Vi svenskar är nämligen ett mycket listigt folk. Vi har konsekvent plockat russinen ur kristendomskakan och gjort slut med resten. Vi firar jul men skippar julevangeliet, äter semmelbullar men skippar fastan och har lagt ned långfredagen men behållit påskfirandet. När inte kantorn spelar julmusik är det bara nio procent av oss som går i kyrkan, men tre gånger så många vill ändå gifta sig i dess trevliga lokaler.
Jag blev påmind om allt det här när jag snubblade över en annons från Svenska kyrkan. Där beskrev de utförligt sitt mångfacetterade arbete, men hade glömt att nämna Gud och Jesus. Annonsen länkade till en lista med inte mindre än 18 skäl att vara medlem – men inte ens den punkt som berörde gudstjänster tog upp ord som Jesus, förlåtelse eller frälsning. Först när man klickade sig vidare till själva gudstjänstsidan fick Gud vara med på ett hörn.
Det här är något som Svenska kyrkan kritiseras för med jämna mellanrum; att de i en rad sammanhang verkar tona ner den tro som ju rimligtvis borde utgöra kärnan för all verksamhet. Men vem kan klandra dem?
De har 3,6 miljoner anledningar till det.
5,9 miljoner svenskar är i dag medlemmar i svenska kyrkan.
Samtidigt uppger bara 2,3 miljoner svenskar att de tror på Gud. Många tror fortfarande på en högre makt, men föredrar en lagom luddig version som inte lägger sig i hur man bör leva.
Låt oss nu anta att varenda en av de 2,3 miljoner gudstroende svenskarna är medlemmar i Svenska kyrkan. Då motsvarar de ändå bara 39 procent av det totala medlemsantalet. Det här innebär alltså att 61 procent av svenska kyrkans medlemmar inte tror på svenska kyrkans Gud. Denna klara majoritet uppger att de i första hand uppskattar kyrkans insatser för utsatta och sörjande – vilket som av en händelse råkar vara just vad den där annonsen och de 18 punkterna lade fokus på.
Slutsatsen är frapperande: Svenska kyrkan hålls som gisslan av välmenande ateister och agnostiker som inte ens vet om det. Efter ett århundrade av sekularisering har kyrkan hamnat i en situation där man är helt beroende av medlemsavgifterna från 3,6 miljoner människor som mer eller mindre betraktar Bibeln som en sagobok.
Då blir det förståeligt nog en överlevnadsfråga att inte stöta sig med den enorma målgruppen.
Jag utgår ifrån att var och en som har valt prästyrket bär på en stark gudstro som de brinner för att få dela med sig av. För dem måste det kännas begränsande, frustrerande och en gnutta skumt att större delen av deras lön betalas av folk som helst vill slippa höra ett enda ord om Jesus.
Svenska kyrkan har uttalat att de ”vill vara en öppen folkkyrka som välkomnar var och en som söker sig till henne. Troende, sökare eller tvivlare.”
Det är behjärtansvärt, inget snack om saken – men om jag vore präst skulle jag nog ändå önska att de troende var fler än tvivlarna.