Örnsköldsvik med omnejd har inspirerat många kulturutövare. Inte minst författare – flera har valt att placera sina karaktärer i Örnsköldsvik och låtit vår kuststad stå som arena för deras äventyr. En del med lokal anknytning, andra längre ifrån.
Född och uppvuxen i Solna tillhör Susan Casserfelt den senare kategorin. På hennes hemsida beskriver hon Örnsköldsvik som ”en av norrlandskustens pärlor”, en uppfattning hon hann bilda sig i slutet av 90-talet som student på medieutbildningen inrymd i det gamla stationshuset. Hennes debut ”Prästens lilla flicka” placerade sig 2013 som tvåa på Adlibris Pockettoppen och handlar om hur Josefin, vars pappa är Modotränare, spårlöst försvinner och hur Örnsköldsvikspolisen därefter sätts på prov. Däribland aspiranten Kajsa Nordin.
– Min författarkarriär tog avstamp i Örnsköldsvik, det var då jag fick idén till första boken. Varje dag efter skolan gick jag förbi Saltmagasinet på väg hem till Valhallavägen, säger Susan.
Det är också vid Saltmagasinet, numera restaurang, en livlös kropp hittas – och fler dödsfall väntar i hennes ö-vikstrilogi.
Varför blev Örnsköldsvik en lämplig stad för dina böcker?
– Kommer man utifrån upplever man sig se en stad mer tydligt. Kajsa Nordin kommer ut ur garderoben i första boken och, kanske är det inte så nu, men då var det svårare i en mindre stad. Men hela stan är så gullig, som en liten pralin. Jag har flera favoritplatser, som hamnen och kranarna. När jag är hos min väninna i Kramfors brukar jag alltid ta en tur upp.
Hennes research inför böckerna medförde flera besök på polisstationen, i vars miljöbeskrivning den uppstoppade björnen nämns. Det är en björn som även Lina Areklew mycket väl känner till i och med sin egen research för debutboken ”Ur Askan”, släppt i maj. I den träffar vi örnsköldsvikspolisen och hemvändaren Sofia Hjortén som ställs inför en mordgåta på Ulvön, vars mark Lina själv sprang mycket på som barn.
– Mamma jobbade på hotellet och vi bodde i personalbostäderna. Jag minns hur jag lekte med andra barn, badade och härjade som ronjaungar. Det var fantastiska somrar och en helt magisk ö. Att boken skulle handla om Ulvön var självklart, ingenting passar så bra som ond, bråd död i den vackra omgivningen, säger Lina, född och boende i Stockholm.
På Ulvön, berättar Lina, sker ett mord precis nedanför servicehuset, bortanför gästbryggan där det finns en brant grusslänt och ett båthus. Två andra befintliga byggnader har också använts som förlagor.
– De är enkla att komma på. Ett vittne till mordet bor i ett vitt hus med punschveranda, ovanför kapellet. Bredvid det står ett rött hus i vilket det bor en ”unikgubbe” som alla byar har, den som har koll på precis allting.
Glada tillrop från ö-viksbor har inte låtit vänta på sig.
– Att säga: ”hörni, jag ska skriva om er ö”… jag har varit jättenervös för att göra fel och inte ge rätt miljöbeskrivningar. Men Ulvöborna har varit så fina och hjälpt mig i min research så att jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. Även ö-vikspoliserna, säger Lina som planerar en hel serie böcker om Ulvön och även uppvaktats av filmbolag.
Någon som verkligen satt Örnsköldsvik på bokkartan är Kristina Sandberg, född i Sundsvall och i dag boende i Haninge. Hennes trilogi om hemmafrun Maj har rönt stora framgångar både publikt och kritikermässigt.
– Det är många som sagt: ”Åh, jag måste åka till Majs Örnsköldsvik”. Folk instagrammar bilder från Ö-vik och går i Maj och Tomas fotspår. Det är ganska fantastiskt, säger Kristina som har ett stort släktband i kommunen.
– Jag brukar kalla Ångermanland mitt mytologiska, litterära landskap. Jag har hört så många berättelser av släkten så alla ortsnamn är lite mytiska för mig. Speciellt Moliden är en otroligt laddad plats, där min pappa, farfar och farmor bodde.
Även om Majs berättelse är fiktiv finns flera förlagor från verkligheten. Kristina är dock smått hemlighetsfull.
– Vad har Maj och Tomas för utsikt från sin lägenhet i bok två (”Sörja för de sina”)? Det är klart, jag ser ju min mormor och morfars lägenhet framför mig. Sundmans konditori kan man ju tänka sig var gamla Stenmans konditori... men Kjellins, där Maj börjar jobba, är väldigt påhittad.
Någonstans måste man släppa taget som författare, menar Kristina.
– Berättelsen har börjat leva av sig självt, jag vill skilja på vad som är min släkts historia och de platser som är Majs. Jag minns en kvinna som sa: ”Så kul att du skrivit om min moster som var sömmerska i Ö-vik”. Men det har jag ju inte. Det som berör får en att börja berätta egna berättelser, det är så många som har en egen Maj i sitt liv, eller sin egen Tomas.
Vad har du för relation till Ö-vik i dag?
– Jag har en ständig längtan tillbaka, jag och min man pratar hela tiden om att vi skulle vilja ha en stuga i trakten. Här är landskapet det vackraste, med de blommande ängarna, magiska bergen och havet. Hela Stubbsand. Och att åka till Skeppsmaln där det är så fint, säger Kristina som nu jobbar med en regissör med förhoppningen om att Majs historia ska förevigas på film eller tv.
Efter att som 20-åring blivit stockholmsbo och därefter gett ut Ö-viksserien om poliserna Leonard Bengtsson och Ronny Nyberg (sjätte delen kommer i november) känner numera även Ingemar Dahl, född och uppväxt i Banafjäl, en viss hemlängtan.
– Den hade varit ännu starkare om jag inte hade sommarstuga på Långroudden. Örnsköldsvik är en härlig sommar- och vinter- stad, en mycket trivsam plats, säger han.
I Ingemars böcker färgas dock ö-viksvardagen av död och våldsbrott. Speciellt i Banafjäl. Där brinner IOGT-NTO:s lokaler och i skidstugan hittas lik (”Snörök” och ”Svarta Nätter”).
– Mitt hjärta klappar för Banafjäl. Att jag skriver så mycket om byn, det är min hyllning till den. Där hade jag en bra uppväxt. I böckerna refererar jag till flera saker som hänt och sagts som bara vi banafjälsbor vet om. Det är som en hemlig, liten skatt.
Och, ja. Även Ingemar skriver om polishusets björn (i ”Rädsla”). Och kanske hade ytterligare en ö-viksbo till författare gjort det om hans kriminalromaner hade utspelat sig i nutid. Men:
– I ”Bedragarna” låg polishuset i råd- huset, jag kom aldrig längre än så, säger Bo R Holmberg vars berättelser om polissläkten Morell sträcker sig mellan 1840-1950, fördelade på åtta böcker (varav ”Liemannen” från 2002 prisades med Flintyxan för bästa historiska kriminalroman).
För att i miljöbeskrivningarna korrekt kunna återge ett yngre Örnsköldsvik har Bo, bland mycket annat och precis som Kristina Sandberg, haft god hjälp av Holger Wichmans ”Örnsköldsviks historia, 1842-1942”. I den hittades exempelvis brandförordningen för Ö-vik som köping, använd till ”Brandvakt”.
Bredbyn var annars Bo R Holmbergs hem i många år – att polismästare Harald i de första böckerna om Morell fick orten som hemvist är ingen slump.
– Jag skulle aldrig kunna skriva deckare om Norrköping, det krävs en viss anknytning till staden man skriver om. Och att som läsare känna igen sig i en miljö, att se den framför sig och följa någon som tar sig fram – det är bara att gå till sig själv; det är något lustfyllt med det. Beskrivningarna av Bredbyn och områdena däromkring håller jag kanske som de bästa i böckerna. Jag tänker på huvudstråket: från polarbrödsbageriet och förbi hembygdsgården, kyrkan och den fantastiska klockstapeln, ända bort till det som nu är Sagagården. När jag befinner mig där kan jag känna att ”här var Morell”. Den miljön har jag beskrivit mest och jag tycker den blev ganska lyckad.
Örnsköldsvik i böcker!
Kommunhuset
"Kalla stjärnor blinka" (Ingemar Dahl)
En bomb detonerar på kommunalrådets kontor, högst upp i kommunhuset. På Vintergatan 13 C bor en narkoman och bakom tjärnen vid Välkommen-skylten i Banafjäl hittas två lik. ”Där lärde jag mig åka skridskor”, berättar Ingemar.
Själevad
”Säg nåt då!” (Ida Ömalm Ronvall)
Ida, som från fem års ålder och tills efter gymnasiet var ö-viksbo, släppte denna ungdomsbok om Adrian i april, vilket 7an berättade om vecka 24. Han går på högstadiet i Örnsköldsvik (externt är det Själevadskolan som beskrivs) och hänger i Arkenbiblioteket. Den verkliga förlagan till Adrians hus i boken står på Guldenvägen i Själevad. ”Jag kände bara ’Japp! Där bor Adrian”, säger Ida om när hon fick syn på det. ”Han bor på ovanvåningen, dricker cola och solar sig på baksidan”. I verkligheten bebos huset av paret Marianne och Kenneth Håkansson.”Det här var snopet och oväntat”, säger Marianne glatt och säger sig självklart ska läsa boken.
Park Hotell
”Den tatuerade cirkeln” (Susan Casserfelt)
I rum 12 utspelar sig en explosiv kärlekshistoria och älskog mellan snickaren Petru och sjuksköterskan Lotta (i samma rum bodde även Susan under sin research). Att så är fallet visste inte hotellets Mia Westerin, Joanna Åberg och (på bilden) Anastasia Isupova. ”Det var roligt, man blir lite stolt”, säger de och konstaterar att 7ans artikel måste upp på rumsväggen.
Hamnkranarna
”Låt mig landa mjukt” (Gabriella Röschmann)
I Gabriella Röschmanns debutroman flyttar huvudkaraktären Kim tillbaka hem till Örnsköldsvik efter många år i storstaden, i ett försök att lämna svåra minnen och upplevelser bakom sig. Men hon kommer nära människor med egna livsöden – som Mårten. Efter en gemensam lunch stannar de vid hamnkranarna för att låta samtalet röra det som är nära och mer personligt.
Stadshotellet
”Att föda ett barn” (Kristina Sandberg)
Stora delar av stan beskrivs, bland annat Stora torget, Palladium, gamla Gummessons och Bröderna Ekbergs verkstäder (numera OSTP). På Stadshotellet spenderar Tomas många, sena kvällar. Hans stuga ligger i trakterna runt Skeppsmaln. ”Det går att lista ut var”, säger Kristina. ”Det fanns ett hus som betydde väldigt mycket för min mamma, ett älskat släktställe. Det är min fantasi om det huset”.
Ulvön
”Ur Askan” (Lina Areklew)
Ett mord sker nedanför servicehuset, bortanför gästbryggan där det finns en brant grusslänt. Flera hus där karaktärerna bor har hämtats från verkligheten och går att urskilja. Ö-vikspolisen Sofia Hjortén har sitt hus i Fjären, i den första hamn m/s Ulvön går in i.
Varvsberget
”Vinterhämnd” (Ingemar Dahl)
En person mördas genom att knuffas nedför Varvsberget vid utsiktsplatsen mot Hörnsjön. ”Han dog direkt. Det värsta jag vet är att beskriva detaljer och vart kulan gick in. Jag vill skriva om personer och karaktärer i stället för 14 sidor om en obduktion”, säger Ingemar.
Storgatan 8
”Bedragarna” (Bo R Holmberg)
Klara Morell, dotter till Erik, överfalls dramatiskt av en svartsjuk, försmådd kvinna och räddas ute på gatan av sin bror. ”Ett fascinerande hus med gamla anor, bara Ödbergska gården är äldre”, konstaterar Bo.
Ö-viks museum
”I betraktarens öga” (Susan Casserfelt)
Ett lik hänger ovanför entrén. Det ingår i en konstutställning men poliskollegorna till Christian Modig spelar honom ett spratt och ringer in honom mitt i surströmmingspremiären. Senare hittas ett riktigt lik bakom museet, på höger sida och halvvägs upp i backen mot Folkets Park, i en skogsdunge. I ”Prästens lilla flicka” hittas Josefin, dotter till Modo hockeys tränare, död bakom Saltmagasinet.
Tipsa om vilken av dina böcker som våra läsare ska läsa och var!
Ingemar Dahl: Skuleberget, det spelar ingen roll vilken sida, och ”Kalla Stjärnor Blinka”. Det är seriens första bok som har en intrig om ett mord för 4 500 år sedan, på stenåldern, parallellt med nutiden.
Ida Ömalm Ronvall: Då säger jag ”Säg nåt då!” och Arkentrappan, nere vid hamnen, med en chokladglass som Adrian gillar. Det är en av de finaste platserna, så typiskt Ö-vik som är en sådan vacker stad. Och Hörnsjön med sina grillplatser och promenadstråk. Jag tänkte inte så mycket på det när jag bodde här, det var så självklart. Nu när jag kommer tillbaka tänker jag ”wow!”, det är verkligen jättefint här.
Bo R Holmberg: Ta med ”Uppviglaren” och slå dig ner nånstans längs stigarna runt Fjällräven center, nere vid vattnet. I boken skriver jag om sågverksarbetarna där på 1890-talet. Så hitta en gräsplätt och tänk att där låg ett sågverk för länge sedan.
Läs om Örnsköldsvik!
Susan Casserfelt, Högakustenserien: Prästens lilla flicka, Den tatuerade cirkeln, I betraktarens öga.
Bo R Holmberg, Bröderna Morell-serien: Liemannen, Snögrav, Brandvakt, Väktarsax, Uppviglaren, Återvändarna, Knivsliparen, Bedragarna. Även: Eddie Bolander och Jag (ungdomsbok).
Kristina Sandberg, Maj-trilogin: Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris.
Lina Areklew, Ulvö-serien: Ur Askan.
Gabriella Röschmann, Låt mig landa mjukt.
Ingemar Dahl, Ö-viksserien: Kalla stjärnor blinka, Snörök, Rädsla, Dubbelnatur, Svarta nätter. Ida Ömalm Ronvall, Säg nåt då! (ungdomsbok)
Gunnar Nordström, Rookie-serien: En iskall plan, På väg mot stjärnorna, Hockey på schemat, Satsa allt (ungdomsböcker).
Eric Bagger, Vandrare i Vändåt (kortroman).
Anna-Lena Forsberg, Därifrån Vi Komma: en släkthistoria från Ångermanland (nyutgiven historisk roman med verklighetsförankring som utspelar sig i Trehörningsjö 1928-1945).