Du är här

2019-12-01 - Hörnan

Krönikan: Så blev jag radioaktiv och full

Nämen… min intervjuperson springer i väg!
Mykolas ryggtavla förvinner in bland träden, och det är de farligaste träd jag nånsin sett.
De växer nämligen mitt i den övergivna staden Pripyat, tre kilometer från Tjernobyls kärnkraftverk.
Mykola är på väg till det övervuxna hem som han evakuerades ifrån 1986. Själv står jag klädd i lappade långbyxor och en sladdrig huvtröja från högstadiet, för både kläder och skor ska helst brännas upp i kväll. Dessutom har vi fått stränga order om att inte avvika från stadens röjda gator eftersom grönskan runtomkring pulserar av radioaktiv strålning.
Så nu står jag inför ett val. Ska jag rusa efter och riskera att få cancer eller stå kvar och riskera att bli kallad fegis? Jag klurar på det i ett par sekunder – och sedan väljer jag cancern.
Jag drar åt huvan kring fejset, gömmer händerna i ärmarna och springer som en tok.

Låter det som ett dumdristigt val? Då kanske jag kan skylla på att jag för första gången i mitt liv traskar omkring med sprit i kroppen.
Du läste rätt: Efter 32 år som nykter har jag trillat dit. Men varför just här, just nu?
Jag har ju inte direkt saknat tillfällen genom åren. På varenda tonårfest, förfest, firmafest, 50-årsfest, bröllopsfest, finmiddag, fulmiddag och resa har jag sabbat stämningen genom att tacka nej till minsta klunk. 11 800 dagar i sträck har jag lyckats hålla mig, men när vi bjuds på en rundtur i Tjernobyls kärnkraftverk vill jag ju följa med. Och när den rundturen visar sig leda till högsta hönsets kontor, då får jag lov att följa strömmen.
Och när ukrainarna under högtidliga former delar ut fyllda glas, då tar jag artigt leende emot ett. Jag har ju kommit undan många gånger förr genom att bara stå och hålla ett spritfyllt glas i handen.
Vad jag inte räknat med är att den 69-årige katastroföverlevaren Mykola ska ta till samma knep som Modoklacken när de vrålar ”alla vi som älskar Modo klappar nu!”.
Som supporter måste man ju klappa då, eller hur?
Och vad Mykola gör, det är att hålla ett rörande tal om alla de vänner som förlorat sina liv på denna plats. Jag lyssnar andäktigt, med tår i ögat och klump i halsen.
Sedan höjer han sitt glas, spänner ögonen i mig och utbringar en skål.
”Till minne av våra fallna hjältar!” proklamerar han.
Två sekunder senare är jag inte längre nykterist.
Jag vet fortfarande inte hur öl, vin eller whisky smakar, men en annan ädel dryck har slunkit ner nu.
Mitt livs första sup blev en hutt konjak från Georgien på den mest radioaktiva platsen i Ukraina.

Senare den dagen, när vi ska lämna den förbjudna zonen, blir bilen stoppad vid en slags gränskontroll. Var och en av oss måste nu passera en maskin som mäter radioaktivitet. Oj, oj, oj … jag känner svetten tränga fram. Hur ska detta gå efter min lilla löptur genom gammaskogen?
Till min stora förvåning godkänner maskinen både mig och Mykola.
En av våra ukrainska vänner ler snett.
”Den där maskinen är bara för syns skull, det förstår ni väl? Den funkar inte. Alla släpps igenom.”
Det låter helt sjukt – och oroväckande troligt. På sistone har det släppts in 500 turister varje dag i den förbjudna zonen. Ukraina tjänar miljoner på biljetterna, och turistströmmen skulle förstås minska drastiskt om de måste hålla kvar varenda tresjöpajk som trampat ner i diket.

Jaså, du undrar hur jag mår efter min närkontakt med så mycket strålning?
Strålande, förstås.

 

Dela med dig av denna artikel på: