Eilert Dahlberg: Första gången...
... jag tänkte på artistnamnet ”Pilarm”.
– Det är lite svårt att förklara, men jag blev hemskt sjuk när jag var 21. Läkarna sa att de aldrig hade sett en så utbränd person. Plötsligt var det som en röst talade till mig och sa, som om det var magi, att jag skulle heta Pilarm i stället för Dahlberg. Hur det gick till och var det namnet kom ifrån, vet jag inte. Men jag blev rädd och vågade inte gå ut. Det tog hårt. Det dröjde 14 år innan jag träffade rätt läkare och fick rätt medicin och efter det mådde jag bättre. Sen valde jag att ha Pilarm som artistnamn, det kändes ganska vasst. Fast först tänkte jag heta Pilgrim, men det efternamnet var upptaget. Jag tror att Pilarm betyder ”lagens arm” eller nåt sånt på gammal engelska, så det funkade bra utomlands också.
... jag hörde Elvis Presley.
– Det var i brorsans transistorradio på 60-talet, jag var väl 6-7 år. Det var en fin låt, men jag minns inte vilken och den påverkade mig ingenting då, jag ville bli skidåkare (skratt). Men när jag var 16 köpte jag min första Elvis-skiva – den var bra! Samma år köpte jag min första gitarr. Elvis är min favoritartist, ingen var som han. Jag har alla skivor. Han hade rösten och såg bra ut, snäll var han också. Ingen kommer bli som honom.
... jag kände att jag ville bli artist.
– Jag ville spela och sjunga covers redan när jag var 16-17 år. Skriva eget ville jag inte. Men vi for ju och ”artistade” i stenlyftning först. Jag vann tävlingar i både Sollefteå och Junsele – jag minns att Gunnar, som var fackordförande på Domsjö Fabriker, lyfte 410 kilo precis som jag. Då blev det alltså delad seger, men i Junsele samma år knäckte jag honom med 418. Det var 1973 och det har jag aldrig lyft igen. Nä, hade jag inte velat bli artist hade jag gjort som farsan sa och gått skola. Jag är väldigt intresserad av språk.
... jag var nära att lägga av.
– Det var många gånger. Jag har spelat i tio hårda år (1992-2002), ibland tre dagar i veckan samtidigt som jag jobbade på fabriken. Det var motigt ibland. Men mycket beror på hur publiken är, och där är det olika. Går det bra första låten, då släpper det loss. Jag har blivit bra bemött men det hände att folk hånade. I Helsingfors kastade en person en ölflaska mot mig, men jag hann ducka. Arrangören portade honom för evigt. Att folk säger att jag är dålig och allt möjligt, att mötas av sånt, det är inget roligt. Jag lyssnar inte så mycket på det, men brukar svara ”då behöver du inte komma hit och lyssna”. Jag vet själv att jag inte kan sjunga som Elvis. Men annars har det gått bra. Det har alltid varit mycket folk där jag har varit. Men det fanns alltid nån på nåt ställe som stod och hånade, jag vet inte om de var fullt friska (skratt).
... jag fick ett beundrarbrev.
– Jag har en hel tavla hemma full med vykort och beundrarbrev. Första fick jag i början av 90-talet från en familj i USA som skrev: du känner oss inte men vi är imponerade av din tolkning av Elvis. Sånt är roligt. Det händer fortfarande att det dimper ner nåt brev från södra Sverige ibland, eller varsomhelst. Folk som vill ha autografer. De kan komma fram på stan också och prata och det får de gärna göra, det gör ingenting. Priserna har jag kvar i en bokhylla i sovrummet, så de ser jag varje dag. Men de flesta dräkter är sålda, jag har fyra kvar. Många vill fortfarande att jag ska ha dräkt, inte bara gitarr. Men man kan inte se en 67-åring sträcka ut sig i en sån (skratt).
... jag kände mig framgångsrik.
– Oj. Det har jag inte tänkt på. Men en sak jag tänker att jag lyckats med är att jag har genomfört en turné. En riktigt turné, med turnéplan och 3-4 spelningar i veckan. Inte med nåt uppehåll på fjorton dagar, det är ingen turné det. Jag har genomfört det, så att folk blev nöjda. Det är många som vill att man ska fortsätta men kroppen säger ifrån och då måste man lyda. Och i början fick man ju vara med i radio – Tomas Tengby ringde mig varje morgon när jag jobbade i fabriken och intervjuade. Det var en sporre och sen kom allt i rullning. Tommy Körberg ringde och ville köpa ett kassettband, men det var också en som ringde in och sa: ”sluta spela den där jävla Eilert Pilarm”. Då svarade Tomas: ”sjung bättre själv om du kan, för fan” (skratt). Det var bra.
... jag uppträdde inför publik.
– Det var 1992 i Husum efter att jag hade spelat in tre kassettband med Elvis-låtar på svenska. Det var dans i Husumhallen och jag spelade Jailhouse Rock, Love me Tender och I Love You Because. Jo, jag var lite nervös men det gick bra – det var en sån bra orkester, Thor-Görans, som kompade. Nej, jag har aldrig misstrivts med att stå inför publik, allt det här med uppmärksam- heten har jag tagit som en vanlig människa, för vi är bara vanliga människor
allihopa. Men ju äldre man blir ju jobbigare blir resor- na. Det är inget roligt när man aldrig får sova ut. I dag blir det långt mellan spelningarna. Oftast spelar jag kristen musik, det är fina texter som handlar om människan och att det finns andra värden än pengar.
... jag köpte en amerikansk bil.
– 1972 köpte jag och bröderna en Buick Skylark i Stockholm. Sånglärkan. Det var en vinröd sportkupé med svart vinyl. Vi var nog tretton personer i den en gång (skratt). Den gick många varv här hemma i Ö-vik! Jag har haft en Cadillac också, de har fina linjer, men Ford Turino är den sämsta amerikanaren jag haft. Han bara krånglade, så jag skickade tillbaka den till Kramfors. Drömbilen i dag är en Toyota Hybrid. Amerikanare, det blir alldeles för dyrt.
... jag åkte raggarsvängen.
– Då var jag 17. En liten pojke. Vi for på Parken, hade med oss nån flaska och man kände allihopa. Mellan 1970-1971 åkte vi en gång i veckan. Det var roligt. Är man ung, då ska man leva livet annars ångrar man sig när man blir äldre. Men nu för tiden dricker jag inte en droppe, varken öl, vin eller sprit – det var tre år sen jag tog en sup. Spriten är ingenting att dricka, det är inget gott. Backstage drack jag bara mjölk. Det gick så långt att Anders Carlstedt, en Elvis-kopia i Stockholm, började kalla mig för Milk-Elvis (skratt). Jag kan förresten inte förstå att de klantade bort Parken. Det var ett bra ställe.
... jag var riktigt glad över något.
– Det var nog som barn, kanske den gången vi retade kusinen som skulle laga kornmjölsgröten som blev stenhård (skratt). Tänker man tillbaka på artistlivet blir man nöjd på något vis. Jag har gjort det jag velat ha fått gjort och tänker på alla glada människor jag mötte. Jag hade det bra. De där tre låtarna jag spelade in… det var början på allt och det hade jag aldrig kunnat föreställa mig fem år tidigare. Ibland fattar jag inte riktigt. Jag åkte Cadillac, de öppnade dörrarna för mig, servade, jag åt god mat och allt det där. Det är overkligt att en pojke från landet på grund av en sjukdom kan bli så populär.
... jag var hopplöst kär.
– Jag följde några tjejer i tonåren men när jag blev sjuk tappade jag intresse. Det viktigaste hos en kvinna är att hon ska vara reko. Men nu är man gammal, nu vill man helst bara tala med dem (skratt). Jag trivs bra i huset i Godmersta, där är det lugnt och sansat. Pojkarna har vuxit upp allihopa så det är slut med rally där nu.
... jag blev riktigt arg.
– Det var när jag låg i lumpen och fick bilförsäkringen. Jag hade inga pengar så jag slängde räkningen på golvet och stampade på den, jag minns hur farsan skrattade. I dag blir jag upprörd om folk ljuger och går bakom ryggen på en. Att prata om någon gör inget. Men att hitta på lögner, det är inget roligt. Men annars blir jag inte upprörd över mycket, jag mår gott i dag.
Eilert Dahlberg
Ålder: 67 år (2 april)
Bor: Villa i Godmersta
Aktuell: Spelning under Junsele bilträff på midsommardagen.