Tolkiens bokserie behöver knappast någon större introduktion då de flesta idag känner till den. Men för den oinvigde så sammanfattar jag handlingen lite smått:
Böckerna utspelar sig i fantasivärlden Midgård. Frodo Baggins ärver en magisk ring av sin morbror men snart visar det sig att den magiska ringen är inte vilken ring som helst; det är Ringen, en ring som innehåller Saurons, mörkrets furstes, livskraft. För att stoppa Sauron från att ta över Midgård beger sig Frodo ut på en farofylld resa med syfte att förstöra Ringen.
Bokserien är vida hyllad som ett av de viktigaste literära verk som skrivits i modern tid och har inspirerad oräkneliga mängder kreativa skapare. Sedan böckerna släpptes gjordes det många försök att skapa tv-serier eller filmer baserade på böckerna, men få försök lyckades. Ett av de lyckade försöken var den animerade filmen the Lord of the Rings som släpptes på bio 1978.
Filmens skapare är Ralph Bakshi, bland annat känd för filmer som Fritz the Cat och Fire & Ice, och filmen har idag blivit vad många kallar för en charmig kultklassiker. Filmen följer händelserna i de två första böckerna, Sagan om Ringen och De Två Tornen, och följer händelserna rätt bra. Men det är kanske också det enda som filmen gör riktigt bra.
Låt mig introducera karaktärerna: Du har Frodo som kanske är den mest normala av gänget, hans trogne vän Sam som ser ut som en köttbulle, Merry & Pippin som båda ser ut som barn, Gandalf som är allmänt butter och hela tiden gestikulerar hejvilt med händerna, Aragorn som lattjar runt i en tunika och har ett gigantiskt skärp, Gimli som använder en gammal potatissäck som hatt och Legolas som ser ut att antingen vara hög eller ha någon form av grövre funktionsnedsättning. Och vi får förstås inte glömma bort Boromir som är utklädd till en viking.
I ett försök att ge alla karaktärer sina egna identiteter så har de alla fått mer eller mindre överdrivna karaktärsdrag, och resultat är just charmigt dåligt. Det var nog ingen som läste böckerna som fick en bild i huvudet av att Boromir var en viking eller att Legolas, som är en alv vars ras beskrivs som de vackraste skapelserna på jorden, i hälften av scenerna ser ut som om han slog sig i huvudet kraftigt som barn och då också tappade ett antal hjärnceller. Ja, den enda karaktär som faktiskt ser ganska snarlik ut som folk tänker sig är nog Gandalf, trots hans vilda gestikulerande.
Och det blir bara bättre.
Filmen ska som sagt föreställa att vara animerad, men för att både spara tid och ge karaktärerna vad som skulle vara en mer realistisk design så använde man sig av en animeringsteknik som kallas för rotoskopi. Rotoskopi innebär i stora drag att man först filmar en scen med skådespelare som en vanlig film och sedan tecknar över det filmade materialet. Idén är bland annat att istället för att en tecknare ska behöva skapa en karaktärs rörelser själv så följer hen istället den filmade skådespelaren och tecknar över dess rörelser för att få scenen att se animerad ut.
När metoden används korrekt och görs bra så blir också slutresultatet bra, vilket går bland annat att se i Disneys Snövit där rotoskopi användes flitigt. Men när metoden används fel eller tecknarna helt enkelt inte gör ett bra jobb med att animera över det filmade materialet så får du Ralph Bakshis Härskarringen.
Filmen är lite bisarr i dess rotoskopi-användning. I vissa scener lyckas de bra med att måla över det filmade materialet och ge filmen en bra tecknad stil, men i många andra scener så blir det övertydligt att det du tittar på, som ska föreställa tecknat, är en filmad scen som någon bara verkar ha slängt ett filter över för att skapa en illusion av en tecknad film. Illusionen misslyckas förstås och man sitter snart och funderar på om det inte hade vore lika bra att de bara gjorde en vanlig film istället för denna bisarra hybrid.
Och det blir värre. Eller ja, frågar du mig så blir det bara bättre. Men då har jag också en förkärlek för charmigt dåliga filmer.
Designmässigt finns det mycket att ifrågasätta i filmen, alltifrån karaktärer till områden, men bland det som kanske sticker ut mest är Mordors fotsoldater; orkerna. Orker, som ibland kallas för svartalver, är tvåbenta varelser som brukar beskrivas som alver som under tusentals år förvandlats till ondskefulla väsen. Resultatet är ofta missbildade varelser som är fyllda av hat och ondska gentemot Midgårds andra raser och mer eller mindre verkar leva enbart för att döda människor och alver.
Hur ska man då designa dessa när det blivit dags att göra ”tecknad” långfilm? Äsch, köp lite apdräkter, löständer och vikingahjälmar och klä sedan några skådespelare i dessa. Tryck på lite potatisnäsor på hälften av dem också. Men ojdå, där tog visst vår budget slut. Vad ska vi göra nu? Jag vet! Vi slänger bara ett trasigt gammalt skynke över en av dem. Så, där har ni en ork! Nej, jag skämtar inte, en av ”orkerna” är bara en person som de slängt ett trassligt skynke över som om han försökte låtsas vara ett spöke. Det är charmigt skrattretande och får dig, med ett flin över läpparna, fundera över vad de tänkte egentligen.
Vilket sammanfattar filmen ganska bra. Den är charmigt skrattretande dålig.
Filmen har dock sina bra stunder. Precis som det finns riktigt fula och dåliga scener i filmen så finns det även både vackra och välgjorda bakgrunder och scener. Filmen följer även ofta böckerna lite bättre än vad Peter Jacksons trilogi gör, vilket åtminstone jag personligen ger ett plus. Och trots att många av karaktärerna har drag som får dom att sticka ut på helt fel sätt så bidrar ändå allting till en enormt charmigt film som är svår att sluta titta på när man väl har börjat. Om inte annat så vill man bara se vad som dyker upp härnäst.
Det är en typiskt ”så dålig så att den blir bra” film. Trots dess många problem så blir det ändå tydligt att filmskaparna faktiskt hade en vision och försökte fullgöra den visionen. Någonting måste den också ha gjort rätt eftersom det gick riktigt bra för filmen på bio när den släpptes, fastän inte bra nog för att låta Ralph Bakshi även filmatisera Konungens Återkomst. Filmen var kanske inte heller så dålig just då den släpptes utan framstår kanske bara som dålig idag när vi har så mycket annat att jämföra med.
Fast oavsett om man tycker den är bra eller dålig så är det framförallt en film som är kul att titta på med vänner då alla kan få ut någonting av filmen. Om inget annat så går det att sitta och skratta tillsammans när man pekar ut det som ser konstigt ut. Och mycket just därför gillar jag filmen, trots hur dålig den är. Den är kanske inte lika minnesvärd som Peter Jacksons trilogi, men den är minnesvärd just för hur bisarr och charmigt annorlunda den är.
Och oavsett hur dålig den är så den inte den sämsta adaptionen av Härskarringen som gjorts. Det har till exempel gjorts ett svenskt försök att filmatisera den första boken i en kortserie på två avsnitt. Resultatet är allt annat bra. Svenska Sagan om Ringen är inte bara dålig, den är riktigt dålig, och jag kommer att prata om den också någon gång i framtiden. För den nyfikne så finns båda avsnitten att hitta på Svts Öppet arkiv.