Josefin Jonsson, 30, gillar sitt jobb. Arbetskompisarna, berömmer hon, är de bästa tänkbara och att man mestadels sköter sig själv faller henne i smaken.
– Och så har jag miljöintresset, kanske för att jag växt upp med en miljöingenjör till mamma. Som barn fick jag ofta gå till åter- vinningen och sortera upp i glas och metall. Jag är en sån som tycker att saker ska nötas och inte kastas bort för tidigt, säger Josefin.
Att hon varit verksam som sopbilsförare i tio år är alltså ingen slump. Som anställd på Stena Recycling, kontrakterade att sköta om kommunens sophämtning, delar hon på en av två tillgängliga sidlastare tillsammans med en av sina tre kolleger. Duon rullar på ett tvåveckorsschema med två skift; 6-14 eller 14-22, även alla röda dagar.
Just i dag kör hon turen Vågsnäs-Genesön- Åviken-Gullvik-Salmostaden, en sträcka som när den är färdig gör bilen betydligt tyngre än sina vanliga 15,6 ton – fullproppad med sopor hamnar maxvikten på 25,6.
– Busenkelt, svarar Josefin på frågan hur svårt det är att träffa sopkärlen med lyften.
För att sedan lägga till:
– Så länge de står rätt.
Att det är lite si och så med den saken, blir undertecknad vittne till. Under den tid 7an åker med noteras flera av dem stå för tätt ihop, snett, lutande eller för nära en postlåda eller parkerad bil. Josefin är luttrad och styr lyftspaken med van hand, men alla istäckta trottoarer kan inte ens hon rå på i längden. Och sådana är det många av.
– Jag blir så himla glad när folk gjort sig för och skottat och sandat runt kärlen. Det visar att de tänker på en, säger hon efter att ha klivit ur för att ställa tillbaka ett kärl som kanat ner under bilen.
Att vintervädret i år varit extra ombytligt har så klart bidragit till de ogynnsamma förhållandena.
– Jag har inte varit med om en sån dålig vinter på tio år. Det är tråkigt att vi inte kan ta oss till alla vägar. För det är ju vårt mål, att tömma hos alla.
Färden fortsätter till inkringliggande gator. På en monitor ser Josefin sin tur på en karta med tillhörande prickar vid varje hus. En för det gröna avfallskärlet och en för det bruna med matrester. När ett kärl tömts i ett av sidlastarens två fack, försvinner pricken. Står inget ute, noteras det i datorn.
– Ibland ringer kunder och säger att vi missat att tömma deras kärl. Men de måste alltid stå ute klockan sex på morgonen på tömningsdagen, ibland kan turerna ändras om någon av oss behöver byta skift eller på grund av vägarbeten. Så vi kommer inte alltid samma tid. Ibland blir det dagen efter. Då är det bara att låta kärlen stå kvar.
Ett kärls vikt noteras två gånger – på väg upp och senare på väg ned igen. Mellanskillnaden är den vikt som debiteras, eventuella fastfrusna soppåsar är alltså ingenting kunderna betalar för. Det är annars en vanlig missuppfattning. En annan är varför de alls ska sortera eftersom allt ändå blandas i samma fack.
– Det händer att jag får kliva ur för att visa att bilen har två fack, ett för det gröna och ett för det bruna.
Josefin svänger runt på en vändplan. Under den kommande tömningen ramlar en målarpensel ut på backen. Den låter hon ligga kvar.
– Tyvärr är det många som inte använder soppåse. Såna hämtar vi upp om de ramlar ut, men inte det som är opaketerat.
Vad slänger folk som de inte får?
– Jag har sett allt. Torkvindor och tv-apparater. Julgransnät är vanligt. Det tråkiga är att sånt riskerar att förstöra bilen också. Ibland gör vi stickkontroller när datorn säger till.
Skiftet är över och Josefin styr mot Må avfallsanläggning där det för bara några veckor sedan invigdes en ny tipphall.
– Den har varit jättefterlängtad. Den är inomhus, har en plan yta och är fri från måsar – det blev superbra, säger Josefin och tippar sidlastarens fickor, en i taget, på respektive plats. Bland matpåsarna skymtar ändå en del vita soppåsar.
– Ja, konstaterar Josefin vant. De har slängt fel.