Du är här

2020-04-12 - Hörnan
Till höger: Torbjörns dotter Ellie.

Hörnan: Är du smartare än en tvååring?

Min dotter har nyss fyllt två, och hon är precis lika gammal som jag var i hennes ålder! Jajamen, hon är lik sin far på flera sätt. Vi har samma ögonfärg, samma bostadsadress och vi är båda väldigt förtjusta i hennes mamma. Intellektuellt, däremot, är det viss skillnad. Det kommer en punkt i de flesta barns liv när de mognar ikapp sina föräldrar … och för Ellies del har det redan hänt.

Hon var knappt ett år när jag sa åt henne att sluta vattna barnstolen med sin pipmugg. Plötsligt spärrade hon upp ögonen, utbrast ”titta!” och pekade ut genom fönstret. Jag tittade, förstås. När jag vände tillbaka blicken var hon redan på god väg att patentera ett nytt bevattningssystem.
Jag hade blivit blåst av en bebis – och det var bara början.
Kort därpå började jag skryta om att min ettåring redan bajsade på pottan … men det var inte resultatet av några som helst uppfostringsförsök. Hon hade helt enkelt bestämt sig för det själv och instruerat oss att assistera. Fyra månader efter ettårsdagen började hon att busringa mig från sin mammas telefon. Ett och ett halvt år gammal fick hon se ett bananskal på soffbordet och snodde det direkt – men inte för att dregla på eller leka med, som jag skulle ha gjort. I stället sprang hon in i köket, öppnade luckan under vasken, släppte skalet i kompostpåsen och stängde dörren efter sig. Sedan dess kommer vi ständigt på henne med att städa upp efter oss utan lov.

Nu, vid två års ålder, överglänser hon mig på de flesta områden. Inte minst i köket, där det är hon som styr och ställer. Varken jag eller min fru har laddat diskmaskinen på flera månader. Så fort Ellie ser att det saknas diskmaskinstablett tultar hon fram till diskbänken, plockar fram diskmedelsförpackningen under vasken, kånkar iväg med den till diskmaskinen, placerar en tablett i dismedelsfacket, rättar till den tre gånger för att säkerställa att den ligger helt centrerad, stänger luckan till facket, stänger diskmaskinen och återbördar förpackningen till sin ursprungliga plats. Det är ett skådespel i klass med trandansen vid Hornborgarsjön.
Dessutom insisterar Ellie på att hjälpa mig av och på med ytterkläderna … och det kan ha börjat efter att jag en morgon råkade skjutsa henne till förskolan utan skor. Antagligen gjorde hon den fullt riktiga bedömningen att hennes farsgubbe var inkapabel att hantera av- och påklädning utan assistans.
Så långt är allt väl – men det kan också vara farligt när din unge hela tiden ligger steget före. Du vet hur småbarnsföräldrar sätter skyddsproppar i alla eluttag? Proppar som bara kan tas loss om du sticker in en annan propp i rätt läge och vrider om? En kväll kom jag på min ettåring med att framgångsrikt dyrka loss en skyddspropp på just det sättet. De är kanske barnsäkra – men inte sjutton är de Ellie-säkra. 
Sist men inte minst har vi trappan till vår övervåning. Dottern har aldrig försökt klättra upp där, och det beror förstås på att det är en skyddsgrind i vägen.
Eller, det trodde jag åtminstone tills jag kom nerför trappan när Ellie lekte intill trappuppgången.
”Pappa!” ropade hon glatt, sprang fram och öppnade grinden åt sin gamle far.
Det var en ny upplevelse att bli stolt, smickrad och panikslagen på samma gång.

Ja, gott folk, det tog inte ens två år för min dotter att bli smartare än sin pappa.
Om det säger mest om henne eller mig låter vi vara osagt. 

 

Dela med dig av denna artikel på: