Du är här

2019-12-15 - Nyheter/Reportage
  • Foto: Håkan Nordström och Pär Hamnes
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström

Nu är det kul att leva

Pär Hamnes har ett helt liv bakom sig med erfarenheter av eget missbruk och en uppväxt med missbrukande föräldrar. Det finns tusen frågor att ställa men det är tydlig att nuet är det som är viktigast för Pär i dag.

– Jag pratar gärna om mina erfarenheter och livet jag levde då, om det är i rätt forum och till målgrupper som verkligen behöver det, säger Pär. Integriteten är viktig för mig. Jag vill vara den som ger hopp och glädje till andra och visar att allt är möjligt även om man inte tycker sig ha fått rätt förutsättningar.
Sedan två år tillbaka bor Pär i Örnsköldsvik med sin fru och deras son på 2,5 år. Flytten gick från lägenhet i Östersund till ett hus på landet i Överbilla. På frågan om hur gammal han är svarar han att han är 35 men känner sig som 135.
– Jag har levt så många liv och mina första 28 år var ett liv i missbruk, även om jag själv började när jag var 12. Min mamma gick bort när jag var 13 och jag har nästan inga minnen av henne. Pappa blev drogfri två år före mig och nu har jag varit det i sju år.
I dag jobbar Pär som beroendeterapuet på Måvikens Rehabcenter i Mjällom dit han pendlar dagligen.
– Det här var inte ett yrke jag hade tänkt på tidigare. När jag blev drogfri började jag hos KRIS (Kriminellas revansch i samhället) där jag fick en utbildning i att leda program för att förebygga brottslighet.
Från KRIS gick Pär vidare och läste till behandlingspedagog på folkhögskola. Han fick praktik på det stödboende han själv bott på en gång.
– Det var när jag blev utslängd därifrån och hamnade på gatan, hemlös med mina saker i en sopsäck, som jag nådde slutet på mitt missbruk. När jag kom dit på praktik kom personalen ihåg mig och jag blev bra mottagen. 
Via jobb på ett HVB-hem och ett vikariat på öppenvården arbetade sig Pär till en fast tjänst och blev erbjuden en terapeututbild-ning. Det var i samband med flytten till Överbilla som han erbjöds tjänsten på Parkvillan i Mjällom, ett HVB-hem för kvinnor med missbruks-/beroendeproblematik.
– Jag tror verkligen att jag har hamnat här, i det här jobbet, av en anledning. Jag möter människor här, med den ångest och förtvivlan som jag själv känner så väl. Att få se hur det vänder, när hoppet finns i deras ögon igen och de åter blir en del av samhället, det ger mig så otroligt mycket.

Pär beskriver vägen ut ur missbruket, hur den första tiden handlar om att bygga en ny relation till sig själv och knyta an till den man egentligen är. 
– I mitt missbruk var jag så avstängd, det tar tid att upptäcka sina reaktioner och känslor igen och det handlar mycket om tålamod, acceptans och sinnesro. Inte nödvändigtvis att tycka om allt, men att förhålla sig till det, att inte längre strida.
Egentligen vill Pär inte använda uttrycket drogfri, för honom handlar det om så mycket mer än bara drogerna.
– Jag tycker mer om det engelska uttrycket ”clean”, att leva rent och vad det innebär för var och en. Jag är drogfri i dag tack vare att jag inte längre tänjer på min egen moral. Var och en har sin egen moral och den förändras, den är inte den samma för mig i dag som när jag blev drogfri. Det handlar om att leva i sanning med sig själv. 
För Pär handlar det mycket om andlighet där meditation och närvaro i nuet är livsavgörande. Han äter inte längre något från djur och behöver naturen och musiken för att må bra.
– Naturen har varit viktig för mig ända sedan jag var liten. Vi bodde nära naturen och åkte ofta till pappas stuga i fjällen. I naturen försvinner tiden och jag är helt i nuet. Den stillheten kändes till en början inte naturlig för mig men i dag kan jag se att den är en stor del av mig. Jag har två sidor, en som kör på i 150 knyck, möter människor och antar utmaningar men också en som behöver sitta stilla i skogen och som inte vill ha folk omkring sig. Jag vet att jag behöver både och.

Musiken har alltid varit en kanal för Pär när det inte funnits någon att prata med. Han lärde sig själv att spela gitarr och delar i dag det intresset med barndoms-vännen Fredrik som funnits med honom genom alla år. 
– Med gitarren har jag upptäckt min sång också. Jag har undrat var det musikaliska kommer från och fått berättat för mig att min mamma var jätteduktig på att sjunga och hade flera musiker i sin släkt. Musiken har räddat mitt liv många gånger.
Tiden i naturen har lockat Pär till fotograferandet som i sin tur öppnat upp för nya möjligheter och utmaningar.
– Att fota är att fånga ett ögonblick av nuet och för mig är det meditativt. Jag har egentligen aldrig gillat sociala medier men nu finns jag där för att visa mina bilder och det har öppnat upp för nya kontakter.
Pär upprepar flera gånger under vårt samtal att han inte är rädd längre, men rättar sig själv och menar att rädsla är en känsla som alla andra men att han inte längre låter den styra. 
– När jag la min gamla livsstil åt sidan skrämde det mig att jag skulle behöva göra allting på ett nytt och annorlunda sätt. Nu vet jag vad som händer när jag låter rädslan styra. Den gör mig illa och begränsar mig från att leva livet fullt ut. De gånger som jag har vågat släppa taget har allt alltid ordnat sig. Det innebär inte att jag släpper mitt ansvar, men att jag släpper på kontrollen.
På frågan om framtiden svarar Pär med ett lugn i rösten.
– Den vet jag ingenting om. Jag visste ingenting om att jag skulle vara här i dag heller. Vi får se var den tar mig, det enda jag vet är att jag inte är rädd för den. Jag behövde gå genom elden för att vara där jag är i dag. När jag var på botten fanns det två vägar: antingen dör du nu eller så lever du. Jag hade något i mig som sa att jag inte ville dö men jag visste inte heller hur jag skulle leva på ett annat sätt. Nu är det kul att leva och jag är glad över att få vara den som ger glädje och hopp till andra, en som får betala räkningar och vara en del av samhället.

 

Dela med dig av denna artikel på: