– Nu ska du få smaka på riktigt kaffe.
Björn Hellkvist, 42, häller upp två rejäla koppar Zoegas – kaffemärket grundat i Helsingborg, Skåne; ett par sydliga mil från hans tidigare hemstad Ängelholm.
– Ingen mjölk? Nä, så är det – reportrar och hockeyspelare dricker svart, konstaterar han muntert och slår sig ned i sin favoritfåtölj i det hittills sparsamt inredda huset vid stranden på Hornön som varit hans hem sedan han för ett år sedan presenterades som Modo Hockeys nya huvudtränare. Själv beskriver han det som laestadianskt. En naturlig inredningsstil måhända, när den mesta av tiden spenderas på jobbet på Fjällräven Center och i omkringkuskande turnébussar till alltjämt nya motståndare i Hockeyallsvenskan.
– Jag skulle kunna välja att ta mer privat tid men jag fungerar inte så, jag lägger enormt mycket tid på jobbet. Att skapa relationer till en människa, exempelvis med vår junior- tränare, är A och O för att utvecklas med varandra. Att kunna ge och ta. Men jag känner ändå att jag får tid för mig själv. Inte minst de månader jag är ledig. Då lever jag lika vanligt som alla andra; tvättar, viker en strumpa på fel sätt och får lite skäll – det livet, säger Björn skämtsamt.
Flugfiske är annars ett fritidsintresse han gärna sysselsätter sig med. Likaså slalom. Och tid finns det också tillräckligt av på vardagarna för att både lyssna på musik, läsa böcker och kika på filmer. Även om den minimalt tilltagna tv:n i vardagsrummet inte skvallrar om en cineast av rang.
– När det gäller tv blir det mest hockey, även efter jobbet. Jag är nog lite konstig på det sättet, folk säger: ”men, du kan väl inte titta på tre hockeymatcher till halv ett på natten?”. Jo, det kan jag. Vad ska jag annars göra, kolla på ”På Spåret”? Nä, då vill jag göra något vettigt. Jag har faktiskt inte sett Kristian (Luuk) sedan ”Knesset”. ZTV var en bra kanal.
Om underhållningsprogrammen får ge vika en aning har musiken däremot fritt spelrum. Både hemma, i bilen och på gymmet.
– Jag spelar nästan alltid musik, vilken typ beror på hur jag känner mig för dagen. Metal har alltid varit jag. Nyss satt jag på gymmet och lyssnade på Bombus (från Göteborg). Och att spela Soilwork (melodisk death metal från Helsingborg) i bilen är ganska bra om man är sen till något. Men jag lyssnar sällan på metal vintertid, då blir det mer Ted Gärdestad, Fred Åkerström och Cornelis. Jag vet inte riktigt varför – kanske börjar aggressionerna ta slut? Man är väl inte lika het på gröten längre. Om musiken tidigare fungerade som flygbränsle har jag kanske börjat växla över till biobränsle, funderar Björn.
Om något vittnar hans vurm för country om precis det. Genren, känd för sina under- fundiga vardagsskildringar, slår i alla fall an en sträng när det handlar om texter och språk – Björn är utbildad lärare och har bland annat läst 20 poäng brittisk litteraturhistoria på Halmstads universitet.
– Jag har alltid varit jätteintresserad av det svenska språket och läst extremt mycket skönlitterära böcker. Det är häftigt att känna: ”fan, jag är bra på detta”. Det är ju en så stor del av mitt jobb också, att berätta saker för människor.
Berätta om en riktigt bra musik- upplevelse.
– Jag drogs med till en Ullevi-konsert med Håkan Hellström och det var hur bra som helst. Inte lika mycket för musikens skull som för upplevelsen – shit, vilken sammanslutning: på en sekund gick 70 000 personer samman och riktade all sin kärlek till honom. Det var mycket häftigare än jag trodde. Jag lyssnar inte på Håkan, men tycker inte heller att han är dålig. Vem bestämmer egentligen vem som är det?
I veckans nummer av Tidningen 7 (nummer 51, 2019) kan du läsa mer, bland annat om Hellkvists favoritalbum och filmer.