Marie Edström: Första gången...
...jag kände att jag ville bli präst
– Jag har alltid haft en inre känsla av att Gud finns i mitt liv. Men det var först i 20-årsåldern jag kände, det som vi i kyrkan brukar prata om, ett kall. Att tjäna Gud och människan. För att få veta mer sökte jag mig till Umeå för att läsa teologi och efter halva utbildningen, två år in, vågade jag bestämma mig. Tron som jag alltid burit i mitt hjärta växte av den kunskap jag fick och jag ville berätta hur tron kan vara levande; att vi får det här livet i gåva av Gud och att det är meningsfullt. Men jag ringde faktiskt först till min gamla konfirmationspräst, Anders Sundkvist, och frågade ”kan jag, som inte ens varit med i Kyrkans unga eller har en förälder som är präst, bli det?”. Hans svar, att ”det är klart, kyrkan behöver folk som gjort annat i livet”, var så befriande. Det var den sista lilla knuffen jag behövde. Jag var trygg i min roll från första början, vi får en gedigen utbildning som rustar oss väl inför uppdraget. Vi döper dockor, viger varandra och begraver tomma kistor för att bli bekväma med den delen av yrket. Det är ett fantastiskt roligt jobb, ingen dag är den andra lik. Att få vara med i människors allra viktigaste stunder i livet är ett privilegium. Jag har många favoritcitat i Bibeln, som det dubbla kärleksbudskapet: ”Du ska älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv”. Även ”Störst av allt är kärleken”. Och ”Var inte rädd”, det är ett budskap som återkommer väldigt mycket i Bibeln och något jag tror många behöver höra i dag. Det finns hopp i det bibliska budskapet.
… jag vacklade i min tro
– Doris, vår dotter, behandlas sedan två år tillbaka för leukemi. Hon svarar bra på det och prognosen ser bra ut, men det har varit tufft. Att ens barn har en dödlig sjukdom är det värsta en förälder kan få höra. Vi har varit öppna med vår situation och var med när kyrkan hade en insamlingsgala för Barncancerfonden. Där visade hon sitt ”supersnöre”; ett snöre som får en pärla för varje behandling. Hennes är redan 5-6 meter långt. Jag släppte allt när hon blev sjuk. Och apropå tron… när det var som mest svart, då var det svårt att förhålla sig till en god och alltigenom kärleksfull Gud. Det kan jag ärligt erkänna. Jag minns så väl på barnavdelningen i Umeå… det är så fel att små barn går med droppställningar och är under cancerbehandling. Jag hade jättesvårt att be den tiden. En mamma frågade mig: ”Marie, du som är präst. Vad är det för Gud som utsätter våra barn för det här”. Just då kunde jag inget annat än bejaka henne. Att jag kände detsamma. När jag långt senare träffade henne igen, berättade hon hur starkt det var; att jag som präst bejakade henne i den känslan. Och på något vis gav det henne hopp. För även om du är troende, får du faktiskt tvivla. Ingen tro utan tvivel – det hänger ihop. Sen, när man kommer ur en kris, då kan man ofta se att det var något som höll ihop trots allt. Det kan jag se nu när jag tittar tillbaka, att Gud tål mina tvivel. Gud finns där ändå och delar smärtan och sorgen. Numera kan Doris ta sin medicin hemma, håret kommer tillbaka och vardagen är ganska lik som den var innan. Vi är inte helt igenom, men vi är försiktigt positiva.
...jag höll i Regnbågsmässan
– Det var kontroversiellt och nytt, 2006. Att involvera fler präster att hålla i mässan har varit viktigt, så att det inte bara är jag som homosexuell som driver den. Jag tvekade aldrig; jag är trygg i att Gud inte gör skillnad på människor. Kyrkan måste och har ett ansvar att vara öppen för alla. Emellanåt har det varit kämpigt. Att få hotbrev, hatbrev och när folk är oförskämda. Men det har inte skrämt mig, snarare stärkt mig i övertygelsen att det här är en viktig uppgift. Jag kan fortfarande få något enstaka brev, men i dag upplever jag att människor landat mer i dessa frågor. Det har hänt väldigt mycket. Mycket tack vare lagstiftningen, att samkönade får gifta sig, exempelvis. Inom Svenska kyrkan och bland våra medlemmar är det inte kontroversiellt eller komplicerat, men så länge fördomar finns behöver man jobba med dem. Och än så länge behövs Regnbågsmässan.
...jag tog emot ett själavårdssamtal
– Människor har behov att prata om oro, tvivel och existentiella frågor med en präst och det behovet är jättestort. Vi är fyra präster i vår församling här i stan som alla har flera samtal i veckan. Jag prästvigdes 2005 och första gången kände jag naturligtvis att det vilade ett stort ansvar på mig. Att lyssna på frågorna, oron och ångesten. Många kämpar med saker i sitt liv och då kan det vara skönt att någon lyssnar förutsättningslöst. Samtalen kan vara ganska tunga. Som när någon säger att de inte längre vill leva. Eller när de ångrar något djupt. Många bär på mycket oro, kanske särskilt i vår tid med höga krav, individualism och prestationskrav. Ofta bottnar det i någon form av relationskris, till sig själv, någon annan eller Gud. Men vi är inga psykologer eller äktenskapsrådgivare, det är viktigt att poängtera. Känner jag att ”här ligger en diagnos eller djup depression i botten”, måste jag leda personen vidare till rätt hjälp. Skillnaden med en psykolog eller terapeut är också att vi kan lämna ett avslutat samtal hos Gud, i Guds händer. För att orka härbärgera så mycket sorg, ensamhet och smärta är det mer regel än undantag för präster att själva gå i själavård. Annars går man under. För man är inte mer än människa.
...jag hörde en riktigt bra låt
– Som lillasyster övertog jag brorsans musik- smak, så under tidigt 80-tal gillade jag Kiss (skratt). I vuxen ålder har jag mer snöat in på blues- och jazzspåret. Det blir också en hel del Winnerbäck, men jag är en sån som spelar andras Spotify-listor. Jag lyssnar mycket medan jag lagar mat. Och tidigare när jag tränade. Då kunde det bli en mil varje gång jag var ute, men nu är jag så mycket ur form som man kan bli, jag är bara stödmedlem på gymmet (skratt). Nä, jag kan inte alla psalmer, men har två favoriter. 217, ”Gud, för dig är allting klart”, uttrycker verkligen hur Gud är. Den är trösterik och fin. Psalm 96, ”Öppna mig för din kärlek”, är också fin och handlar om Guds kärlek, hur vi får ta emot den och ge den vidare till vår medmänniska. Att Gud har användning av oss alla, på så vis.
...jag var på fest
– Mina föräldrar hade ett stort umgänge, som barn var det alltid roligt när många familjer var tillsammans. Som tonåring var jag som alla andra, man samlades hos någon när föräldrarna var borta (skratt). Men i Timrå där jag växte upp var det väldigt mycket idrott. Jag utövade fotboll och kanot, faktiskt – Fagerviks kanotklubb fanns nära till hands där vid Indalsälven. Min bror bor kvar och vi försöker träffas så mycket vi kan. Jag jobbar så mycket och det är svårt att hitta tid, men i dag uppskattar jag att träffa vänner, äta mat och dricka ett glas gott vin när jag kan. Jag har ett förflutet i restaurangbranschen och gillar att laga mat. Att laborera med smaker, bygga något från grunden… det är ett konkret, kreativt arbete. För mig är det verkligen avkoppling. Och att man dessutom får göra någon annan glad, att någon annan får njuta av det man gjort – det är en tjusning.
...jag kände mig framgångsrik
– Det beror på hur man menar. Det finns saker som jag kan känna mig stolt över. Bland annat när jag ser effekten av arbetet kring hbtq-frågor och att man hjälpt andra till att våga vara dem de är. ”Årets norm- brytare” var som ett samlingspris för alla de åren och det kändes stort att få den uppskattningen. För det har varit tufft emellanåt, jag har känt mig lite ensam och utsatt. Blivit påhoppad och ifrågasatt för att jag är homosexuell och att jag därför inte är någon riktig präst eller lämplig förälder. Men det har varit värt att ta dessa fajter. Jag är glad att ha varit med och försökt bryta dessa normer. Eftersom jag gått före hoppas jag att andra inte behöver göra det i samma utsträckning som förr.
...jag gick längs Storgatan i Örnsköldsvik
– Då tänkte jag att stan var ganska liten och väldigt vacker. Här trivs jag jättebra. Efter prästvigningen önskade jag bli stationerad just här, inte bara för att Charlotta kommer härifrån utan också för att jag visste, att för en ny och öppen homosexuell präst var Örnsköldsvik en av de platser som skulle vara tuffast. Det är ju en industristad med mycket kyrklighet och, på den tiden, mycket fördomar. ”Det är lika bra att börja där det troligtvis är som värst”, tänkte jag, för jag ville påverka. Och kanske fanns det en mening med att jag flyttade hit, kanske var det ett kall, att jag skulle göra något meningsfullt här. Och här har jag blivit kvar!
...jag träffade en idol eller förebild
– Det finns många stora personligheter och människor som gjort fantastiska saker. En förebild behöver inte alla gånger vara en kändis, tänker jag. Det kan vara en förkämpe för något som är viktigt eller någon som kan ge stöd eller peppning. Då har jag sett till att träffa den personen. Om jag fick önska att träffa någon? Naturligtvis är ju alla kristna människors önskan att få samtala med Gud. Det gör vi visserligen alltid när vi ber – men tänk att få ta en kaffe med Jesus, det vore något (skratt).
...jag blev förälskad
– För mig har kärleken varit en resa. Redan i tidiga tonåren anade jag att det inte var killar som var föremål för den, men den tanken kastade jag bort nyckeln till i många år. I samband med att min tro växte under min teologiutbildning kände jag att jag måste vara sann mot mig själv, att jag är älskad för den jag är. Man kan inte gå omkring och vara någon annan. Sakta men säkert berättade jag för omgivningen. Men det är ju inte så att jag haft det svårt av det här, jag har haft det som folk har mest. Efter en tid träffade jag Charlotta och det var verkligen kärlek i första ögonkastet. 2003 ingick vi partnerskap, på den tiden fick man inte vigas i kyrkan. Men vi hade en präst med oss på Rådhuset i Umeå som välsignade oss och vi känner att vi sagt ja till varandra, inför vår släkt och inför Gud. Att hitta hem när det gäller kärleken är en fantastisk känsla.
Marie Edström
Ålder: 46
Bor: Varvet
Familj: Frun Charlotta, 50, dottern Doris, 9 och pudeln Chilli, 1 år.
Aktuell: En av flera kyrkoföreträdare involverad i utredningen att samla norra Ångermanlands elva församlingar i två pastorat med varsin intern och administrativ verksamhet.