina program (skratt). Det var inte så noga då, i dag vänder de på varje öre. Det var en fantastisk tid, vi var ett kreativt kanongäng som skötte allt. Och att få vara med i teknikutvecklingen, från kontrollborden på ett ton till att kunna hålla ett litet ljudkort i handen. Jag har fått uppleva mycket.

I dag bor Ingemar i Domsjö med sin sambo Monita, ursprungligen från Ö-vik. För Wille Johansson i Sund Recording och Medborgarskolan hjälper han till att hålla i kurser och inspelningar när han i privat regi inte spelar in egna, nyskrivna alster. 
– Inte tänker jag lägga av med det här, då skulle jag bli gaggig på två minuter. Jag har lekt rommen av mig lite, men man måste hålla hjärnan i trim, säger Ingemar som den relativt korta tiden till trots trivs bra i sin nya hemstad.
Men: 
– Jag vill ha mer musik och teater. Fler kulturbärare att gå ut och titta på. Jag har sett den påverkan en kommunal musikskola har på städer och önskar att ö-viks uppväxande släkte får mer resurser. Att ge sig på barnen är ett bra sätt för en kommun att visa att man är på obestånd. Lever kulturen blir det en helt annan skjuts på annat också, det har en stor betydelse för inflyttningen.
– Jag skulle inte ha något emot att vara med i processen och hjälpa till på något sätt.

Ingemar Åsén

Ålder: 68
Bor: Domsjö
Höjdpunkter i karriären: ”Trollet med den gula kepsen” (1988) har röstats fram som SR:s näst populäraste julkalender genom tiderna. Jag och Lasse Åkerlund gav järnet. Vi spelade in det mesta utomhus med MS-teknik och ljudeffekter, som eko och prassel, i realtid. Det blev en okonstlad närvaro och ett sätt att jobba som slog igenom. Väldigt roligt och udda med tanke på resten. 
Förebilder: Kjell Lönnå lärde mig mycket om radio, en hedersman som jag håller högt, kunnig och ödmjuk. Gnesta-Kalle låg jag ute i busken med i hela Sverige och sände senare från Sundsvall. Vi trivdes bra ihop. Vilka härliga lirare det funnits i SR.
Om ljudteknik: Allt ljud måste komma i fas. Det är oerhört viktigt att det inte studsar i väggarna och att man tänker på mikrofonavståndet. Det finns ett stort behov av ljudteknik i dag, folk tittar för mycket på Youtube, där finns många fällor.
Ett favoritmöte: The Highwaymen i Globen, -92. De är jag nog mest glad över att ha träffat, väldigt trevliga. I och med att man är i musikbranschen själv, på den nivån, blir man en i gänget direkt. Vi surrade ett tag och sedan följde de bara mina multikablar upp på scenen igen (skratt).

Publicerat