Du är här

2020-01-12 - Hörnan

Krönikan: Vad vill du minnas?

Vi har nyss bytt decennium, och det medför ett gyllene tillfälle att fråga oss själva vad vi egentligen har sysslat med i tio år. Om du bara fick lyfta fram någon enstaka händelse från varje år, vad skulle kvala in när du ser tillbaka på ditt 10-tal?

Så här ser mitt årtionde ut i backspegeln:
Mitt 2010 var året när jag fick mitt första heltidsjobb, hos den tidning som du läser nu.
Mitt 2011 var året när jag köpte min första lägenhet.
Mitt 2012 var året när jag fick syn på min blivande fru.
Mitt 2013 var året när jag började arbeta för Hoppets Stjärna.
Mitt 2014 var året när jag förlovade mig.
Mitt 2015 var året när jag gifte mig och bytte efternamn.
Mitt 2016 var året när vi fann vårt drömhem.
Mitt 2017 var året när vi väntade barn.
Mitt 2018 var året när vår dotter föddes.
Mitt 2019 var det år när dottern lärde sig att gå och hennes pappa tog ett litet kliv.

Efter tio år med 7ans sköna gäng tog jag farväl av kontoret och startade ett aktiebolag att sysselsätta mig med under det nya årtiondet.
Firmans första uppdrag blev, passande nog, att leverera denna text till min gamla arbetsgivare.
Att döma av summeringen har jag ett bra årtionde bakom mig, eller hur? Så känns det också – men till viss del handlar det om mitt val av glasögon. Sådana val gör vi alla. Vissa av våra minnen är renodlat ljusa, som när ett nytt liv kommer till världen. Andra är renodlat mörka, som när en anhörig rycks ifrån oss. Men vi bär också med oss minnen som inte alltid är vad de verkar vara. Allt beror på hur, och när, vi väljer att betrakta dem. Mitt 2012 var också året när en slitsam separation tog sin början. Mitt 2013 präglades av personalnedskärningar på jobbet, och mitt 2017 hade knappt hunnit börja när min fick pappa fick beskedet att han hade cancer.
Dessa händelser kändes nattsvarta just då, när jag genomlevde dem – men idag ser jag dem i ett annat ljus.
Det jobbiga klivet ut ur en relation visade sig leda till en ny kärlek, ett äktenskap och en familj.
Och nedskärningen på mitt jobb var, med facit i hand, en av de bästa saker som hänt mig – för i sökande efter fler arbetstimmar tog jag kontakt med Hoppets Stjärna. I deras tjänst har jag fått möta barn i fem världsdelar och försöka bidra till att ge dem bättre liv.
Men pappas sjukdom, då? Vad kan ett cancerbesked föra med sig, mer än mörker?
I mitt fall handlade det om två insikter. Den första var att pappa kanske inte skulle finnas kvar så mycket längre. Den andra var att jag, som aldrig hann träffa min farfar, så innerligt gärna ville att mitt barn skulle få hinna träffa sin.
Vi pratade, min fru och jag, och plötsligt kändes tiden inne. Vi ville båda bli föräldrar.

Min pappa besegrade sin cancer samma år som hans barnbarn föddes.
Istället för att förlora en far fick jag en dotter.
Den tanken värmer mig varje gång jag ser dem tillsammans.
Hur minns du ditt 10-tal?
Eller rättare sagt, hur vill du minnas det?
Valet är ditt!

 

Dela med dig av denna artikel på: