Åh, det gamla härliga 80-talet. VHS-bandspelare hade just börjat bli vanliga i de svenska hemmen och en ny industri växte sig fram som skulle komma att göra många förmögna. Den industrin var förstås bensinmacks-uthyrningen av videokassetter. Tänk dig hur enkelt det var för föräldrarna: det är fredagskväll och mamma och pappa vill hitta något att hålla barnen upptagna med i helgen. Men vilken tur då att den lokala bensinmacken har hyrfilm. Ta med barnen, låt de hyra några tecknade rullar och helgen är räddad.
Det var under dessa förhållanden som Starzinger blev en grej. Filmbolaget Wendros, som bland annat också släppte Barbapapa, Denver den siste Dinosaurien och den tidigare nämnda Silver Fang, köpte in Starzinger från Japan för svensk distribution. Originalserien var dock rätt så lång, 73 avsnitt, så de kortade ner serien till 24 avsnitt och släppte dessa i sex kassetter.
Så vad är då Starzinger? Jo, Starzinger är ett sci-fi äventyr som utspelar under år 2072. Monster har börjat dyka upp i galaxen på grund av att galaxenergin har försvagats och Prinsessan Aurora får i uppdrag att resa till planeten Great King för att återställa galaxenergin. Med sig har hon de tre cyborgkrigarna Jan Cogo (den starke av de tre men med ett hett temperament), Sir Djorgo (den smarta, taktiske och mer lugna av de tre) och Don Haka (den store, tjocka och klumpiga), och tillsammans så åker de på äventyr och besegrar rymdmonster under deras resa till Great King. Serien är en sci-fi tolkning av den klassiska kinesiska romanen Färden till Västern.
Det är många som har varma nostalgiska minnen av Starzinger då det var en av de mest populära tecknade serier att hyra på videokassett, och jag tror att det är just för att så många såg serien som barn som de också har en bild av att serien är riktigt bra. För saken är den att serien är, ja, kanske inte rakt dålig, men åtminstone rätt så intetsägande.
Saken är den att det är en barnserie, och det blir snabbt tydligt att det är en barnserie. Nu har Japan alltid varit bra på att göra barnserier, precis som landet är bra på att göra tecknade filmer och serier för vuxna, men det är inte särskilt mycket i Starzinger som får den att ”sticka ut”. Särskilt den svenska versionen är ganska blasé.
Nu har jag inte sett originalserien, men som jag förstår det så har den en ganska klar och tydlig handling som både byggs på och bearbetas allt eftersom i de 73 avsnitten, mitt emellan högen av ”veckans äventyr” avsnitt. Men i den svenska serien så förklaras varken handling eller karaktärer särskilt bra, och den svenska serien består i stort sett bara av mer eller mindre fristående ”veckans äventyr” avsnitt, med några få undantag.
Den svenska serien börjar mer eller mindre mitt i allting. Tittaren får en snabb förklaring om att galaxenergin har försvagats och att våra fyra hjältar måste till Great King för att återställa den. Vad galaxenergin faktiskt är och varför monster skapas för att den är svag förklaras inte och blir kanske de första av många frågor som aldrig får svar.
Det går att argumentera att en barnserie inte behöver förklara så mycket, kanske ännu mindre så när den bottnar i att karaktärerna i varje avsnitt går på ett nytt äventyr. Men jag kan personligen tycka att det är att underskatta barns intelligens lite. Och framförallt så kan det vara bra att förklara saker och ting så att föräldrarna som sitter och tittar med barnen kan lättare hänga med i varje avsnitt och hjälpa barnen förstå vad som händer om de har frågor.
Nåja, det är mer en personlig liten ”nit-pick” som jag har, förmodligen just för att jag är en vuxen person som just suttit igenom hela serien (nej, jag har inget liv).
Men om man bortser från att jag kan vilja få en lite större, överhängande handling förklarad för mig, så är serien ganska så tråkig att titta på, även om man har i åtanke att den gjordes på slutet av 70-talet. Det är sällan som någonting av någon egentlig konsekvens händer i avsnitten och många av scenerna när de tre cyborgkrigarna slåss mot monster kan kännas ganska stela. De flesta avsnitt följer också väldigt liknande upplägg vilket ger känslan av att om du har sett ett par avsnitt så har du också sett alla avsnitt.
Som sagt, det blir en ganska typisk ”veckans äventyr”-serie.
Ja, faktiskt, det enda jag kan ärligt talat säga säljer serien är just de svenska rösterna. Översättningen är allt annat än den bästa och en del monster får skrattretande namn (såsom Jing-Jing Mannen eller Kristallmonstret), men röstskådespeleriet har precis den charm som krävs för att åtminstone göra serien rolig även för en vuxen att följa.
Huvudkaraktärernas röster görs av Tomas Bolme (Jan Cogo), Elisabeth Bolme (Aurora), Bert-Åke Varg (Djorgo) och Åke Lindström (Haka), och de levererar både bra och passande insatser för vad serien är. Deras röstskådespeleri skulle kanske aldrig passa i den senaste stora Disneyrullen med mångmiljonbudget, men för en serie som bara översattes för att säljas på videokassett och dra in lite snabba stålar så lyckas samtliga rätt bra. Det skriver jag förstås medan jag samtidigt har i åtanke att det hela är sådär lagomt lågbudget.
Det är inget fenomenalt röstskådespeleri, men samtliga lyckas ändå sälja karaktärerna som sina egna, distinkta personligheter. Ibland blir saker kanske lite överdrivet, ibland reagerar karaktärer kanske inte starkt nog när något händer och ibland verkar skådespelarna knappt försöka, men de håller ändå en professionell nog nivå att aldrig lämna de personligheter de givit sina respektive karaktärer. Framförallt är jargongen mellan de tre krigarna, som konstant bråkar med varandra, riktigt kul att följa och lyssna på och jag får känslan av att skådespelarna själva hade rätt så roligt under inspelningen. Det gäller att ha lite glimten i ögat när man, som vuxen, tittar på serien och ta det hela lite för vad det är.
Jag skulle kanske inte säga att röstskådespeleriet och jargongen mellan karaktärerna är bra nog för att man ska vilja plöja igenom hela serien i en eller två sittningar, men det är bra nog för att man kan vilja se igenom ett par avsnitt på rad åtminstone. Det gäller som sagt bara att ha glimten i ögat och komma ihåg att serien släpptes under 80-talet i Sverige, och att precis som i andra serier från den tiden, såsom Silver Fang, höll inte alltid kvalitén en allt för hög nivå.
Det är väll kanske bara det roliga röstskådespeleriet som förhöjer serien en aning, från att vara en rätt så lam, tråkig serie till att bli en rätt så bra… eller nej, den är fortfarande inte så bra utan fortsätter att vara rätt så intetsägande. Det finns egentligen ingenting som jag känner sticker ut något särskilt och serien gör ingenting som får den att lyftas över någonting annat. Starzinger är en ganska typisk äventyrsbarnserie, fastän en stundvis riktigt rolig sådan.
Vilket får mig att undra lite över hur serien kan vara så populär här i Sverige? Men lika snabbt som jag funderar över det så har jag också svaret: nostalgi. Nostalgi är ett starkt vapen och nostalgi är också anledningen till varför serien pratas om i många subkulturer på nätet och i facebook-grupper med fokus på tecknat och animerat. Det är nog många som idag, precis som jag, inser att serien inte egentligen är någonting särskilt men att deras nostalgiska minnen från barndomen får de att älska serien.
Lite som jag själv och mitt förhållande till Silver Fang (hur många gånger kan jag nämna Silver Fang i ett blogginlägg om en serie som inte har något med Silver Fang att göra?).
Kärleken för Starzinger får mig dock att klia mig själv lite på huvudet över hur svår serien är att få tag på idag. Den gavs ut på DVD under 2000-talet under vad som verkar ha varit en rätt så begränsad utgåva, och idag går den i stort sett bara att hitta på Tradera. Och inte för några småkronor heller. Enskilda VHS-kassetter går ofta på flera hundra kronor, och DVD-utgåvan går i stort sett alltid på över 1000-lappen. En serie som tycks ha så mycket kärlek bland svenskar kan jag tycka borde vara lite lättare att få tag på, men det är mycket möjligt att de som idag äger rättigheterna för distribution, Zoron Media under AudVid AB, vet någonting som inte jag vet. De är för övrigt också de som idag äger distributionsrättigheterna till både Silver Fang och Macross-långfilmen som jag tidigare skrivit om.
Så skulle jag rekommendera Starzinger trots att jag tycker att den är ganska intetsägande? Absolut! Starzinger utgör en stor och viktig del av svensk tecknad film-kultur och borde ses av de som tycker om tecknat. Jag skulle kanske inte rekommendera någon att plöja igenom hela serien, men jag skulle åtminstone rekommendera att se ett par avsnitt. Starzinger är en av de stora tecknade serierna från bensinmackstiden, och även om den inte är jättebra så kan den ge lite nöje under en halvtimme eller två i alla fall.
Lycka bara till med att försöka få tag på den.